Slutdebatten igår bjöd på mer av samma skit som vi sett i två månader nu. Lars Ohly lyckades med konststycket att säga "sänk/t/a skatter för de som har mest" 436 gånger vilket är ett nytt rekord. Grattis Lars, du skall få en 100anledningar-buckla som du kan ställa bredvid den där du måste ha fått när du skickade världens första sms när Prag befriades från kommunismen. Ett par grejer förvånade dock, och en av dem kom när andra än Maria Wetterstrand fick ge rödgröna svar på hur energipolitiken skall utvecklas.
Allra bäst blev det när Mona Sahlin tog till orda och konstaterade att vindkraftsel är lika effektiv som kärnkraftsel när Jan Björklund menade att det blir svårt att ersätta kärnkraftverken med snurror på åkrarna. Hon drog ned applåder från de vars närminne är tre sekunder långt, men vi andra noterade att Mona undvek frågan såpass att man antagligen kan fråga sig själv om hon över huvud taget har någon lösning.
Grejen är ju den att kärnkraften står för en jävla massa svensk el i dagsläget, och om cirka 15 år börjar det bli dags att stänga ned de kärnkraftverk som byggdes på 70-talet. Såvitt man förstår betyder den senaste överenskommelsen att nya kärnkraftverk får byggas av glada entreprenörer som känner att de har en sjuk mängd pengar över. Inga skattepengar går till nya kärnkraftverk, vi har bara slutat förbjuda folk från att bygga dem.
När vår evigt ledsne statsminister påpekade det blev det Maria Wetterstrands tur att schabbla, hon konstaterade då att problemet var inte att det gick skattepengar till det (vilket hon påstått 20 sekunder innan rättelsen) utan att elbolagen inte kommer att göra som hon vill utan det som är mest lönsamt. Ja huva-jävla-ligen, tänk att privata internationella företag inte skulle göra som Maria vill. Det är lite samma grej som med bilarna - antingen så kan man hjälpa till att göra vindkraft mer lönsamt, eller så kan man bara förbjuda alla andra alternativ så att folk gör som du vill. Här på 100anledningar gillar vi som bekant fritt val, incitament och hela den där karusellen.
Så hur blir det med elförsörjningen om 15 år? Ingen vet, allra minst Mona. Så varför bestämma sig nu för att vi ska plocka bort en stor bit av vår elförsörjning, långt innan vi vet om den faktiskt kommer att gå att ersätta?
Visar inlägg med etikett osund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett osund. Visa alla inlägg
2010/09/15
#93: Du kör en bil som är äldre än 10 år
Idag hugger vi på en nyhet som tycks ha gått de flesta politikintresserade förbi. Förhoppningsvis beror det på att den genomsnittliga bloggaren inte läser 8 Sido- eh, Metro. Det var hur som helst i TV4 nyheten lanserades först.
Miljöpartiets mobilguru Yvonne Ruwaida tycker att det är dålig luft i Stockholms innerstad och kopplar den till avgaser. Absolut - det är därför vi har tullar n all that, men det räcker inte. Stockholms innerstad ska bli en "miljözon" där endast bilar som klarar en given utsläppsgräns skall tillåtas. Gränsen sätts i praktiken vid bilar tillverkade år 2000 vilket, enligt TV4, tvingar 15% av dagens bilburna Stockholmare att söka andra transportalternativ.
Lösningen för dessa 15% är, när Ruwaida får bestämma, bilpooler så att man "enkelt kan låna den här bilen när man vill använda den på fritiden och så". Ord kan inte beskriva hur fruktansvärt verklighetsfrånvänt det här är. Varifrån kommer bilarna till dessa pooler? Vi snackar uppåt 120,000 bilar som ska bytas ut. Gissningsvis följs ett miljöpartistiskt maktövertagande av ett betydande uppsving för bilbranschen. Vem ska organisera dessa massiva bilpooler? Ruwaida verkar mena att de helt enkelt ploppar upp och att det dessutom är "enkelt" - det säger hon två gånger.
Det här förslaget - eller vallöftet, om man så vill - visar kanske mer än något annat på skillnaden mellan incitamentsdriven miljöpolitik och miljöpartistisk förbudspolitik. Medan ena gänget tycker att en miljöbilspremie på 40,000 kronor kanske får folk att självmant byta upp sig, går det andra gänget igenom processen baklänges. Först förbjuder vi det vi inte gillar, sen får folk och företag rätta sig efter det. Lite som när MiljonärsPartiets trafikpolitiska talesperson Karin Svensson Smith tyckte det bästa sättet att rädda klimatet var att stänga nere ett körfält för att "lära" folk att inte köra så mycket bil helt enkelt.
Miljöpartiets mobilguru Yvonne Ruwaida tycker att det är dålig luft i Stockholms innerstad och kopplar den till avgaser. Absolut - det är därför vi har tullar n all that, men det räcker inte. Stockholms innerstad ska bli en "miljözon" där endast bilar som klarar en given utsläppsgräns skall tillåtas. Gränsen sätts i praktiken vid bilar tillverkade år 2000 vilket, enligt TV4, tvingar 15% av dagens bilburna Stockholmare att söka andra transportalternativ.
Lösningen för dessa 15% är, när Ruwaida får bestämma, bilpooler så att man "enkelt kan låna den här bilen när man vill använda den på fritiden och så". Ord kan inte beskriva hur fruktansvärt verklighetsfrånvänt det här är. Varifrån kommer bilarna till dessa pooler? Vi snackar uppåt 120,000 bilar som ska bytas ut. Gissningsvis följs ett miljöpartistiskt maktövertagande av ett betydande uppsving för bilbranschen. Vem ska organisera dessa massiva bilpooler? Ruwaida verkar mena att de helt enkelt ploppar upp och att det dessutom är "enkelt" - det säger hon två gånger.
Det här förslaget - eller vallöftet, om man så vill - visar kanske mer än något annat på skillnaden mellan incitamentsdriven miljöpolitik och miljöpartistisk förbudspolitik. Medan ena gänget tycker att en miljöbilspremie på 40,000 kronor kanske får folk att självmant byta upp sig, går det andra gänget igenom processen baklänges. Först förbjuder vi det vi inte gillar, sen får folk och företag rätta sig efter det. Lite som när MiljonärsPartiets trafikpolitiska talesperson Karin Svensson Smith tyckte det bästa sättet att rädda klimatet var att stänga nere ett körfält för att "lära" folk att inte köra så mycket bil helt enkelt.
2010/09/13
#91: Du tycker att privat gräddfil är godare än statlig sådan
Alla som sett en vänsterpartist under årets valrörelse lär ha fått höra snacket om privata vinster i välfärden. Även om man går förbi dem med hörlurar och kostym sliter de av lurarna och trycker en pamflett i handen på en medan de viskar orden "bättre välfärd" som någon sorts obestridligt faktum. Sossarna, å sin sida, gör en grej av privata sjukförsäkringar. Sådana får bara partitoppar ha. Ordet "privat" verkar i allmänhet ha enbart dåliga associationer för svenska politiker: privata friskolor, privat försäkring, privatiseringar, privatliv - fan, förbjud allt.
Efter 90 inlägg känns det som att det har framkommit att vi gillar privata saker. Detsamma gäller privata sjukförsäkringar. Faktum är att bara det att Ylva Johansson inte gillar dem är nog för att vi skulle älska privata sjukförsäkringar, men det finns också andra anledningar. Ylva pratar om gräddfil för de som kan betala. Hon menar att det är orättvist att den som har pengar ska kunna betala för att få vård före någon annan i kön.
Köer, ja. Varför finns det köer? Jo, ser ni, köer är ett resultat av felprissättning. Tänk dig en varmkorvgubbe som säljer svarta korvar på Medborgarplatsen. Där är svarta korvar jäkligt inne, så gubben trissar upp priserna eftersom han kan. Sen kommer Ylva Johansson och säger att det minsann är orättvist. Svarta korvar är så bra för alla att det skall vara gratis. Det finns fortfarande bara en varmkorvgubbe och ett visst antal korvar eftersom det tar tid att måla dem svarta. Samtidigt kommer det att finnas enorma mängder människor som vill ha korvarna eftersom de är gratis. Då kan man antingen ge folk kuponger för att förhindra överkonsumtion och matcha utbud och efterfrågan, eller så kan man skapa ett kösystem.
Det finns vårdköer därför att det vid varje given tidpunkt finns fler som vill ha vård, än det finns vård att ge. Simpelt.
Grejen med privat sjukvård är att den i någon mån är separerad från statens alternativ. Om du är tia i kön för att operera lilltån, och du använder dina surt förvärvade slantar för att operera den på något privat sjukhus - som Lars Ohly - så kommer personen bakom dig att hamna på tionde plats. Han/hon kan antingen vara glad för att han/hon kommer att få vård snabbare, eller jävligt avundsjuk för att du fick vård snabbare, även om han/hon också fick det.
Sossarna är avundsjuka. Vi är glada. Gräddfil skare va.
Efter 90 inlägg känns det som att det har framkommit att vi gillar privata saker. Detsamma gäller privata sjukförsäkringar. Faktum är att bara det att Ylva Johansson inte gillar dem är nog för att vi skulle älska privata sjukförsäkringar, men det finns också andra anledningar. Ylva pratar om gräddfil för de som kan betala. Hon menar att det är orättvist att den som har pengar ska kunna betala för att få vård före någon annan i kön.
 |
| Jag är bra för dig. |
Köer, ja. Varför finns det köer? Jo, ser ni, köer är ett resultat av felprissättning. Tänk dig en varmkorvgubbe som säljer svarta korvar på Medborgarplatsen. Där är svarta korvar jäkligt inne, så gubben trissar upp priserna eftersom han kan. Sen kommer Ylva Johansson och säger att det minsann är orättvist. Svarta korvar är så bra för alla att det skall vara gratis. Det finns fortfarande bara en varmkorvgubbe och ett visst antal korvar eftersom det tar tid att måla dem svarta. Samtidigt kommer det att finnas enorma mängder människor som vill ha korvarna eftersom de är gratis. Då kan man antingen ge folk kuponger för att förhindra överkonsumtion och matcha utbud och efterfrågan, eller så kan man skapa ett kösystem.
Det finns vårdköer därför att det vid varje given tidpunkt finns fler som vill ha vård, än det finns vård att ge. Simpelt.
Grejen med privat sjukvård är att den i någon mån är separerad från statens alternativ. Om du är tia i kön för att operera lilltån, och du använder dina surt förvärvade slantar för att operera den på något privat sjukhus - som Lars Ohly - så kommer personen bakom dig att hamna på tionde plats. Han/hon kan antingen vara glad för att han/hon kommer att få vård snabbare, eller jävligt avundsjuk för att du fick vård snabbare, även om han/hon också fick det.
Sossarna är avundsjuka. Vi är glada. Gräddfil skare va.
2010/09/12
#89: Du vill inte bo i husvagn för att göra Ida glad
Ida Gabrielsson är ju en favorit här på bloggen, eftersom det varje gång hon öppnar munnen hoppar ut en eller annan riktigt snedkokt groda. Tillsammans med Mikaela Valtersson (mp) och Mona Sahlin har hon gjort klart för oss hur det resoneras kring en fastighetsskatt.
Valtersson konstaterade ju att fastighetsskatten skall betalas med lån om man inte har råd. Det är viktigare att socialbidragen kommer ut till de behövande än att du får leva skuldfri om du så önskar.
Mona Sahlin pratade i sin utfrågning länge och väl om fastighetsskatten utan att egentligen säga ett enda dugg. Frågan brukar röra vem som faktiskt kommer att åka på den. Thomas Östros brukar säga att 99% får "sänkt eller oförändrad" skatt - sänkt eller oförändrad skatt är den exakta formuleringen varenda gång, antagligen för att han skall slippa förklara hur många som får sänkt respektive oförändrad skatt. Mona pratade om att det inte är "vanliga människor i normala hus" som ska åka på den utan de obeskrivna "andra". Det är lite som med "de rika", ni vet de där som bekostar all välfärd och som vi alla surfar på. Saken är väl kanske den att folk kommer att bli ännu argare när det visar sig att Mona inte tycker att de är vanliga människor, när de åker på fastighetsskatt trots att de trodde att de bodde i normala hus.
Ida, detta under av älskvärdhet, slog gifvetvis på stora trumman och förklarade under Almedalsveckan att de som bor med sjöutsikt gör det just för att hon inte gör det, och att om man inte vill betala fastighetsskatt kan man väl "skaffa husvagn, för fan!"
Kontentan? Efter ett eventuellt regeringsskifte kommer 1% av befolkningen utses till ovanliga och onormala människor som får välja mellan att ta lån för att klara försörjningen eller att flytta till en husvagn så att Ida Gabrielsson kan få sjöutsikt. Du ljuva nya värld.
Valtersson konstaterade ju att fastighetsskatten skall betalas med lån om man inte har råd. Det är viktigare att socialbidragen kommer ut till de behövande än att du får leva skuldfri om du så önskar.
Mona Sahlin pratade i sin utfrågning länge och väl om fastighetsskatten utan att egentligen säga ett enda dugg. Frågan brukar röra vem som faktiskt kommer att åka på den. Thomas Östros brukar säga att 99% får "sänkt eller oförändrad" skatt - sänkt eller oförändrad skatt är den exakta formuleringen varenda gång, antagligen för att han skall slippa förklara hur många som får sänkt respektive oförändrad skatt. Mona pratade om att det inte är "vanliga människor i normala hus" som ska åka på den utan de obeskrivna "andra". Det är lite som med "de rika", ni vet de där som bekostar all välfärd och som vi alla surfar på. Saken är väl kanske den att folk kommer att bli ännu argare när det visar sig att Mona inte tycker att de är vanliga människor, när de åker på fastighetsskatt trots att de trodde att de bodde i normala hus.
Ida, detta under av älskvärdhet, slog gifvetvis på stora trumman och förklarade under Almedalsveckan att de som bor med sjöutsikt gör det just för att hon inte gör det, och att om man inte vill betala fastighetsskatt kan man väl "skaffa husvagn, för fan!"
Kontentan? Efter ett eventuellt regeringsskifte kommer 1% av befolkningen utses till ovanliga och onormala människor som får välja mellan att ta lån för att klara försörjningen eller att flytta till en husvagn så att Ida Gabrielsson kan få sjöutsikt. Du ljuva nya värld.
2010/08/31
#77: Du känner att du redan är jämställd med dig själv
Ny tid, ny strid - ny dag, nytt butlerförslag. Det känns som att märkligheterna verkligen kommer en efter en i den här valrörelsen. Indeed; förutom de extremt konstiga förslagen om butlers och clowner är det inte mycket som skiljer alternativen åt - idag chockade de rödgröna alla genom att bestämma sig för att de ska sänka restaurangmomsen. Eller ja, de kanske hade chockat någon om de hade sagt det för någon vecka sen, innan alliansgänget lade samma förslag, men nu framstår det bara som att de rödgröna för någon sorts konstant dialog med väljarna: Fan, okej, ska de sänka momsen? Okej men det gör vi också då, snälla rösta på oss, ni får ju samma saker men vi får all makt och så kan vi höja skatten lite!
Valet tycks stå mellan ett gäng som kommer på lite nya sköna grejer och ett gäng som inser att ingen gillar dem men som gärna vill vara med ändå. Valet tycks stå mellan ett gäng som kör sin egen grej och ett gäng som kör ungefär samma grej men slänger med butlers, clowner, fågelholkar och en kommunist på köpet.
Dagens butlerförslag handlar om jämställdhet, men som vanligt när det kommer till jämställdhet är det inte riktigt så enkelt. Uppenbarligen är det inte så enkelt i verkligheten som på papper att bara kommendera folk att vara jämställda, så därför tvingar vi dem själva istället att skriva ned hur de ska göra för att bli jämställda. Till saken hör att regelförenklingar för småföretag är något som hamnat relativt högt upp på den sittande regeringens agenda, och alternativet lovar nu att helt enkelt krångla till det lite mer. Det skall förstås också gälla alla företag (ty sådan är jämställdheten), gissningsvis då inklusive företag men en anställd.
Det räcker inte heller att ha en plan flera år i rad, utan en ny måste upprättas varje år, förklarar Veronica Palm (s). Blev du inte jämställd med dig själv med hjälp av förra årets plan måste den förstås ändras så att fullständig jämställdhet uppnås detta år. Man kan väl i och för sig förstå problemet i ett enmansföretag som säljer både clown- och butlertjänster och där ens clownpersonlighet trakasserar butlerpersonligheten. Förslaget är ett lyft för alla med personlighetsklyvning.
Valet tycks stå mellan ett gäng som kommer på lite nya sköna grejer och ett gäng som inser att ingen gillar dem men som gärna vill vara med ändå. Valet tycks stå mellan ett gäng som kör sin egen grej och ett gäng som kör ungefär samma grej men slänger med butlers, clowner, fågelholkar och en kommunist på köpet.
Dagens butlerförslag handlar om jämställdhet, men som vanligt när det kommer till jämställdhet är det inte riktigt så enkelt. Uppenbarligen är det inte så enkelt i verkligheten som på papper att bara kommendera folk att vara jämställda, så därför tvingar vi dem själva istället att skriva ned hur de ska göra för att bli jämställda. Till saken hör att regelförenklingar för småföretag är något som hamnat relativt högt upp på den sittande regeringens agenda, och alternativet lovar nu att helt enkelt krångla till det lite mer. Det skall förstås också gälla alla företag (ty sådan är jämställdheten), gissningsvis då inklusive företag men en anställd.
Det räcker inte heller att ha en plan flera år i rad, utan en ny måste upprättas varje år, förklarar Veronica Palm (s). Blev du inte jämställd med dig själv med hjälp av förra årets plan måste den förstås ändras så att fullständig jämställdhet uppnås detta år. Man kan väl i och för sig förstå problemet i ett enmansföretag som säljer både clown- och butlertjänster och där ens clownpersonlighet trakasserar butlerpersonligheten. Förslaget är ett lyft för alla med personlighetsklyvning.
2010/08/10
#61: Du motsätter dig en sovjetisering av Stockholms förorter
Vänsterpartiet konstaterar idag att de är småföretagarnas parti. De gör det i slutet av en SvD Brännpunkt-artikel, men vi kör hela grejen baklänges. Först konstaterandet, sen hur det ska gå till.
Clara Lindblom, med titeln "Ung vänster Stockholm", och Ann-Margarethe Livh som är (V)s oppositionsborgarråd i Stockholm, går ut stenhårt med nyheten att förortscentra (plural av centrum, men det missade artikelförfattarna) tappar i attraktivitet. Utvecklingen har enligt vänsterpartisternas uppgift varit som följer; staten har sålt sina äganden i centrumanläggningar till ett privat bostadsbolag, vilka som bekant - till skillnad från staten - inte kan ta hyror under marknadspris och därför har hyrorna höjts. Dessutom har "nedläggningen av arbetsplatser som stadsdelskontor, arbetsförmedling och försäkringskassa drastiskt minskat kundunderlaget och drivit företagare till randen av konkurs."
Det Vänsterpartiet alltså menar är att det onda bostadsbolaget inte kan använda skattepengar till att trycka ned hyror, och den onda staten har tagit bort uppenbart onödiga jobb vilket gjort folk arbetslösa. Lösningen? Socialisera mera!
Förslaget är att staten ska köpa upp ett antal förortscentra igen, och skapa centra med "en bra mix av affärer offentlig service, kultur och idrott, spännande mötesplatser, inte minst för unga." Självklart ska miljön "vara välkomnande för alla oavsett kön och ålder" (vilket de ju inte är om inte staten tar över).
Det är väldigt fint inlindat, men det vänsterpartisterna för fram i paragrafen ovan är praktiskt taget att all verksamhet i centrumet skall godkännas av dem - annars blir det ju inte en bra mix. De lovar också att "förbättra servicen" och "undvika oskäliga hyreshöjningar". Det vet vi ju, att socialisering alltid leder till bättre service. Förresten kan man undra vad Miljöpartisterna, som ju som bekant inte vill ha några köpcentra alls, tycker om förslaget.
Dessutom skall man "öka kundunderlaget" genom att flytta ut centrala förvaltningar till Rinkeby. Också detta är väldigt fint inlindat, men det betyder i praktiken att staten går in som arbetsgivare i förorten eftersom ingen annan kan stå för jobben. Att flytta myndigheter och förvaltningar från Stockholm har dessutom visat sig vara dyrt och mindre lockande för personal som sitter på hög kompetens. Det är helt enkelt en dålig idé ur både ett finansiellt och servicemässigt perspektiv.
Kontentan av förslaget är alltså, för att citera författarna, att "staden måste ta sitt ansvar". Vänsterpartisternas vision är en stad där staten står för jobben, för att stödja konsumtionen i statens centrumbyggnader där det finns småföretag som uppfyller statens kriterier. Det blir första, men antagligen inte sista, gången i valrörelsen vi får dra fram det oövervinnerliga Chávez-kortet: vill ni ha det som i Venezuela?
Clara Lindblom, med titeln "Ung vänster Stockholm", och Ann-Margarethe Livh som är (V)s oppositionsborgarråd i Stockholm, går ut stenhårt med nyheten att förortscentra (plural av centrum, men det missade artikelförfattarna) tappar i attraktivitet. Utvecklingen har enligt vänsterpartisternas uppgift varit som följer; staten har sålt sina äganden i centrumanläggningar till ett privat bostadsbolag, vilka som bekant - till skillnad från staten - inte kan ta hyror under marknadspris och därför har hyrorna höjts. Dessutom har "nedläggningen av arbetsplatser som stadsdelskontor, arbetsförmedling och försäkringskassa drastiskt minskat kundunderlaget och drivit företagare till randen av konkurs."
Det Vänsterpartiet alltså menar är att det onda bostadsbolaget inte kan använda skattepengar till att trycka ned hyror, och den onda staten har tagit bort uppenbart onödiga jobb vilket gjort folk arbetslösa. Lösningen? Socialisera mera!
Förslaget är att staten ska köpa upp ett antal förortscentra igen, och skapa centra med "en bra mix av affärer offentlig service, kultur och idrott, spännande mötesplatser, inte minst för unga." Självklart ska miljön "vara välkomnande för alla oavsett kön och ålder" (vilket de ju inte är om inte staten tar över).
Det är väldigt fint inlindat, men det vänsterpartisterna för fram i paragrafen ovan är praktiskt taget att all verksamhet i centrumet skall godkännas av dem - annars blir det ju inte en bra mix. De lovar också att "förbättra servicen" och "undvika oskäliga hyreshöjningar". Det vet vi ju, att socialisering alltid leder till bättre service. Förresten kan man undra vad Miljöpartisterna, som ju som bekant inte vill ha några köpcentra alls, tycker om förslaget.
Dessutom skall man "öka kundunderlaget" genom att flytta ut centrala förvaltningar till Rinkeby. Också detta är väldigt fint inlindat, men det betyder i praktiken att staten går in som arbetsgivare i förorten eftersom ingen annan kan stå för jobben. Att flytta myndigheter och förvaltningar från Stockholm har dessutom visat sig vara dyrt och mindre lockande för personal som sitter på hög kompetens. Det är helt enkelt en dålig idé ur både ett finansiellt och servicemässigt perspektiv.
Kontentan av förslaget är alltså, för att citera författarna, att "staden måste ta sitt ansvar". Vänsterpartisternas vision är en stad där staten står för jobben, för att stödja konsumtionen i statens centrumbyggnader där det finns småföretag som uppfyller statens kriterier. Det blir första, men antagligen inte sista, gången i valrörelsen vi får dra fram det oövervinnerliga Chávez-kortet: vill ni ha det som i Venezuela?
2010/08/09
#60: Du har problem med att stödja regimer som mördar sina medborgare
Det här med bistånd är oftast en knepig fråga att debattera, bland annat därför att slutsatserna av många års bistånd är att det tenderar att vara direkt kontraproduktivt. Eftersom det i hög grad är ekonomer som drar slutsatserna kan de Rödgröna givetvis inte bara acceptera dem rakt av, utan står för en snart sagt ovetenskaplig syn på spektaklet.
Debatten har blossat upp på sistone i och med att det visade sig att biståndsminister Gunilla Carlsson (m) en gång i tiden pratat med en revisor (m) på riksrevisionen, vars rapport om fallerade biståndsinsatser föranledde skarp kritik och reformer i SIDA. Carlsson skrev i April att hon ämnar fortsätta skifta biståndspolitiken från "passiv utbetalningspolitik till aktiv utvecklingspolitik".
Häromdagen debatterade hon mot vänsterpartiets biståndspolitiske talesperson Hans Linde (också han avhoppad student, se gårdagens inlägg) som konstaterar bland annat att det stora problemet med bistånd i världen inte är korruption, utan att SIDA-pengar går till att finansiera flyktingmottagande. Den hållningen är gissningsvis en hörnsten i rödgrön politik, eftersom den möjliggör det avlatsköpande som bistånd i deras tappning utgör.
Faktum är att många med snäppet bättre insyn än Linde, exempelvis kenyanen John Githongo (vars livsöde i kampen mot korruption skildras i It's our turn to eat), har argumenterat att bistånd stjälper mer än det hjälper eftersom det håller korrupta förtryckarregimer under armarna. I boken berättas bland annat att Githongo bemötts med frustration från brittiska biståndspolitiker eftersom de ansett att hans belysning av korruptionen i Kenya försvårat deras jobb - att skicka tillräckligt med pengar dit för att samvetet ska lätta.
En förutsättning som krävs för att ekonomiskt bistånd skall vara effektivt är en välmenande regim, och dessa finns inte i överflöd i dagens Afrika. Rwanda har haft en fantastisk ekonomisk utveckling med Paul Kagame vid rodret, men veckans Economist belyser att Kagames regim och dess anhängare uppvisar ökad intolerans mot oppositionen ju närmre presidentvalet kommer. Det vore förstås intressant att få höra Lindes syn på den ökande insidensen av kränkningar av mänskliga rättigheter (och då menar vi yttrandefrihet och rätten att inte bli mördad, inte rätten till märkeskläder eller semesterresa) men gissningsvis har han fullt upp med att stirra på SIDAs minusposter och känna hur samvetskvalens moln skingras.
Vänsterpartiet skriver om bistånd att de vill ha "klimatbistånd" som dessutom "utgår från mottagarländernas egna behov". Man undrar vad revolutionära grupper i Colombia och Filippinerna, och regimerna i Vietnam och Venezuela - som alla får bistånd av Vänsterpartiet, och, i förlängningen, skattebetalare - gör för klimatet, och vilka behov de fyller.
Bättre bloggare: Fredrik Segerfeldt x2
Debatten har blossat upp på sistone i och med att det visade sig att biståndsminister Gunilla Carlsson (m) en gång i tiden pratat med en revisor (m) på riksrevisionen, vars rapport om fallerade biståndsinsatser föranledde skarp kritik och reformer i SIDA. Carlsson skrev i April att hon ämnar fortsätta skifta biståndspolitiken från "passiv utbetalningspolitik till aktiv utvecklingspolitik".
Häromdagen debatterade hon mot vänsterpartiets biståndspolitiske talesperson Hans Linde (också han avhoppad student, se gårdagens inlägg) som konstaterar bland annat att det stora problemet med bistånd i världen inte är korruption, utan att SIDA-pengar går till att finansiera flyktingmottagande. Den hållningen är gissningsvis en hörnsten i rödgrön politik, eftersom den möjliggör det avlatsköpande som bistånd i deras tappning utgör.
Faktum är att många med snäppet bättre insyn än Linde, exempelvis kenyanen John Githongo (vars livsöde i kampen mot korruption skildras i It's our turn to eat), har argumenterat att bistånd stjälper mer än det hjälper eftersom det håller korrupta förtryckarregimer under armarna. I boken berättas bland annat att Githongo bemötts med frustration från brittiska biståndspolitiker eftersom de ansett att hans belysning av korruptionen i Kenya försvårat deras jobb - att skicka tillräckligt med pengar dit för att samvetet ska lätta.
En förutsättning som krävs för att ekonomiskt bistånd skall vara effektivt är en välmenande regim, och dessa finns inte i överflöd i dagens Afrika. Rwanda har haft en fantastisk ekonomisk utveckling med Paul Kagame vid rodret, men veckans Economist belyser att Kagames regim och dess anhängare uppvisar ökad intolerans mot oppositionen ju närmre presidentvalet kommer. Det vore förstås intressant att få höra Lindes syn på den ökande insidensen av kränkningar av mänskliga rättigheter (och då menar vi yttrandefrihet och rätten att inte bli mördad, inte rätten till märkeskläder eller semesterresa) men gissningsvis har han fullt upp med att stirra på SIDAs minusposter och känna hur samvetskvalens moln skingras.
Vänsterpartiet skriver om bistånd att de vill ha "klimatbistånd" som dessutom "utgår från mottagarländernas egna behov". Man undrar vad revolutionära grupper i Colombia och Filippinerna, och regimerna i Vietnam och Venezuela - som alla får bistånd av Vänsterpartiet, och, i förlängningen, skattebetalare - gör för klimatet, och vilka behov de fyller.
Bättre bloggare: Fredrik Segerfeldt x2
2010/08/07
#58: Du ser på vissa rödgröna riksdagsledamöter med skräckblandad förtjusning pt. 3
Då världens störste ja-sägare Ibrahim Baylan accepterade utnämningen till partisekreterare diskvalificerade han troligtvis sig själv som minister. Detta inlägg, där vi utreder Baylan, får därför göra Carina Hägg och Monica Green sällskap i serien om sköna riksdagsledamöter.
Till en början slänger vi ett snabbt öga på Ibbes historia och konstaterar att han är väldigt trogen sina ideal och sitt parti. Han är faktiskt så lojal att han, likt många andra ministrar, praktiskt taget aldrig jobbat utanför Partiet. Baylans arbetslivserfarenhet inbegriper endast ett par år som "restaurangbiträde" på Åhléns. Troligtvis var det en stor merit när han tio år senare utsågs till skolminister. Som skolminister lyckades han med konststycket att få Skolverket att dra tillbaka en rapport som inte passade de egna syftena. Bra politik säger han - ministerstyre säger vi. Under studietiden vid Umeå Universitet arbetade Baylan på både fack och parti och säkrade därmed en fin extrainkomst vid sidan av de CSN-lån som han senare inte klarade av att betala, trots att han hade en månadsinkomst på över 25 000. Andra exempel på då Ibbe visade sig vara mindre varsam med andras pengar var när han tyckte det var lämpligt att hänga på så kallad porrklubb för medlemmarnas pengar. Sossarna represent.
Efter att ha avverkat både skol- och trafikpolitiken har nu Baylan som uppdrag att stötta Mona. Han är nu aktuell i en debatt om utförsäljning av statliga bolag efter en debattartikel i SvD. Gissningsvis gör Baylans "studier" (seriöst, det är extremt oklart vad han faktiskt studerade) honom till expert på utförsäljningar - han konstaterar till exempel att utförsäljningen av Vin & Sprit skedde för en köpesumma som var 2bn för låg. Andra bedömare har noterat att det var ett riktigt kap för regeringen att bli av med bolaget som knappt gjorde vinst sett till dess värde.
Nonicoclolasos fullkomligt slaktar debattartikeln i sig, så det behöver inte vi göra. Tokmoderaten ger ett handtag.
Economist, potentiellt världens bästa magasin, tar i veckan upp frågan om stater som ägare av privata företag. Tidningen påminner om att det finns andra anledningar än att man kan få ett bra pris, som driver utförsäljningen av statliga företag. En av kommentarerna sätter förresten huvudet på spiken och pekar ut problemet med politiken för vilken Baylan agerar megafon:
Ibrahim Baylan liksom förkroppsligar allt det som är snett i Socialdemokraterna. Han är baske mig en fifflare; han saknar kompetensen att uttala sig i en mängd frågor men gör det ändå; han är en ren SSU-produkt och nybliven sosseadel; han är en demagog av historiska mått och klarar för fasen inte ens av att betala sina egna skulder. Skämmes, tamefan.
Till en början slänger vi ett snabbt öga på Ibbes historia och konstaterar att han är väldigt trogen sina ideal och sitt parti. Han är faktiskt så lojal att han, likt många andra ministrar, praktiskt taget aldrig jobbat utanför Partiet. Baylans arbetslivserfarenhet inbegriper endast ett par år som "restaurangbiträde" på Åhléns. Troligtvis var det en stor merit när han tio år senare utsågs till skolminister. Som skolminister lyckades han med konststycket att få Skolverket att dra tillbaka en rapport som inte passade de egna syftena. Bra politik säger han - ministerstyre säger vi. Under studietiden vid Umeå Universitet arbetade Baylan på både fack och parti och säkrade därmed en fin extrainkomst vid sidan av de CSN-lån som han senare inte klarade av att betala, trots att han hade en månadsinkomst på över 25 000. Andra exempel på då Ibbe visade sig vara mindre varsam med andras pengar var när han tyckte det var lämpligt att hänga på så kallad porrklubb för medlemmarnas pengar. Sossarna represent.
Efter att ha avverkat både skol- och trafikpolitiken har nu Baylan som uppdrag att stötta Mona. Han är nu aktuell i en debatt om utförsäljning av statliga bolag efter en debattartikel i SvD. Gissningsvis gör Baylans "studier" (seriöst, det är extremt oklart vad han faktiskt studerade) honom till expert på utförsäljningar - han konstaterar till exempel att utförsäljningen av Vin & Sprit skedde för en köpesumma som var 2bn för låg. Andra bedömare har noterat att det var ett riktigt kap för regeringen att bli av med bolaget som knappt gjorde vinst sett till dess värde.
Nonicoclolasos fullkomligt slaktar debattartikeln i sig, så det behöver inte vi göra. Tokmoderaten ger ett handtag.
Economist, potentiellt världens bästa magasin, tar i veckan upp frågan om stater som ägare av privata företag. Tidningen påminner om att det finns andra anledningar än att man kan få ett bra pris, som driver utförsäljningen av statliga företag. En av kommentarerna sätter förresten huvudet på spiken och pekar ut problemet med politiken för vilken Baylan agerar megafon:
Politicians will have a tendency to: (1) implement policies which deliver short term political gain regardless of any long-term economic pain (think unsustainable welfare states) and will have: (2) a tendency to undersupply policies that may promote the welfare of citizens in the long run if such polices also generate too many short term political costs (if its going to explode in voters face tomorrow, when you are not in office, why bother fixing it today?).[länk]
Ibrahim Baylan liksom förkroppsligar allt det som är snett i Socialdemokraterna. Han är baske mig en fifflare; han saknar kompetensen att uttala sig i en mängd frågor men gör det ändå; han är en ren SSU-produkt och nybliven sosseadel; han är en demagog av historiska mått och klarar för fasen inte ens av att betala sina egna skulder. Skämmes, tamefan.
2010/08/05
#56: Du medger att komplexa problem sällan har enkla lösningar
Idag är det Carin Jämtins tur igen. Hon har nämligen en fantastisk förmåga att prångla ut extremt ogenomtänkta standardlösningar på alla problem. Just nu kan man se hennes nuna pryda hela Stockholm, med skönt förenklade budskap så att man förstår att hon är en av oss; en av folket. Hon förstår våra problem och ska lösa dem genom att kasta pengar på dem - halleluja.
Vi ska gå igenom hennes affischer och se vad det egentligen är hon vill. För det första sitter det en i tunnelbanan som inte ännu finns online, där Carin förklarar att betyg och disciplin inte är det viktiga i skolan. Problemet är för stora klasser och för små resurser. Lösningen är således att minska klasserna och öka resurserna.
Skolpolitiken har aldrig varit sossarnas starka sida, och det mest deprimerande är hur den gått i fullständigt jävla stå. Antingen så väljer du alliansen, och då kommer Jan Björklund och lägger allt fokus på disciplin och betyg; eller så väljer du sossarna och då kastar de pengar på skolan tills ingenting fungerar längre.
Axess bjöd för en tid sen på ett seminarium om skolan (antagligen med någon sorts naiv förhoppning om att revitalisera debatten) där en McKinsey-brud förklarade att konsultfirman hade sammanställt en bred rapport om vilka faktorer som gör de undersökta nationernas skolväsenden bättre eller sämre. Bland slutsatserna fanns att varken klasstorlek eller resurstillgång hade någon signifikant påverkan på elevers resultat. Trots detta tillämpas denna universallösning, tillsammans med "öka lärartätheten" - vilket innebär att trycka ut fler lärare genom att sänka ambitionerna på lärarutbildningen och lärarnas löner ännu mer - så fort sossarna hamnar vid makten.
Ett mönster framträder väldigt, väldigt tydligt. När Socialdemokraterna identifierar ett problem i samhället ska det antingen lösas genom att staten kastar pengar på det (fritidsgårdar, bostäder, byråkratjobb, skolan) eller genom vacker retorik ("Stockholm måste vara bästa staden att växa upp i"; "skolan måste ge varje elev kunskaper"; "nu krävs idéer och handling!").
Carin Jämtin är drottningen av enkla lösningar som svar på komplexa problem. Bästa exemplet är från hennes blogg:
Tack, Carin. Tack för att du så klarsynt alltid vet vad som ska göras.
edit: Noterar att SvD skriver om exakt samma sak. Lustigt.
Vi ska gå igenom hennes affischer och se vad det egentligen är hon vill. För det första sitter det en i tunnelbanan som inte ännu finns online, där Carin förklarar att betyg och disciplin inte är det viktiga i skolan. Problemet är för stora klasser och för små resurser. Lösningen är således att minska klasserna och öka resurserna.
Skolpolitiken har aldrig varit sossarnas starka sida, och det mest deprimerande är hur den gått i fullständigt jävla stå. Antingen så väljer du alliansen, och då kommer Jan Björklund och lägger allt fokus på disciplin och betyg; eller så väljer du sossarna och då kastar de pengar på skolan tills ingenting fungerar längre.
Axess bjöd för en tid sen på ett seminarium om skolan (antagligen med någon sorts naiv förhoppning om att revitalisera debatten) där en McKinsey-brud förklarade att konsultfirman hade sammanställt en bred rapport om vilka faktorer som gör de undersökta nationernas skolväsenden bättre eller sämre. Bland slutsatserna fanns att varken klasstorlek eller resurstillgång hade någon signifikant påverkan på elevers resultat. Trots detta tillämpas denna universallösning, tillsammans med "öka lärartätheten" - vilket innebär att trycka ut fler lärare genom att sänka ambitionerna på lärarutbildningen och lärarnas löner ännu mer - så fort sossarna hamnar vid makten.
"Barn ska få välja skola. Men skolan ska inte välja barn.""En skola ska inte få säga nej till ett barn" - vad händer när skolorna inte har ett oändligt antal platser?
Barn och familjer ska få välja skola. Men en skola ska inte få säga nej till ett barn, något vi tyvärr sett exempel på. Skolan ska ge varje barn kunskaper och möjlighet att förverkliga sina drömmar.
"Stadens tillväxt börjar med barnens uppväxt."Ja, det tror jag, Carin. Fast jag vet inte vad det betyder. Vad fan snackar du om?
Om Stockholm ska vara en stad där människor vill utvecklas och företag etablera sig så måste vi också vara den bästa staden att leva och växa upp i.
Tror du som jag att framgång och välstånd byggs från grunden?
"Stockholms unga behöver bra betyg. Och fler ettor."Behåll den överreglerade bostadsmarknaden som skapade problemet och genomför ett nytt miljonprogram. Bravo, Carin. Inspirationen flödar.
Bra betyg ger möjlighet till utbildning och karriär. Har man inte pengar finns däremot ingen som öppnar dörren till den första egna lägenheten. Unga, duktiga människor har alltid sökt sig till Stockholm för att förverkliga sina drömmar. Nu riskerar bostadsbristen att hämma Stockholms utveckling. Tycker du som jag att vi måste bygga fler billiga lägenheter så att våra ungdomar har någonstans att bo?
"En öppen fritidsgård kostar pengar. En stängd kan kosta hur mycket som helst."Okej, skär inte ned på ungdomarna. Fritidsgårdar ska vi ha.
En enda ung människa som hamnar i missbruk och kriminalitet kan kosta samhället uppemot 2 miljoner kronor per år. Det är mer än den årliga kostnaden för att driva en fritidsgård.
Enbart fritidsgårdar kan naturligtvis inte undanröja risken för att våra unga hamnar snett, men att skära ned på Stockholms ungdomar riskerar att bli en dyr affär. Inte bara för de som drabbas utan för oss alla som föräldrar och skattebetalare. Stockholms ungdomar är värda mer.
"Fler som söker jobb eller fler jobb att söka?"Idéer och handling, ja. Hon syftar antagligen på hela den där grejen med att skapa 4000 nya byråkratjobb och att slänga ut gamlingar från statliga jobb så att kidsen kan ta över istället.
Långtidsarbetslösheten bland Stockholms unga har ökat med flera hundra procent. Nu krävs idéer och handling som ger ungdomar jobb och Stockholm framtidstro. Jobbcoacher räcker inte om det inte finns några jobb att söka.
Ett mönster framträder väldigt, väldigt tydligt. När Socialdemokraterna identifierar ett problem i samhället ska det antingen lösas genom att staten kastar pengar på det (fritidsgårdar, bostäder, byråkratjobb, skolan) eller genom vacker retorik ("Stockholm måste vara bästa staden att växa upp i"; "skolan måste ge varje elev kunskaper"; "nu krävs idéer och handling!").
Carin Jämtin är drottningen av enkla lösningar som svar på komplexa problem. Bästa exemplet är från hennes blogg:
Även denna sommar faller Israeliska bomber på Gaza och Hamas raketer i Israel. Än så länge verkar ingen fysiskt ha kommit till skada men detta är helt fel utveckling.
Häv blockaden av Gaza nu!
Tack, Carin. Tack för att du så klarsynt alltid vet vad som ska göras.
edit: Noterar att SvD skriver om exakt samma sak. Lustigt.
2010/07/24
#44: Du vill inte att Omar Al-Bashir och Putin ska med
I slutet av gårdagens inlägg talades det om eventuella framtida inskränkningar i yttrandefriheten, och vi nämnde även förbud mot kritik av religion. Ett förbud mot blasfemi, helt enkelt, känns som en tradition vi inte bör bevara (se förra inlägget). Svenska politikers absoluta favoritorganisation, efter LO för de mer vänsterorienterade, är ju FN och de har faktiskt redan lyckats anta en resolution angående detta. Som vi tagit upp i ett tidigare inlägg åtnjuter FN en lika hög status som slagorden "jämlikhet", "rättvisa" och "entreprenörskap" i svensk politik; man kan liksom inte vara emot det! Rebelliska som vi är kommer vi hur som helst ta upp frågan, då vi, liksom många andra i bloggosfären, känner att det är en angelägen debatt som inte förs i nuläget.
Låt oss börja med att påpeka att författarna av den ovan länkade SvD-artikeln har fel när de skriver att "ideologier och religioner definieras naturligtvis inte som 'folkgrupper'", vilket påstås möjliggöra kritik av såväl Sverigedemokrater som Islam. Så är dock inte fallet, utan med lagboken som källa konstaterar vi att även trosbekännelser faller under begreppet folkgrupp. Det är därför Jimmie Åkesson kan straffas för att sprida sin uppfattning om hotet från islam, medan glada socialdemokrater frias från sin "hets" mot SD. Religionen har alltså en särställning mot politiska ideologier, trots att trossystem man själv väljer att ställa sig bakom rimligtvis bör klassas på samma sätt i lagstiftarens ögon oavsett om det är en gud inblandad eller inte. Jimmie borde alltså få säga och skriva vad han vill om islam och sedan får vi andra säga emot helt enkelt.
Nåväl, låt oss rikta fokus mot FN igen. Den här anti-blasfemiresolutionen antogs, föga överraskande, av Rådet för mänskliga rättigheter, som på något sätt lyckades smyga in den bland all kritik mot "apartheidstaten" Israel och USA. Resolutioner mot dessa två länder får anses vara rådets självpåtagna huvuduppgift. Den mest relevanta kritiken mot FN ligger just i det här problemet. Hur kan ett råd för mänskliga rättigheter domineras av diktaturer? Kolla in vilka länder som är medlemmar på den här listan. Hur kan det bli en så osund fördelning? Jo, det funkar ungefär som Eurovisionsfestivalen. Alla länder har samma antal röster och gaddar ihop sig i olika block för att säkerställa skydd mot sig själva. Följden av detta blir att vi får ett råd som ska värna om mänskliga rättigheter, bestående av länder som inte själva följer dem eftersom flertalet av världens stater grovt bryter mot sagda rättigheter. Visst är det representativt för hur världen ser ut, något som vi också kom fram till med hjälp av en egenhändig Excelanalys där vi jämförde med hjälp av Freedom Houses ranking av Political och Civil Liberties. Här kan man spana in den.
Hur okej känns det egentligen att länder som Kuba, Ryssland, Saudiarabien och Kina sitter och tolkar vilka andra länder man ska kasta anklagelser mot angående brott mot mänskliga rättigheter? Denna problematik lyftes faktiskt förtjänstfullt upp i en artikel i SvD häromdagen och slutsatsen är gifvetvis att arbetet blir helt tandlöst. Ungefär som att Iran, ett land där hädande kvinnor orsakar jordbävningar, är medlem i FN:s kvinnorättskommitté. En parallell som dragits av både Ingerö och Fredrik Segerfeldt är den till organiserad brottslighet. Hur hade det sett ut om tullverket och lagstiftaren förhandlade lagar om införsel och bruk av narkotika med Hells Angels eller om Bandidos och Original Gangsters fick majoriteten i den svenska riksdagen?
Men för de rödgröna, med ordföranden för svenska FN-förbundet Alexsandr Gabelic (s) i spetsen, verkar detta funkar utmärkt. Gabelic bjuder gifvetvis på lite sköna floskler om att det är viktigt att föra dialog och därmed verka till förändring. Att man ger diktaturer det här spelrummet och legitimerar deras galenskap är oundvikligt så länge man lyfter upp dem till den här nivån, och leder nog snarare till ett sämre tillstånd i hemlandet, då man med lätthet kan använda sin medverkan i Rådet för mänskliga rättigheter som sköld för kritik. Som vi tidigare har tagit upp är man på vissa håll och kanter i samarbetet endast villig att gå ut i strid under FN-flagg och bygger därmed sin säkerhetspolitik kring vad skurkstaterna anser vara rätt eller orätt. Vi vågar också påstå att den här strategin inte bara är moraliskt förkastlig, då man inte bör kunna vara neutral i valet mellan diktatur och demokrati, utan att den också är otroligt ineffektiv. Låt oss illustrera detta genom att göra en variant på Olof Palmes tal:
"Och därför är bristen på ansvar ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Rwanda, Zimbabwe, Darfur, Kongo-Kinshasa, Västsahara, Srebenica, Burma. Där har våldet triumferat. Men kommer eftervärldens dom falla över dem som undvikit ansvaret?"
Varför känns egentligen ett krig mer angeläget när den globala arenans motsvarighet till Hells Angels varit med och beslutat om det? Men givetvis passar ju FN-andan om att alla ska med till varje pris som hand i handske för de rödgröna, så vem är egentligen förvånad?
Låt oss börja med att påpeka att författarna av den ovan länkade SvD-artikeln har fel när de skriver att "ideologier och religioner definieras naturligtvis inte som 'folkgrupper'", vilket påstås möjliggöra kritik av såväl Sverigedemokrater som Islam. Så är dock inte fallet, utan med lagboken som källa konstaterar vi att även trosbekännelser faller under begreppet folkgrupp. Det är därför Jimmie Åkesson kan straffas för att sprida sin uppfattning om hotet från islam, medan glada socialdemokrater frias från sin "hets" mot SD. Religionen har alltså en särställning mot politiska ideologier, trots att trossystem man själv väljer att ställa sig bakom rimligtvis bör klassas på samma sätt i lagstiftarens ögon oavsett om det är en gud inblandad eller inte. Jimmie borde alltså få säga och skriva vad han vill om islam och sedan får vi andra säga emot helt enkelt.
Nåväl, låt oss rikta fokus mot FN igen. Den här anti-blasfemiresolutionen antogs, föga överraskande, av Rådet för mänskliga rättigheter, som på något sätt lyckades smyga in den bland all kritik mot "apartheidstaten" Israel och USA. Resolutioner mot dessa två länder får anses vara rådets självpåtagna huvuduppgift. Den mest relevanta kritiken mot FN ligger just i det här problemet. Hur kan ett råd för mänskliga rättigheter domineras av diktaturer? Kolla in vilka länder som är medlemmar på den här listan. Hur kan det bli en så osund fördelning? Jo, det funkar ungefär som Eurovisionsfestivalen. Alla länder har samma antal röster och gaddar ihop sig i olika block för att säkerställa skydd mot sig själva. Följden av detta blir att vi får ett råd som ska värna om mänskliga rättigheter, bestående av länder som inte själva följer dem eftersom flertalet av världens stater grovt bryter mot sagda rättigheter. Visst är det representativt för hur världen ser ut, något som vi också kom fram till med hjälp av en egenhändig Excelanalys där vi jämförde med hjälp av Freedom Houses ranking av Political och Civil Liberties. Här kan man spana in den.
Hur okej känns det egentligen att länder som Kuba, Ryssland, Saudiarabien och Kina sitter och tolkar vilka andra länder man ska kasta anklagelser mot angående brott mot mänskliga rättigheter? Denna problematik lyftes faktiskt förtjänstfullt upp i en artikel i SvD häromdagen och slutsatsen är gifvetvis att arbetet blir helt tandlöst. Ungefär som att Iran, ett land där hädande kvinnor orsakar jordbävningar, är medlem i FN:s kvinnorättskommitté. En parallell som dragits av både Ingerö och Fredrik Segerfeldt är den till organiserad brottslighet. Hur hade det sett ut om tullverket och lagstiftaren förhandlade lagar om införsel och bruk av narkotika med Hells Angels eller om Bandidos och Original Gangsters fick majoriteten i den svenska riksdagen?
Men för de rödgröna, med ordföranden för svenska FN-förbundet Alexsandr Gabelic (s) i spetsen, verkar detta funkar utmärkt. Gabelic bjuder gifvetvis på lite sköna floskler om att det är viktigt att föra dialog och därmed verka till förändring. Att man ger diktaturer det här spelrummet och legitimerar deras galenskap är oundvikligt så länge man lyfter upp dem till den här nivån, och leder nog snarare till ett sämre tillstånd i hemlandet, då man med lätthet kan använda sin medverkan i Rådet för mänskliga rättigheter som sköld för kritik. Som vi tidigare har tagit upp är man på vissa håll och kanter i samarbetet endast villig att gå ut i strid under FN-flagg och bygger därmed sin säkerhetspolitik kring vad skurkstaterna anser vara rätt eller orätt. Vi vågar också påstå att den här strategin inte bara är moraliskt förkastlig, då man inte bör kunna vara neutral i valet mellan diktatur och demokrati, utan att den också är otroligt ineffektiv. Låt oss illustrera detta genom att göra en variant på Olof Palmes tal:
"Och därför är bristen på ansvar ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Rwanda, Zimbabwe, Darfur, Kongo-Kinshasa, Västsahara, Srebenica, Burma. Där har våldet triumferat. Men kommer eftervärldens dom falla över dem som undvikit ansvaret?"
Varför känns egentligen ett krig mer angeläget när den globala arenans motsvarighet till Hells Angels varit med och beslutat om det? Men givetvis passar ju FN-andan om att alla ska med till varje pris som hand i handske för de rödgröna, så vem är egentligen förvånad?
2010/07/18
#38: Du jobbar gärna precis så mycket som du vill pt.1
En favoritfråga som vuxit fram under något av vänstertroikans möten med distingerade nationalekonomer är den om arbetstidsförkortning. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har dividerat fram och tillbaka och kommit fram till att just sex timmars arbetsdag (=30h/vecka) är det rätta för alla svenskar. Den här frågan visar på så många hål i huvudet att vänsterpartierna framstår som regelrätta schweizerostar.
För det första, varför tycker det superliberala Miljöpartiet att det behövs lagstiftning om att vi ska ta hand om oss?
VPK slänger däremot in en underbar liten brasklapp - förkortningen ska ske med bibehållen lön. Ärligt talat, behöver man ens vara tio år gammal för att förstå vilka katastrofala konsekvenser det har för arbetsgivare? Helt plötsligt skall ens anställda alltså ha samma lön men jobba 25% mindre. För vänsterpartister verkar det antagligen självklart - när man bara kan tänka ett steg framåt så ser man att folk jobbar mindre och får samma pengar. Topp! Men vad händer sen? Låt oss illustrera.
Du är ännu en gång satt i rollen som utsugarkapitalist som anställer folk och exploaterar arbetskraften för mesiga 100 kronor i timmen; du har 10 anställda som jobbar 40h/vecka = 400 arbetstimmar/v. Produktionen är precis säkrad med de förhållandena. Sen kommer Ohly till makten (ta i trä). Dina anställda jobbar nu 30h/vecka men kostar fortfarande 100kr/h. Du måste täcka de sista 100 arbetstimmarna (400-30*10=100) så du anställer... Ja, hur många? Gissningsvis tre stycken eftersom den fjärde jäveln kommer att kräva sin rätt till heltid så att du har 20 timmar (14*30-400=20) för mycket i slutändan.
Du har nu 390 arbetstimmar säkrade, men priset för dem har gått upp - förut hade de kostat 39,000, men eftersom lönen ska vara densamma kostar varje anställd 4000/vecka precis som förut. Din nya lönekostnad är 52,000 och du har dessutom dragit ned på produktionen. I det här läget kan du höja priset på dina produkter med 33% för att täcka ökade kostnader (och sälja mindre), eller sänka produktionen (=sparka folk), eller lägga ned helt och hållet (=sparka alla inklusive dig själv). Jamen tack, Lars, för att du tryggar välfärden. I exemplet ovan bortses från skatter och arbetsgivaravgifter.
För det första, varför tycker det superliberala Miljöpartiet att det behövs lagstiftning om att vi ska ta hand om oss?
Dagens samhällssystem är ohållbart i synsättet på arbete och produktion, såväl miljömässigt som socialt.Är vi kanske inte förmögna att själva bedöma om vi jobbar för mycket? Tur att Miljöpartiet tar tag i saken och säger åt oss att tagga ned. Vänsterpartiet är sin tradition trogna och uppger inga som helst skäl. Så tycker Ohly, och då ska det helt enkelt vara så.
VPK slänger däremot in en underbar liten brasklapp - förkortningen ska ske med bibehållen lön. Ärligt talat, behöver man ens vara tio år gammal för att förstå vilka katastrofala konsekvenser det har för arbetsgivare? Helt plötsligt skall ens anställda alltså ha samma lön men jobba 25% mindre. För vänsterpartister verkar det antagligen självklart - när man bara kan tänka ett steg framåt så ser man att folk jobbar mindre och får samma pengar. Topp! Men vad händer sen? Låt oss illustrera.
Du är ännu en gång satt i rollen som utsugarkapitalist som anställer folk och exploaterar arbetskraften för mesiga 100 kronor i timmen; du har 10 anställda som jobbar 40h/vecka = 400 arbetstimmar/v. Produktionen är precis säkrad med de förhållandena. Sen kommer Ohly till makten (ta i trä). Dina anställda jobbar nu 30h/vecka men kostar fortfarande 100kr/h. Du måste täcka de sista 100 arbetstimmarna (400-30*10=100) så du anställer... Ja, hur många? Gissningsvis tre stycken eftersom den fjärde jäveln kommer att kräva sin rätt till heltid så att du har 20 timmar (14*30-400=20) för mycket i slutändan.
Du har nu 390 arbetstimmar säkrade, men priset för dem har gått upp - förut hade de kostat 39,000, men eftersom lönen ska vara densamma kostar varje anställd 4000/vecka precis som förut. Din nya lönekostnad är 52,000 och du har dessutom dragit ned på produktionen. I det här läget kan du höja priset på dina produkter med 33% för att täcka ökade kostnader (och sälja mindre), eller sänka produktionen (=sparka folk), eller lägga ned helt och hållet (=sparka alla inklusive dig själv). Jamen tack, Lars, för att du tryggar välfärden. I exemplet ovan bortses från skatter och arbetsgivaravgifter.
2010/07/17
#37: Du tycker inte att kvinnan ska vara fastkedjad varken vid spisen eller vid offentlig sektor
I dagens inlägg ska vi behandla avdragen för hushållsnära tjänster och husarbete, alltså RUT och ROT, som är starkt omdebatterade och troligtvis blir en viktig vattendelare inför valet. Det känns därför skönt att väljarna i den här frågan får två klara alternativ att välja mellan då de rödgröna har tydligt visat att man är emot RUT, men för ROT, och den borgerliga alliansen är för båda avdragen. Till att börja med är det bra att belysa vad de här konstiga akronymerna står för. RUT står för rengöring, underhåll och tvätt, medan ROT står för reparation, ombyggnad och tillbyggnad.
Enligt de studier som gjorts har de båda avdragen varit framgångsrika. De har, som önskat, ökat företagandet och antalet jobb. Även om mer personer i storstadsområdet har använt tjänsten mer, vilket kan bero på att utbudet är större i dessa regioner, har man ändå fått en helt okej spridning på användandet. Avdraget har gjort det möjligt för "verklighetens folk" att köpa tjänster och därmed mer tid med barnen på helgerna, i äkta kristdemokratisk anda. Men det som vi vill lyfta fram i det här inlägget är varför de rödgröna tycker att ROT är bra, medan RUT är dåligt. Varför anser man på vänsterkanten att tvätt och hjälp med dagishämtning är sämre än altanbygget?
Vi har vår egen teori. Kan det vara så att RUT-sektorn är en tjänstesektor där många nya företag har uppkommit? Som vi vet sedan innan är tjänsteföretag dåligt och industri bra i vänsterns värld. Dessa företag har vuxit snabbt och anställt många långtidsarbetslösa personer, inte sällan outbildade kvinnor med invandrarbakgrund. Ett jättestort problem för vänstern är ju då att man inte kan bestämma över de här kvinnorna genom deras fackliga medlemskap. Det har ju alltid varit så lätt att diktera villkoren när personer med samma demografiska profil när de arbetat i den tvångsanslutna offentliga sektorn. Man kan säkert härleda en viss del av vänsterns skepsis mot tjänstesektor överlag ur samma resonemang. Inget fack = dåligt. Det är mycket bättre att på klassiskt manér stimulera byggbranschen. Säkra fack med goa gubbar som är "trygga". Man kanske dessutom slipper få in massa balter och polacker som tar våra jobb.
Om vänstern vill fortsätta ses som förkämpar för kvinnor och deras rättigheter bör de förutom att lägga ner alla postmodern queerteorier också dumpa de föråldrade åsikter om var och under vilka former kvinnor ska arbeta.
Vi är mycket mer inne på Centerpartiets linje om att införa ytterligare ett avdrag, som får den snitsiga benämningen RIT, som underlättar för personer som behöver hjälp med IT-relaterade uppgifter i hemmet. Det finns ju som bekant en stor klyfta mellan generationerna när det kommer till IT-kunnande och arbetslöshet. Ett RIT-avdrag avhjälper båda sakerna på ett mycket bra sätt.
En brasklapp måste dock lämnas in. Det absolut toppbästa sättet att ta hand om konstiga skatteregler är givetvis inte genom riktade avdrag för vissa sektorer. Man bör istället försöka hitta en långsiktig lösning i form av en stor skattereform.
Enligt de studier som gjorts har de båda avdragen varit framgångsrika. De har, som önskat, ökat företagandet och antalet jobb. Även om mer personer i storstadsområdet har använt tjänsten mer, vilket kan bero på att utbudet är större i dessa regioner, har man ändå fått en helt okej spridning på användandet. Avdraget har gjort det möjligt för "verklighetens folk" att köpa tjänster och därmed mer tid med barnen på helgerna, i äkta kristdemokratisk anda. Men det som vi vill lyfta fram i det här inlägget är varför de rödgröna tycker att ROT är bra, medan RUT är dåligt. Varför anser man på vänsterkanten att tvätt och hjälp med dagishämtning är sämre än altanbygget?
Vi har vår egen teori. Kan det vara så att RUT-sektorn är en tjänstesektor där många nya företag har uppkommit? Som vi vet sedan innan är tjänsteföretag dåligt och industri bra i vänsterns värld. Dessa företag har vuxit snabbt och anställt många långtidsarbetslösa personer, inte sällan outbildade kvinnor med invandrarbakgrund. Ett jättestort problem för vänstern är ju då att man inte kan bestämma över de här kvinnorna genom deras fackliga medlemskap. Det har ju alltid varit så lätt att diktera villkoren när personer med samma demografiska profil när de arbetat i den tvångsanslutna offentliga sektorn. Man kan säkert härleda en viss del av vänsterns skepsis mot tjänstesektor överlag ur samma resonemang. Inget fack = dåligt. Det är mycket bättre att på klassiskt manér stimulera byggbranschen. Säkra fack med goa gubbar som är "trygga". Man kanske dessutom slipper få in massa balter och polacker som tar våra jobb.
Om vänstern vill fortsätta ses som förkämpar för kvinnor och deras rättigheter bör de förutom att lägga ner alla postmodern queerteorier också dumpa de föråldrade åsikter om var och under vilka former kvinnor ska arbeta.
Vi är mycket mer inne på Centerpartiets linje om att införa ytterligare ett avdrag, som får den snitsiga benämningen RIT, som underlättar för personer som behöver hjälp med IT-relaterade uppgifter i hemmet. Det finns ju som bekant en stor klyfta mellan generationerna när det kommer till IT-kunnande och arbetslöshet. Ett RIT-avdrag avhjälper båda sakerna på ett mycket bra sätt.
En brasklapp måste dock lämnas in. Det absolut toppbästa sättet att ta hand om konstiga skatteregler är givetvis inte genom riktade avdrag för vissa sektorer. Man bör istället försöka hitta en långsiktig lösning i form av en stor skattereform.
2010/07/14
#34: Du tycker att jämlikhet i möjligheter > jämlikhet i utfall
Just. Bakom den något kryptiska titeln ligger ett ställningstagande som praktiskt taget avgör valet om man tar det seriöst.
Under Almedalsveckan anordnade vänstern (non-descript vänsterorganisation, antagligen LO eller ABF) ett seminarium om vad jämlikhet och rättvisa faktiskt är. Vi tänker vara fräcka nog att förklara varför vänstersynen på begreppen är inkorrekt.
Rättvisa används ofta från vänster som någon sorts slagträ i alla debatter som handlar om ekonomi. Man säger ofta att högre marginalskatter - starkare skatteprogression/"rika betalar mer" - är uttryck för någon form av högre rättvisa. Det är rättvist att människor som tjänar mer också betalar mer till staten och i förlängningen till de som tjänar mindre. Den åsikten byggs på en väldigt märklig grund - att människor i och av sin existens har skyldigheter och rättigheter gentemot andra som går utanför grundläggande rättigheter som yttrandefrihet.
Att ekonomisk fördelning medelst statligt tvång (polisen, då) är rättvist bygger alltså på åsikten att de människor som i grunden är mindre produktiva - det vill säga, skapar tjänster och varor som är värda mindre än andras och därför får lägre lön - har en inherent rätt att få ekonomiskt stöd av de som är mer produktiva. Den rätten har tillägnats dem bara för att de existerar.
I Sverige har den åsikten länge varit allenarådande, sannolikt på grund av 80 år av socialdemokratiskt styre. Den har i sin tur givit extremt långtgående konsekvenser för det svenska samhället som bäst observeras utifrån, och som är knappt märkbara i svensk diskurs över huvud taget. Det är därför Mona Sahlin kan skriva debattartikel efter debattartikel om att "klyftorna" ökat och är för stora (trots att de faktiskt minskat under alliansstyret), när Sverige är världens mest ekonomiskt jämlika land.
Den svenska inkomstfördelningen (måttet på hur mycket du och jag tjänar) är världens mest sammanpressade, medan förmögenhetsfördelningen (måttet på hur mycket du och jag äger) är väldigt mycket mer "ojämlik". Därför är din förmögenhet den enskilt viktigaste faktorn i hur rik din son/dotter kommer att bli - inte hur välutbildad, kompetent, snygg eller driven han/hon är. Priset för att alla ska ha "rätt" till varandras pengar är att några få blir extremt rika och att det blir praktiskt taget omöjligt att bli en av dem. Resten av oss lever efter precis vad vi kan konsumera och har inte en tanke på att spara eftersom det kostar för mycket (även utan "skatt på förmögna") och har således ingen möjlighet att klara oförutsedda utgifter.
Jämlikhet är inte att alla har lika mycket av allting; jämlikhet i utfall är inte rättvisa. Jämlikhet i möjligheter betyder att alla bör ges så stora möjligheter som möjligt att förvalta sina egna framtidsplaner på sina egna sätt - men att man också skall ta konsekvenserna av sina livsval. De som förvaltar sina möjligheter väl (genom att inte knarka, skaffa en utbildning, vara produktiva) bör belönas därefter, medan de som inte förvaltar sina möjligheter bör se konsekvenserna av det. Om det vore möjligt att skapa sitt eget välstånd genom att arbeta hårdare hade folk gjort det. I dagens Sverige är det bättre att gifta in sig i en adelssläkt än att utbilda sig. Det är resultatet av en strävan efter att alla ska ha det lika bra, oavsett vad de gör med sina liv.
Det är dags att bryta vänsterns tolkningsföreträde när det kommer till uttrycken jämlikhet och rättvisa, för de har visat att de inte kan förvalta det. I egenskap av framtida valstrageter föreslår vi att de borgerliga återerövrar problemformuleringsprivilegiet genom att gå till val på större klyftor. Detta lär öka incitamenten för utbildning och hårt arbete.
Under Almedalsveckan anordnade vänstern (non-descript vänsterorganisation, antagligen LO eller ABF) ett seminarium om vad jämlikhet och rättvisa faktiskt är. Vi tänker vara fräcka nog att förklara varför vänstersynen på begreppen är inkorrekt.
Rättvisa används ofta från vänster som någon sorts slagträ i alla debatter som handlar om ekonomi. Man säger ofta att högre marginalskatter - starkare skatteprogression/"rika betalar mer" - är uttryck för någon form av högre rättvisa. Det är rättvist att människor som tjänar mer också betalar mer till staten och i förlängningen till de som tjänar mindre. Den åsikten byggs på en väldigt märklig grund - att människor i och av sin existens har skyldigheter och rättigheter gentemot andra som går utanför grundläggande rättigheter som yttrandefrihet.
Att ekonomisk fördelning medelst statligt tvång (polisen, då) är rättvist bygger alltså på åsikten att de människor som i grunden är mindre produktiva - det vill säga, skapar tjänster och varor som är värda mindre än andras och därför får lägre lön - har en inherent rätt att få ekonomiskt stöd av de som är mer produktiva. Den rätten har tillägnats dem bara för att de existerar.
I Sverige har den åsikten länge varit allenarådande, sannolikt på grund av 80 år av socialdemokratiskt styre. Den har i sin tur givit extremt långtgående konsekvenser för det svenska samhället som bäst observeras utifrån, och som är knappt märkbara i svensk diskurs över huvud taget. Det är därför Mona Sahlin kan skriva debattartikel efter debattartikel om att "klyftorna" ökat och är för stora (trots att de faktiskt minskat under alliansstyret), när Sverige är världens mest ekonomiskt jämlika land.
Den svenska inkomstfördelningen (måttet på hur mycket du och jag tjänar) är världens mest sammanpressade, medan förmögenhetsfördelningen (måttet på hur mycket du och jag äger) är väldigt mycket mer "ojämlik". Därför är din förmögenhet den enskilt viktigaste faktorn i hur rik din son/dotter kommer att bli - inte hur välutbildad, kompetent, snygg eller driven han/hon är. Priset för att alla ska ha "rätt" till varandras pengar är att några få blir extremt rika och att det blir praktiskt taget omöjligt att bli en av dem. Resten av oss lever efter precis vad vi kan konsumera och har inte en tanke på att spara eftersom det kostar för mycket (även utan "skatt på förmögna") och har således ingen möjlighet att klara oförutsedda utgifter.
Jämlikhet är inte att alla har lika mycket av allting; jämlikhet i utfall är inte rättvisa. Jämlikhet i möjligheter betyder att alla bör ges så stora möjligheter som möjligt att förvalta sina egna framtidsplaner på sina egna sätt - men att man också skall ta konsekvenserna av sina livsval. De som förvaltar sina möjligheter väl (genom att inte knarka, skaffa en utbildning, vara produktiva) bör belönas därefter, medan de som inte förvaltar sina möjligheter bör se konsekvenserna av det. Om det vore möjligt att skapa sitt eget välstånd genom att arbeta hårdare hade folk gjort det. I dagens Sverige är det bättre att gifta in sig i en adelssläkt än att utbilda sig. Det är resultatet av en strävan efter att alla ska ha det lika bra, oavsett vad de gör med sina liv.
Det är dags att bryta vänsterns tolkningsföreträde när det kommer till uttrycken jämlikhet och rättvisa, för de har visat att de inte kan förvalta det. I egenskap av framtida valstrageter föreslår vi att de borgerliga återerövrar problemformuleringsprivilegiet genom att gå till val på större klyftor. Detta lär öka incitamenten för utbildning och hårt arbete.
2010/07/08
#28: Du har förmågan att se bortom de fina orden
Idag dunkar de rödgröna ut en ny artikel på DN Debatt. Varför redaktionen väljer att publicera den när det i praktiken är exakt samma dravel som tidigare är alldeles fantastiskt oklart. 100 anledningar är ju främst utformad som en lista över anledningar att inte rösta till vänster - vi tänker inte säga åt någon vad ni ska rösta på, utan blott varför rödgrönt är osunt. Därför faller det sig inte helt naturligt att, inom ramen för bloggen, kommentera utspel på det här viset (det gör nog redan alldeles för många), men den här posten handlar helt enkelt om rödgrön retorik i största allmänhet.
De fina orden, ja. Det pratas om kommunistspöket som något som Reinfeldt tar fram när Ohly diskuteras. Det faller sig ju rätt naturligt eftersom Ohly ju är kommunist.
Vem ser egentligen större klyftor som självändamål? Rödgrön retorik är full av enorma och växande klyftor, och retoriken är byggd så att man direkt känner att klyftorna ökar inte bara för att de rika blir rikare, utan också för att de fattiga blir utfattiga och sparkas ned i rännstenen. Gifvet. Jag vet inte vad mer som behöver sägas än att det helt enkelt inte är sant. Säg till nästa gång du hittar någon varslad Volvo-anställd i rännstenen. Det är nog mer sannolikt att han hänger på porrklubb (jag vet, extremt lågt).
Man har ju dessutom ett eget förslag som med all säkerhet kommer vevas lika hårt som Gudrun vaskar i valrörelsen.
Det påstås att de rödgrönas politik kommer förbättra stämningen för nio deciler av befolkning. Alliansens politik gynnar alltså endast de rikaste. Ekonomerna Jordahl och Bergh har granskat detta påstående:
Tre problem:
1. ”För det första är den fördelningspolitiska analysen i figuren ovan uppenbart inte budgetbalanserad. En försämring på 3 600 kronor för de 10 procent rikaste
hushållen kan inte finansiera förbättringar på 1 800 kronor för resterande 90
procent av befolkningen. [...] Eftersom oppositionen valt att lägga stora delar av finansieringen i form av skattehöjningar från och med 2012 kommer dessa inte med i den fördelningspolitiska analysen.”
2. ”För det andra: Det faktum att jämförelsen görs med 2010 betyder att staplarna i figuren till stor del innehåller sådant som redan beslutats i Riksdagen … Detta sätt att utforma jämförelsen på är naturligtvis korrekt om syftet är att jämföra hushållens disponibla inkomster 2011 med 2010, men missvisande som en jämförelse mellan de två regeringsalternativen.”
3. ”För det tredje har Riksdagens utredningstjänst på grund av ‘analystekniska svårigheter’ inte analyserat förslaget om höjd alkohol‐ och tobaksskatt med 12,5 procent. Fördelningseffekterna av tobaksskatten är emellertid ganska
uppenbara: 20 procent av arbetarna, 16 procent av de lägre tjänstemännen och
5 procent av de högre tjänstemännen röker dagligen. Det är också vanligare att
kvinnor röker.”
De rödgrönas fördelningspolitik och lovande minskade klyftor bygger i grunden på ett antal felresonemang. Vi delar rapportförfattarnas åsikt i att de rödgrönas politik syftar till att försämra det för arbetande och förbättra det för sjukskrivna, pensionärer och arbetslösa. Det man inte får ihop är hur den yrkesverksamma befolkningen endast blev en tiondel av befolkningen.
Visst tog vi upp det här förut. Men det är lite det som är det finurliga - den nya debattartikeln återanvänder ett antal redan vederlagda lögner. Lika bra att vi upprepar argumenten så att ingen missar att mupparna faktiskt ljuger.
Mer dravel:
De blåa sitter och gnuggar sina händer över större klyftor, medan de behjärtansvärda rödgröna ska använda politiken för att överbrygga klyftorna. Men hur överbrygger man klyftor? Låt gå för minskade klyftor, men vad är egentligen överbryggda klyftor? Är det ett samhälle där det är lätt att "byta klass" så är vi ju absolut med på det. Det ska löna sig att vara en sund och bidragande medborgare, medan det inte nödvändigtvis ska löna sig att vara politiker.
...men resonemanget handlar givetvis om samma sak som ovan. Det är bättre att alla har det lika dåligt än olika bra.
Lika dåligt > olika bra.
Lika dåligt > olika bra.
Lika dåligt > olika bra.
Lika dåligt > olika bra.
Lika dåligt > olika bra.
De rödgröna verkar resonera att om man ljuger om en sak tillräckligt många gånger blir det sanning. Förhoppningsvis ger en upprepad sanning än större effekt.
De fina orden, ja. Det pratas om kommunistspöket som något som Reinfeldt tar fram när Ohly diskuteras. Det faller sig ju rätt naturligt eftersom Ohly ju är kommunist.
Vem ser egentligen större klyftor som självändamål? Rödgrön retorik är full av enorma och växande klyftor, och retoriken är byggd så att man direkt känner att klyftorna ökar inte bara för att de rika blir rikare, utan också för att de fattiga blir utfattiga och sparkas ned i rännstenen. Gifvet. Jag vet inte vad mer som behöver sägas än att det helt enkelt inte är sant. Säg till nästa gång du hittar någon varslad Volvo-anställd i rännstenen. Det är nog mer sannolikt att han hänger på porrklubb (jag vet, extremt lågt).
Man har ju dessutom ett eget förslag som med all säkerhet kommer vevas lika hårt som Gudrun vaskar i valrörelsen.
Det påstås att de rödgrönas politik kommer förbättra stämningen för nio deciler av befolkning. Alliansens politik gynnar alltså endast de rikaste. Ekonomerna Jordahl och Bergh har granskat detta påstående:
Tre problem:
1. ”För det första är den fördelningspolitiska analysen i figuren ovan uppenbart inte budgetbalanserad. En försämring på 3 600 kronor för de 10 procent rikaste
hushållen kan inte finansiera förbättringar på 1 800 kronor för resterande 90
procent av befolkningen. [...] Eftersom oppositionen valt att lägga stora delar av finansieringen i form av skattehöjningar från och med 2012 kommer dessa inte med i den fördelningspolitiska analysen.”
2. ”För det andra: Det faktum att jämförelsen görs med 2010 betyder att staplarna i figuren till stor del innehåller sådant som redan beslutats i Riksdagen … Detta sätt att utforma jämförelsen på är naturligtvis korrekt om syftet är att jämföra hushållens disponibla inkomster 2011 med 2010, men missvisande som en jämförelse mellan de två regeringsalternativen.”
3. ”För det tredje har Riksdagens utredningstjänst på grund av ‘analystekniska svårigheter’ inte analyserat förslaget om höjd alkohol‐ och tobaksskatt med 12,5 procent. Fördelningseffekterna av tobaksskatten är emellertid ganska
uppenbara: 20 procent av arbetarna, 16 procent av de lägre tjänstemännen och
5 procent av de högre tjänstemännen röker dagligen. Det är också vanligare att
kvinnor röker.”
De rödgrönas fördelningspolitik och lovande minskade klyftor bygger i grunden på ett antal felresonemang. Vi delar rapportförfattarnas åsikt i att de rödgrönas politik syftar till att försämra det för arbetande och förbättra det för sjukskrivna, pensionärer och arbetslösa. Det man inte får ihop är hur den yrkesverksamma befolkningen endast blev en tiondel av befolkningen.
Visst tog vi upp det här förut. Men det är lite det som är det finurliga - den nya debattartikeln återanvänder ett antal redan vederlagda lögner. Lika bra att vi upprepar argumenten så att ingen missar att mupparna faktiskt ljuger.
Mer dravel:
En sittande regering som har använt politiken för att vidga klyftorna – och ett nytt regeringsalternativ som avser använda politiken för att överbrygga klyftor.
De blåa sitter och gnuggar sina händer över större klyftor, medan de behjärtansvärda rödgröna ska använda politiken för att överbrygga klyftorna. Men hur överbrygger man klyftor? Låt gå för minskade klyftor, men vad är egentligen överbryggda klyftor? Är det ett samhälle där det är lätt att "byta klass" så är vi ju absolut med på det. Det ska löna sig att vara en sund och bidragande medborgare, medan det inte nödvändigtvis ska löna sig att vara politiker.
...men resonemanget handlar givetvis om samma sak som ovan. Det är bättre att alla har det lika dåligt än olika bra.
Lika dåligt > olika bra.
Lika dåligt > olika bra.
Lika dåligt > olika bra.
Lika dåligt > olika bra.
Lika dåligt > olika bra.
De rödgröna verkar resonera att om man ljuger om en sak tillräckligt många gånger blir det sanning. Förhoppningsvis ger en upprepad sanning än större effekt.
2010/07/06
#26: Du har tillräckligt med rättigheter som det är
Igår talade Vänst... förlåt, Välfärspartiets partiledare Lars Ohly på Almedalsveckan. Temat var välfärd och mänskliga rättigheter och givetvis lyckades Ohly varken med att claima ett originellt namn eller hålla ett inspirerande tal. Vi fick istället se en historisk rättighetsakrobatik och en galen löfteskarusell.
Välfärdspartiet. Bra grejer. Vem är emot välfärd egentligen? Ingen, exakt. Bra att profilera sig där då för det första. Det hade ju kunnat bli lite trångt där när alla ska hylla välfärden fram och tillbaka. Detta löser Ohly med att hitta på nya områden som nu ska täckas in av den allmänna välfärden. Och det är inte någon pyttereform det rör sig om. Andreas Bergh (ek. dr) har i uppgift av Axess att räkna ut hur mycket som partiledarna lovar bort i sina tal. I söndags lovade Reinfeldt enligt Bergh bort 10 miljarder, vilket också senare bekräftades av Anders Borg. Den gode doktor Bergh fann sig igår dock i en ganska hopplös sits och gav upp räknandet vid 100 miljarder.
Men vad spelar det egentligen för roll? Varför vända sig emot en konstant utdelning av välfärdsjulklappar?
Bloggaren Dick Erixon ger oss en liten sammanfattning på vad önske/kravlistan innefattar för punkter:
- Rätten till heltid
- Rätten till bostad
- Rätten till oinskränkt sjukvård
- Rätten till fri kollektivtrafik
- Rätten till tätare turer
- Rätten till högre löner
- Rätten till rättvisa löner
- Rätten till bättre hemtjänst
- Rätten till högre studiestöd
Det fanns dock mer att hämta. Ohly pratade också om rätten att gå på bio, osv. Det passar förresten ganska bra ihop med MPs önskade satsning på kommunala biografer.
Återigen verkar folk blanda ihop positiva och negativa rättigheter.
2010/07/03
#23: Du förstår sambandet mellan satsningar och din egen inkomst
Mer åt alla, woop! Dagens utspel från det till synes tokrika regeringsalternativet lovar mer till allt och alla. Jag kan minnas när jag var väldigt, väldigt ung och kvantiteter var väldigt viktiga. Exempelvis kunde man komma in i diskussioner om vems pappa som var bäst, och det brukade låta ungefär som så:
"Min pappa är bäst!"
"Nej, min pappa är bäst!"
"Min pappa är hundra gånger bättre än din!!"
"Aa men då är min tusen gånger bättre än din!!"
"Min pappa är alltid en miljon gånger bättre vilken siffra du än säger!!!"
Det var en debattvinnare, det där sista. De rödgröna går sannerligen tillbaka till rötterna i det senaste uttalet - vad ni än satsar så satsar vi en jävla massa mer!!!
Mer till välfärden - denna odefinierbara, pengaslukande koloss av förment altruism. Lars Ohly bedyrar att "regeringen kommer aldrig att kunna slå oss när det gäller välfärden". Nej, det är väl alldeles självklart att man inte kan slå en kommunist när det kommer till att spendera pengar på offentlig sektor.
Vad de rödgröna sköningarna antagligen missar är hela den här grejen med dina pengar, mina pengar. När man ser folkets produktivitet som en outsinlig kassako är det inte svårt att lova ut mer åt alla. När Lars Ohly bestämmer sig för att ge fotbollsspelare bidrag för att gå till hans favoritlag kan man inte göra så mycket annat än att knipa käft och betala med lägre inkomst.
Mer om hur man ger allt åt alla finns på Förbundet Allt åt alla. De är uppenbarligen helt seriösa.
"Min pappa är bäst!"
"Nej, min pappa är bäst!"
"Min pappa är hundra gånger bättre än din!!"
"Aa men då är min tusen gånger bättre än din!!"
"Min pappa är alltid en miljon gånger bättre vilken siffra du än säger!!!"
Det var en debattvinnare, det där sista. De rödgröna går sannerligen tillbaka till rötterna i det senaste uttalet - vad ni än satsar så satsar vi en jävla massa mer!!!
Mer till välfärden - denna odefinierbara, pengaslukande koloss av förment altruism. Lars Ohly bedyrar att "regeringen kommer aldrig att kunna slå oss när det gäller välfärden". Nej, det är väl alldeles självklart att man inte kan slå en kommunist när det kommer till att spendera pengar på offentlig sektor.
Vad de rödgröna sköningarna antagligen missar är hela den här grejen med dina pengar, mina pengar. När man ser folkets produktivitet som en outsinlig kassako är det inte svårt att lova ut mer åt alla. När Lars Ohly bestämmer sig för att ge fotbollsspelare bidrag för att gå till hans favoritlag kan man inte göra så mycket annat än att knipa käft och betala med lägre inkomst.
Mer om hur man ger allt åt alla finns på Förbundet Allt åt alla. De är uppenbarligen helt seriösa.
2010/06/29
#19: Du ser på vissa rödgröna riksdagsledamöter med skräckblandad förtjusning pt. 2
I dagens inlägg kommer vi fortsätta förära en utvald rödgröna riksdagsledamot som arbetat för en goda saken, nämligen en valförlust. För någon vecka sedan skrev vi om ekonomen Monica Green och nu handlar det om en annan socialdemokratisk kvinna, nämligen Carina Hägg. Observera dock att detta inte är ett uttryck för patriarkalt förtryck utan en ren slump.
Det finns väldigt mycket att skriva om när det kommer till Carina, i och med att hon ofta uttalar sig publikt, men vi har valt ut några saker som vi vill lyfta fram. När Carina inte so
ver på arbetet ägnar hon sig inte sällan åt att kritisera SD. Hon vill ju, liksom de flesta andra i Sverige, inte att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen, men har ju givetvis inga problem med att dra in kommunister i regeringen.
För att bekämpa SD har ju vänstern tidigare använt den effektiva taktiken att inte våga debattera med dem. Detta tillvägagångssätt har ju varit väldigt bra för belysa vilka stora hål som finns i deras politik. Men det är inte nog för Carina. Riksdagsledamoten bedrev för två och halvt år sedan en kampanj mot en dansfirma för att chefen för företaget var Sverigedemokrat och motiverar sitt engagemang med att det är viktigt för demokrater att "använda de redskap som vi har till vårt förfogande". Att förbjuda enskilda människor att bedriva näringsverksamhet på grund av politiska åsikter känns uppenbarligen som ett ytterst demokratiskt hjälpmedel för att främja sina ideal. Putin håller nog med om det.
Man kan ju spekulera i om Häggs innersta önskan är att kontrollera alla Sveriges företag och säkerställa att produktion och anställda delar de socialdemokratiska idealen. Då är det ju en bra idé att börja utöva sin makt över de bolag man har kontroll över. Kolla in den här anmälan som Hägg och hennes s-kvinnor gjorde mot det kommunala bolaget Wexnet. Den här bilden är ju alldeles för diskriminerande och förhärligar uppenbart mäns våld mot kvinnor. Faktum är ju dock att man inte ens ser om det är en man som slår den förtryckta kvinnan. Ytterst fyndigt också med både "slå till nu" och knock-out i samma reklam:
Det finns väldigt mycket att skriva om när det kommer till Carina, i och med att hon ofta uttalar sig publikt, men vi har valt ut några saker som vi vill lyfta fram. När Carina inte so
ver på arbetet ägnar hon sig inte sällan åt att kritisera SD. Hon vill ju, liksom de flesta andra i Sverige, inte att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen, men har ju givetvis inga problem med att dra in kommunister i regeringen.För att bekämpa SD har ju vänstern tidigare använt den effektiva taktiken att inte våga debattera med dem. Detta tillvägagångssätt har ju varit väldigt bra för belysa vilka stora hål som finns i deras politik. Men det är inte nog för Carina. Riksdagsledamoten bedrev för två och halvt år sedan en kampanj mot en dansfirma för att chefen för företaget var Sverigedemokrat och motiverar sitt engagemang med att det är viktigt för demokrater att "använda de redskap som vi har till vårt förfogande". Att förbjuda enskilda människor att bedriva näringsverksamhet på grund av politiska åsikter känns uppenbarligen som ett ytterst demokratiskt hjälpmedel för att främja sina ideal. Putin håller nog med om det.
Man kan ju spekulera i om Häggs innersta önskan är att kontrollera alla Sveriges företag och säkerställa att produktion och anställda delar de socialdemokratiska idealen. Då är det ju en bra idé att börja utöva sin makt över de bolag man har kontroll över. Kolla in den här anmälan som Hägg och hennes s-kvinnor gjorde mot det kommunala bolaget Wexnet. Den här bilden är ju alldeles för diskriminerande och förhärligar uppenbart mäns våld mot kvinnor. Faktum är ju dock att man inte ens ser om det är en man som slår den förtryckta kvinnan. Ytterst fyndigt också med både "slå till nu" och knock-out i samma reklam:
2010/06/28
#18: Du litar på att ministrar vet mer än du pt.2 - kommun- och finansmarknadsminister
Vi kör vidare med granskningen av det rödgröna skuggministeriet, med inspiration från Fokus lista. Idag har turen kommit till (kommun- och) finansmarknadsministern.
Jobbbeskrivning från regeringskansliet:
Finansdepartementet har ansvaret för regleringen på de finansiella marknaderna och för arbetet inom EU inom det finansiella området.
Finansdepartementet ansvarar för förvaltnings- och lagstiftningsärenden som gäller bostadsförsörjningsfrågor, bostadsfinansiering och allmännyttiga bostadsföretag.
[...]
Vem föreslår fokus då? Jodå, den alldeles eminenta...
Mikaela Valtersson
Relevant utbildning: Gymnasielärare
(Ir-)Relevant kompetens: Ledamot i finansutskottet (precis som Monica Green...)
Fokus kommentar: Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson – sannolik som nytt språkrör – är precis så liberal som finansmarknaden vill. Dessutom har hon en stark position i partiledningen.
Jahapp. Nu ska vi leka finn fem fel.
Precis som Monica Green, rikspuckot, är Valtersson gymnasielärare. Faktum är att många rödgröna tycks ta sin otroliga kompetens från den erkänt krävande (notera ironin) lärarutbildningen. Missförstå mig rätt - lärare behövs, lärare är bra. Men inte på ministerposter. Speciellt inte på ministerposter där man har att göra med den allra hårdast - och samtidigt svårast - reglerade marknaden. Speciellt inte om man inte har någon som helst kunskap om hur finansmarknader fungerar.
Fokus tycker att Valtersson är "precis så liberal som finansmarknaden vill". M-hm. Hur liberal är man då? Säger man saker som...
...om man är liberal? Eller handlar liberalism kanske mer om att låta folk göra sina egna val och mindre om godtycklig fördelningspolitik baserat på osäkra kalkyler?
Valtersson har också en extremt liberal syn på individen vs. staten-frågan. På frågan om vad hon tycker om att folk kanske sitter på hus som blir högt taxerade på grund av att området där huset står ökar i attraktivitet, och således blir ruinerade av en rödgrön fastighetsskatt, svarade hon som så:
Menar hon att man ska ta lån för att klara sina skattebetalningar?
Jamen vad fan, varför inte? Staten > individen och således ska staten ha sina pengar även om det leder till fullständig ekonomisk katastrof för individen. Omfördelning, jämlikhet, rättvisa för fasen - inte ska väl vanliga människor få stå ivägen för Valterssons grandiosa mål? Frågan är om hon resonerar så av illvilja, ren och skär kommunistövertygelse, eller bara okunskap.
Jobbbeskrivning från regeringskansliet:
Finansdepartementet har ansvaret för regleringen på de finansiella marknaderna och för arbetet inom EU inom det finansiella området.
Finansdepartementet ansvarar för förvaltnings- och lagstiftningsärenden som gäller bostadsförsörjningsfrågor, bostadsfinansiering och allmännyttiga bostadsföretag.
[...]
Vem föreslår fokus då? Jodå, den alldeles eminenta...
Mikaela Valtersson
Relevant utbildning: Gymnasielärare
(Ir-)Relevant kompetens: Ledamot i finansutskottet (precis som Monica Green...)
Fokus kommentar: Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson – sannolik som nytt språkrör – är precis så liberal som finansmarknaden vill. Dessutom har hon en stark position i partiledningen.
Jahapp. Nu ska vi leka finn fem fel.
Precis som Monica Green, rikspuckot, är Valtersson gymnasielärare. Faktum är att många rödgröna tycks ta sin otroliga kompetens från den erkänt krävande (notera ironin) lärarutbildningen. Missförstå mig rätt - lärare behövs, lärare är bra. Men inte på ministerposter. Speciellt inte på ministerposter där man har att göra med den allra hårdast - och samtidigt svårast - reglerade marknaden. Speciellt inte om man inte har någon som helst kunskap om hur finansmarknader fungerar.
Fokus tycker att Valtersson är "precis så liberal som finansmarknaden vill". M-hm. Hur liberal är man då? Säger man saker som...
Kvinnor som under lång tid har dubbelarbetat och sedan blivit sjuka ska nu straffas för att man ska kunna sänka skatten till männen. Det krävs åtgärder som minskar klyftorna mellan män och kvinnor, inte som ökar dem. Priset för årets lobbyist borde definitivt gå till organisationen vita medelålders män.[källa]
...om man är liberal? Eller handlar liberalism kanske mer om att låta folk göra sina egna val och mindre om godtycklig fördelningspolitik baserat på osäkra kalkyler?
Valtersson har också en extremt liberal syn på individen vs. staten-frågan. På frågan om vad hon tycker om att folk kanske sitter på hus som blir högt taxerade på grund av att området där huset står ökar i attraktivitet, och således blir ruinerade av en rödgrön fastighetsskatt, svarade hon som så:
Har man en dyr villa, även om man köpte den för mycket lägre pris, så har man också en möjlighet att ta lån på sitt hus. Man har ju ett kapital som ligger i botten och som är en tillgång som man sedan kan sälja eller ta lån på.
Menar hon att man ska ta lån för att klara sina skattebetalningar?
Man har den möjligheten om man vill. Det är en tillgång som inte alla människor har.
Jamen vad fan, varför inte? Staten > individen och således ska staten ha sina pengar även om det leder till fullständig ekonomisk katastrof för individen. Omfördelning, jämlikhet, rättvisa för fasen - inte ska väl vanliga människor få stå ivägen för Valterssons grandiosa mål? Frågan är om hon resonerar så av illvilja, ren och skär kommunistövertygelse, eller bara okunskap.
2010/06/23
#13: Du vet bättre än Mona hur din tid ska spenderas
En grej som är väldigt jobbig är när folk använder sin fria vilja fel. Det är politikers främsta uppgift att se till att folk gör rätt. Det vet vi sedan tidigare - Karin Svensson Smith behandlas ju utförligt nedan.
De Rödgröna har enats i synen på "folket" som en grå massa som man kan lyssna på när de håller med, men som man ska utbilda när de har fel. Exempelvis passade det jättebra att lyssna på folket när man frågade huruvida sänkt skatt är det bästa sättet att fixa arbetslösheten i årets märkligaste undersökning, men när det kommer till vem som ska ta hand om nyfödda barn har folket helt enkelt fel.
Föräldraförsäkringen, ja. Den Rödgröna sentensen uttrycks väl av Alexandra Pascalidou:
I tusentals år har ju mänskligheten valt fritt och du ser hur förtryckta kvinnorna varit.
Sanslöst nyanserad analys där. Lösningen är uppenbarligen att lagstifta om att politiker bestämmer över 2/3 av din tid (enligt MP och S) eller 100% av din tid (V). Vänsterpartisternas (och då menar vi samtliga partier på vänsterkanten) osäkerhet kring jämställdhet ska bli lagtext så att de alla kan rentvå sina samveten. Att det leder till att du och jag kan drabbas riktigt hårt rent ekonomiskt spelar ingen roll så länge förmyndargänget vet att de gjort allt de kan för att vi ska välja "rätt".
Här har ni en undersökning vi utförde idag; 100% av de tillfrågade förfogar hellre över sin egen tid än att ge den till osäkra politiker med Messiaskomplex.
De Rödgröna har enats i synen på "folket" som en grå massa som man kan lyssna på när de håller med, men som man ska utbilda när de har fel. Exempelvis passade det jättebra att lyssna på folket när man frågade huruvida sänkt skatt är det bästa sättet att fixa arbetslösheten i årets märkligaste undersökning, men när det kommer till vem som ska ta hand om nyfödda barn har folket helt enkelt fel.
Föräldraförsäkringen, ja. Den Rödgröna sentensen uttrycks väl av Alexandra Pascalidou:
I tusentals år har ju mänskligheten valt fritt och du ser hur förtryckta kvinnorna varit.
Sanslöst nyanserad analys där. Lösningen är uppenbarligen att lagstifta om att politiker bestämmer över 2/3 av din tid (enligt MP och S) eller 100% av din tid (V). Vänsterpartisternas (och då menar vi samtliga partier på vänsterkanten) osäkerhet kring jämställdhet ska bli lagtext så att de alla kan rentvå sina samveten. Att det leder till att du och jag kan drabbas riktigt hårt rent ekonomiskt spelar ingen roll så länge förmyndargänget vet att de gjort allt de kan för att vi ska välja "rätt".
Här har ni en undersökning vi utförde idag; 100% av de tillfrågade förfogar hellre över sin egen tid än att ge den till osäkra politiker med Messiaskomplex.
2010/06/21
#12 : Du är inte rädd för tillväxt
I gårdagens inlägg behandlade vi den skruvade syn på företagande som finns i falanger på den rödare sidan av samarbetet. De gröna har ju inte samma arv av storskalig industri och kanske är mer anpassat till ett samhälle med fler egna företagare? Att de är ett småföretagarparti är väl egentligen gängse uppfattning, både hos folket och partiet självt. Förutom att man införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön (mer om detta självmål någon annan gång) så är de ju emot tillväxt, vilket vi tänkte skriva lite om här.
Hört det förut? SSU kör ju stenhårt med samma paroll för närvarande. Faktum är att man nog kan utse nolltillväxt till årets hetaste dumma jävla idé från hobbymarxister och icke-ekonomer.
Det verkar kanske vettigt om man definierar tillväxt som "mer vinst (till utsugarkapitalisterna)", eller om man ser tillväxt som den enskilda anledningen till att det finns ett miljöproblem att vråla om. Men sanningen är ju snarare att vi aldrig kommer kunna klara av de klimatproblem som uppenbarar sig utan tillväxt. Tillväxt betyder att vi utnyttjar de resurser vi har på ett effektivare sätt och därmed kan lägga överskottet på andra saker, som till exempel forskning och utveckling.
Ett annat av de argument som lyfts fram är att tillväxt inte gör oss mer lyckliga. Lyckoforskningen är ett område som växer starkt och det finns en mängd siffror att titta på, och faktum är det att man inte upplever sig som speciellt lyckligare idag än vad man gjorde på 50-talet, trots att vi i de allra flesta avseenden lever ett bättre liv idag än då. Det finns dock ett annat samband som talar för tillväxt så att säga. Den franska ekonomen Claudia Senik visar på att det finns en stark korrelation mellan lycka och om man kan för sig själv kan förutspå en ökad inkomst under större delen av livet. Lyckan finns alltså i att närma sig ökat välstånd, snarare än att faktiskt ha det. Hon ger alltså Karin Boyes klassiska strof om att det vägen som gör mödan värd vetenskapligt stöd. Tillväxt ger oss lycka i den mån som den ökar vår framtidsoptimism, men är varken ett universalrecept för ökad lycka eller något onödigt som finns för kapitalisternas skull.
Det finns också data som visar på att i goda tider med tillväxt så blir människor mer öppna och toleranta mot andra. Det kan ha med att göra att vi kan ge utrymme åt andra och glädjas åt deras framgånger utan att på något sätt behöva oroa oss för vår egen position. Detta fenomen har Harvardekonomen Benjamin Friedman kommit fram till efter studier av perioder med hög tillväxt i USA, England, Frankrike och Tyskland.
Den som tyckte det var intressant med temat lycka och tillväxt rekommenderas läsa idéhistorikern Johan Norbergs bok "Den eviga matchen om lycka", varifrån inspiration till det här inlägget har hämtats.
Hört det förut? SSU kör ju stenhårt med samma paroll för närvarande. Faktum är att man nog kan utse nolltillväxt till årets hetaste dumma jävla idé från hobbymarxister och icke-ekonomer.
Det verkar kanske vettigt om man definierar tillväxt som "mer vinst (till utsugarkapitalisterna)", eller om man ser tillväxt som den enskilda anledningen till att det finns ett miljöproblem att vråla om. Men sanningen är ju snarare att vi aldrig kommer kunna klara av de klimatproblem som uppenbarar sig utan tillväxt. Tillväxt betyder att vi utnyttjar de resurser vi har på ett effektivare sätt och därmed kan lägga överskottet på andra saker, som till exempel forskning och utveckling.
Ett annat av de argument som lyfts fram är att tillväxt inte gör oss mer lyckliga. Lyckoforskningen är ett område som växer starkt och det finns en mängd siffror att titta på, och faktum är det att man inte upplever sig som speciellt lyckligare idag än vad man gjorde på 50-talet, trots att vi i de allra flesta avseenden lever ett bättre liv idag än då. Det finns dock ett annat samband som talar för tillväxt så att säga. Den franska ekonomen Claudia Senik visar på att det finns en stark korrelation mellan lycka och om man kan för sig själv kan förutspå en ökad inkomst under större delen av livet. Lyckan finns alltså i att närma sig ökat välstånd, snarare än att faktiskt ha det. Hon ger alltså Karin Boyes klassiska strof om att det vägen som gör mödan värd vetenskapligt stöd. Tillväxt ger oss lycka i den mån som den ökar vår framtidsoptimism, men är varken ett universalrecept för ökad lycka eller något onödigt som finns för kapitalisternas skull.
Det finns också data som visar på att i goda tider med tillväxt så blir människor mer öppna och toleranta mot andra. Det kan ha med att göra att vi kan ge utrymme åt andra och glädjas åt deras framgånger utan att på något sätt behöva oroa oss för vår egen position. Detta fenomen har Harvardekonomen Benjamin Friedman kommit fram till efter studier av perioder med hög tillväxt i USA, England, Frankrike och Tyskland.
Den som tyckte det var intressant med temat lycka och tillväxt rekommenderas läsa idéhistorikern Johan Norbergs bok "Den eviga matchen om lycka", varifrån inspiration till det här inlägget har hämtats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)