#47: Du fyller hellre gatorna med bilar än med lik

Det är dags att vända blickarna utåt igen. Utrikespolitik brukar inte vara av något större intresse i valrörelsen, men vissa utrikespolitiska ståndpunkter ger en bra bild av vad man skulle vilja se i Sverige. På så sätt kan diskussioner om välfärdssystem ofta hamna i "vill du ha det som i USA eller?". Nu när sossarna äntligen erkänt att de är så sugna på makten att de är beredda att regera med kommunister är det kanske dags att fråga "vill du ha det som i Venezuela?" istället.

Svaret, för er som inte orkar läsa, är ett gifvet och rungande "ja" från oväntat många företrädare.

Så vad är egentligen felet med Venezuela?

Tja. Det allra lustigaste är väl att alla som läst Ayn Rands Och världen skälvde (Atlas shrugged på engelska) har kunnat följa med i Venezuelas utveckling de senaste åren med boken och bingopennan i högsta hugg.

Venezuela har alla karaktärsdrag av en fallerad stat i händerna på en förment välmenande omfördelare och/eller auktoritär maktgalning och/eller totalitär diktator.
Under socialismens banér delades stora mängder pengar ut till venezolanerna medan oljepriset steg och drev statskassan. Omfattande sociala program i kombination med exempelvis statliga matbutiker höll väljarna glada medan de kunde betalas för, men när oljepriset sedermera sjönk visade sig systemets brister snart. Nu plågas landet av svält, problem med elförsörjning och en diktator som inte förmår annat än att trampa ännu djupare i kvicksanden.

Chávez lösning har länge varit att fortsätta socialiseringen - när elen blir för dyr skyller man på giriga kapitalister och förstatligar elbolagen; när maten blir för dyr förbjuder man privat import, skyller på giriga kapitalister och förstatligar matförsörjningen. Som bekant är statlig hantering av det mesta ofta förenat med stor ineffektivitet - för några månader sedan upptäcktes till exempel att 75,000 ton mat (en femtedel av den årliga importen) stod och ruttnade i Venezuelas hamnar istället för att distribueras, medan befolkningen svälter. De statliga matkedjornas butiker slår igen men betalar arbetarna för att sitta utanför och hävda att butiken byggs om. Act as if. Chávez har deklarerat krig mot privat matförsäljning och -produktion trots att, eller kanske just för att, den privata sektorn har ett bättre utbud och lider mindre brist på basala varor.

Pengar läggs istället bland annat på att bygga järnvägar mellan Caracas favelas för att skjutsa arbetare till jobbet. Kostnaden för järnvägen var $318m - tio gånger så mycket som en liknande, men längre, järnväg som öppnades i Medellín, Colombia, 2004. Det blir lätt så när alla utsugarkommunister, fackpampar och politruker ska ha sin del. När oppositionen påpekar felen låses de in; när tv-kanalerna rapporterar om felen förstatligas de och journalister som är kritiska fängslas. Yttrandefriheten är död sedan Chávez instiftat en myndighet vars jobb det är att kontrollera att saker som sägs faller staten i smaken. Han gillade förresten inte heller hur Barbie såg ut, så hon är numera ersatt. Venezuela går åt helvete ekonomiskt.

Så, nu har vi radat upp en bråkdel av de galenskaper som sker i landet. Nu kan ni få gissa vad vänsterpartisterna tycker om saken.

Tja, vänsterpartisterna drog dit på studieresa och observerade följande:

Studiebesöken avslutades med ett besök i ett kooperativ. Där arbetade hundratals personer, till 90 % kvinnor, med att tillverka Chavez tröjor. Det var en imponerande syn att mötas av allt rött tyg, som skulle användas till tröjorna. Metervis med rött tyg låg i stora travar. Sedan var det oliks stationer, där kvinnorna arbetade. Vid en station klippte man till tröjorna, en annan station sydde kragar, en annan sydde ihop själva tröjorna. Lite vid sidan av ”systationerna” var det en mängd kvinnor och några män, som arbetade med att trycka bilder av Chavez och olika ”slogans”. Vi befann oss i ett rött hav av tröjor och det var en fantastisk upplevelse. Tänk om vi i Vänsterpartiet hade samma resurser. Jag pratade med några av kvinnorna och de arbetade nästan helt ideellt. Om de inte hade jobbat här på fabriken hade de varit arbetslösa. De fick en mycket liten dagpenning, men framförallt fick de möjlighet att handla mat oerhört billigt i den stora livsmedelsbutik, som hörde till kooperativet. Där fanns alla nödvändiga baslivsmedel till mycket låga priser.

..samt:

Mercal är de subventionerade matvaruaffärer som finns lite överallt. Eftersom varorna är subventionerade blir det billigare att konsumera dem, dessutom finns det på flera av förpackningarna utdrag ur konstitutionen så att varan även får en bildande funktion.

Ali Esbati, tidigare ordförande för Ung Vänster, håller inte igen:

Den omfattande och genomgripande demokratiseringsprocessen i Venezuela har naturligtvis mött motstånd från dag 1. Ju mer den revolutionära omdaningen av landet påverkar de långsiktiga egendomsförhållandena, desto kraftigare propagandalögnerna som bär upp motståndet.

Nej tack, Ali; nej tack, Lars; nej tack vänsterpartiet - vi klarar oss bra här utan revolution.