#78: Du uppskattar fortfarande inte när folk får syra i ansiktet

Det har tidigare funderats kring om Lars Ohly skulle kunna komma att bli Sveriges utrikesminister, men dessa spekulationer har ideligen förkastats som orealistiska. Det kändes ju väldigt osannolikt att sossarna, som ju typ är svensk politik, skulle släppa ett så stort område. Nu ser dock inte spelplanen ut riktigt så längre. Socialdemokraterna noteras med det lägsta resultatet någonsin i en opinionsmätning tidigare idag och kan knappast betraktas som det statsbärande Partiet. Följden av den här hisnande utvecklingen är då att man inte kan göra samma maktanspråk gentemot de partier man skrämt tysta tidigare.

Detta blev extra tydligt när Ohly lyckades med konststycket att helt och hållet diktera den rödgröna rörans hållning angående den svenska närvaron i Afghanistan; den kanske viktigaste utrikespolitiska frågan just nu. Man proklamerade att man minsann tyckte den militära närvaron var onödig, trots att man tidigare ansett den svenska insatsen ofrånkomlig. Man går också emot Jan Eliassons, Socialdemokraternas kanske mest kvalificerade ministerkandidat, åsikt i frågan. Vad denna trots från Mona betyder för den hyllade FN-diplomatens intresse av en statsrådspost är oklart i nuläget, men det skulle oss inte förvåna oss om hon, i händelse av valvinst, väljer att omge sig med ännu en intetsägande gubbe i form av Urban Ahlin eller kanske rent utav den rödkindade Lars.

Varför vi bör ha kvar en militär närvaro illustreras effektivt på ett omslag av tidningen Time. Man bör inte, om man anser sig vara en förkämpe för demokrati och anständiga levnadsförhållanden, göra gemensam sak med Sverigedemokraterna och låta talibanerna gå fullständigt lös. De rödgröna utmålar ju sig som någon form av vita riddare när de endast vill satsa på bistånds- och uppbyggnadsarbete snarare än militära insatser. Vad som är verklighetens villkor på plats är som vanligt mindre viktigt, då de godhjärtade insatser som politiker gärna stoltserar med omöjliggörs utan den militära närvaron. SvDs ledarbloggs uppmärksammade en mycket positiv utveckling inom många områden ägt rum sedan man avsatte talibanerna. Vi citerar:

"Genom det amerikanska magasinet The New Republic kunde man nyligen ta del av intressanta siffror avseende förr och nu i Afghanistan. Under talibanstyret gick ungefär 900000 afghanska barn i skolan. Ingen av dem var flicka. Idag är siffran 6 miljoner barn, varav en tredjedel är flickor. Under talibanerna fanns runt 40000 telefonledningar i landet. Idag är de 500000 – och antalet mobilanvändare är 10 miljoner. Förr hade nio procent av afghanerna tillgång till någon form av vård. Idag gäller det för 85 procent."

Även Jan Björklund påpekade den här positiva trenden i sitt Almedalstal där han sammanfattade sin hållning med att vi behöver stanna kvar i Afghanistan för att Sumaila, 12 år, ska kunna fortsätta sin skolgång. Det finns mer också moraliska aspekter i det hela. Man kan hävda att Sverige och andra länder med ett demokratiskt och fungerande statsskick har en skyldighet att undsätta folk under förtryck på bästa möjliga sätt. Global solidaritet verkar betyda att bara sopa ansvaret under mattan och pysa omedelbums.

Det är trots allt lite synd att utrikespolitiken spelar en så undanskymd roll i svensk politik, då den mer än sällan visar på vissa ideologiska skiljelinjer. Faktumet att Mona verkar kompromissa bort den där delen av politiken i förmån för maskeradpolitiska inrikesfrågor är oroväckande, i synnerhet när eftergifterna görs till den, i det här avseendet, väldigt extreme Ohly och Miljöpartiet, som ju vill avskaffa det militära försvaret helt och hållet. Bloggaren Wiseman's Wisdoms noterar också hur snabbt Mona har ändrat uppfattning i den här frågan. Hon har gått från att det alldeles "säkert kommer behövas säkerhetsnärvaro" till att "storebror [måste] låta lillebror klara sig själv" på bara två månader. Imponerande åsiktsskiftning.

Vi måste också bara säga något kort om det konstiga i att sätta "deadlines" för militära insatser, då man indirekt säger till talibanerna att de bara måste hålla ut till ett visst datum. Målet med insatsen blir då inte nödvändigtvis att göra någon faktiskt skillnad, utan snarare bara att hänga utomlands ett tag.

Valet den nittonde september är i den försvarspolitiska frågan mellan två tydliga alternativ. Vi har det kommunistbetonade rödgröna regeringskonstellationen som satsar på att skicka ut sköna hippies utrustade med luftgitarrer till konfliktzoner. Den övergripande strategin kommer endast utgå ifrån att bekämpa allt som har med USA att göra och/eller de mål som diktaturklubben FN pekar ut. Det andra alternativet består av en allians som tydligt tar ställning för frihet på ett globalt plan genom att inte smita ifrån ansvaret att främja demokrati och utvecklingen av mänskliga rättigheter världen över.


Rubriken anspelar på det här inlägget.

#44: Du vill inte att Omar Al-Bashir och Putin ska med

I slutet av gårdagens inlägg talades det om eventuella framtida inskränkningar i yttrandefriheten, och vi nämnde även förbud mot kritik av religion. Ett förbud mot blasfemi, helt enkelt, känns som en tradition vi inte bör bevara (se förra inlägget). Svenska politikers absoluta favoritorganisation, efter LO för de mer vänsterorienterade, är ju FN och de har faktiskt redan lyckats anta en resolution angående detta. Som vi tagit upp i ett tidigare inlägg åtnjuter FN en lika hög status som slagorden "jämlikhet", "rättvisa" och "entreprenörskap" i svensk politik; man kan liksom inte vara emot det! Rebelliska som vi är kommer vi hur som helst ta upp frågan, då vi, liksom många andra i bloggosfären, känner att det är en angelägen debatt som inte förs i nuläget.

Låt oss börja med att påpeka att författarna av den ovan länkade SvD-artikeln har fel när de skriver att "ideologier och religioner definieras naturligtvis inte som 'folkgrupper'", vilket påstås möjliggöra kritik av såväl Sverigedemokrater som Islam. Så är dock inte fallet, utan med lagboken som källa konstaterar vi att även trosbekännelser faller under begreppet folkgrupp. Det är därför Jimmie Åkesson kan straffas för att sprida sin uppfattning om hotet från islam, medan glada socialdemokrater frias från sin "hets" mot SD. Religionen har alltså en särställning mot politiska ideologier, trots att trossystem man själv väljer att ställa sig bakom rimligtvis bör klassas på samma sätt i lagstiftarens ögon oavsett om det är en gud inblandad eller inte. Jimmie borde alltså få säga och skriva vad han vill om islam och sedan får vi andra säga emot helt enkelt.

Nåväl, låt oss rikta fokus mot FN igen. Den här anti-blasfemiresolutionen antogs, föga överraskande, av Rådet för mänskliga rättigheter, som på något sätt lyckades smyga in den bland all kritik mot "apartheidstaten" Israel och USA. Resolutioner mot dessa två länder får anses vara rådets självpåtagna huvuduppgift. Den mest relevanta kritiken mot FN ligger just i det här problemet. Hur kan ett råd för mänskliga rättigheter domineras av diktaturer? Kolla in vilka länder som är medlemmar på den här listan. Hur kan det bli en så osund fördelning? Jo, det funkar ungefär som Eurovisionsfestivalen. Alla länder har samma antal röster och gaddar ihop sig i olika block för att säkerställa skydd mot sig själva. Följden av detta blir att vi får ett råd som ska värna om mänskliga rättigheter, bestående av länder som inte själva följer dem eftersom flertalet av världens stater grovt bryter mot sagda rättigheter. Visst är det representativt för hur världen ser ut, något som vi också kom fram till med hjälp av en egenhändig Excelanalys där vi jämförde med hjälp av Freedom Houses ranking av Political och Civil Liberties. Här kan man spana in den.

Hur okej känns det egentligen att länder som Kuba, Ryssland, Saudiarabien och Kina sitter och tolkar vilka andra länder man ska kasta anklagelser mot angående brott mot mänskliga rättigheter? Denna problematik lyftes faktiskt förtjänstfullt upp i en artikel i SvD häromdagen och slutsatsen är gifvetvis att arbetet blir helt tandlöst. Ungefär som att Iran, ett land där hädande kvinnor orsakar jordbävningar, är medlem i FN:s kvinnorättskommitté. En parallell som dragits av både Ingerö och Fredrik Segerfeldt är den till organiserad brottslighet. Hur hade det sett ut om tullverket och lagstiftaren förhandlade lagar om införsel och bruk av narkotika med Hells Angels eller om Bandidos och Original Gangsters fick majoriteten i den svenska riksdagen?

Men för de rödgröna, med ordföranden för svenska FN-förbundet Alexsandr Gabelic (s) i spetsen, verkar detta funkar utmärkt. Gabelic bjuder gifvetvis på lite sköna floskler om att det är viktigt att föra dialog och därmed verka till förändring. Att man ger diktaturer det här spelrummet och legitimerar deras galenskap är oundvikligt så länge man lyfter upp dem till den här nivån, och leder nog snarare till ett sämre tillstånd i hemlandet, då man med lätthet kan använda sin medverkan i Rådet för mänskliga rättigheter som sköld för kritik. Som vi tidigare har tagit upp är man på vissa håll och kanter i samarbetet endast villig att gå ut i strid under FN-flagg och bygger därmed sin säkerhetspolitik kring vad skurkstaterna anser vara rätt eller orätt. Vi vågar också påstå att den här strategin inte bara är moraliskt förkastlig, då man inte bör kunna vara neutral i valet mellan diktatur och demokrati, utan att den också är otroligt ineffektiv. Låt oss illustrera detta genom att göra en variant på Olof Palmes tal:

"Och därför är bristen på ansvar ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Rwanda, Zimbabwe, Darfur, Kongo-Kinshasa, Västsahara, Srebenica, Burma. Där har våldet triumferat. Men kommer eftervärldens dom falla över dem som undvikit ansvaret?"

Varför känns egentligen ett krig mer angeläget när den globala arenans motsvarighet till Hells Angels varit med och beslutat om det? Men givetvis passar ju FN-andan om att alla ska med till varje pris som hand i handske för de rödgröna, så vem är egentligen förvånad?

#24: Du tror inte att ett nationellt Woodstock avskräcker ryssen

Ponera att Sverige hade blivit utsatt för ett angrepp eller blivit invaderat av ett annat land. Vad är då den naturliga responsen från vår sida? Det är givetvis en väldigt svår fråga att svara på då det beror på en massa olika omständigheter, men de flesta är ändå överens om att det är bra att Sverige har ett militärt försvar som är redo att försvara oss vid yttre angrepp. Man kan ju resonera så att risken för att Sverige blir utsatta för något av det här inom den närmaste tiden är mycket låg men det är alltid bra att minimera skadorna om nu Sverige blir underkuvat. Försvaret är trots allt relativt billigt i drift om man jämför med de potentiella skadorna som kan uppstå.

Om man nu inte köper det här argumentet kan man hävda att det är viktigt att Sverige tar sitt ansvar utomlands och bidrar till att bevara fred och säkerhet i oroshärdar eller till och med är med och försvarar demokrati. Så här långt är nog de flesta, oavsett partitllhörighet, med. Men givetvis skiljer sig synen på försvarspolitik från parti till parti. Folk och Försvar tog häromdagen fram en rapport som behandlar de olika åsikterna som finns om detta bland riksdagspartierna.

Man kan väl lite hastigt som lustigt dela upp partierna i tre "grupper". Folkpartiet räknas som en egen liten ö, då de aktivt arbetar för att Sverige ska gå med i NATO. Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Socialdemokraternas försvarspolitik liknar också varandra. Man tycker att det är bra som det är ungefär. Givetvis sticker ju Vänstern ut, men även Miljöpartiet delar Ohlys åsikter om försvaret. Så som så många andra frågor undkommer "mittenpartiet" i det rödgröna regeringsalternativet all form av granskning. Vi gör därför en liten minigranskning.

Enligt Miljöpartiet är Försvarsmaktens viktigaste uppgift "att medverka i internationella fredsfrämjande insatser". Dock är det bara under FN:s flagga, då man inte gillar varken EU eller Nordic Battle Group-samarbetet. Ett litet, litet problem som slår en när man fortsätter läsa är den här formuleringen:

Det militära försvaret ska på sikt ställas om till ett ickevåldsförsvar, som både kan göra insatser mot icke-militära hot, hantera konflikter och föra ickevåldskamp vid ett eventuellt angrepp. På sikt ska det militära försvaret helt avskaffas.

Nyckelordet är alltså ickevåld. Vi måste erkänna att vi inte har full koll på vad ett ickevåldsförsvar egentligen innebär - kunde det vara mer oklart? - men gissningsvis kommer man endast att arbeta med diplomati och "aktivism". Frågan är väl om det svenska försvaret ens är välkommet i FNs trupper om vi endast kan bidra med sång kring lägerelden och batiktröjor.

MP (och V för den delen) bör skänka en tanke till den klassiska frasen "Si vis pacem, para bellum".