#20: Du tvivlar på att gatuteatern är värd 100 spänn i timmen

Om landets ungdomar inte ligger på stranden eller på annat sätt njuter av det fina vädret kan man väl hoppas att de sommarjobbar och därmed skaffar sig viktig arbetslivserfarenhet och lite extrapengar. Kring detta råder det även en stark politisk enighet. Sommarjobb är bra. Vi tycker det av de anledningar vi nämnde innan, medan vänstern verkar hylla sommarjobbandet av andra anledningar.

SSU kör en årlig undersökning av lönerna för ungdomar som sommarjobbar inom kommunens regi och kommer i år fram till den vanliga slutsatsen; lönen är väldigt låg. I vissa fall är den runt 20 kronor. Ett problem är ju då att man endast har undersökt de sommarjobb som kommunen erbjuder, men inte de som finns i den det privata näringslivet. Det är väl ingen omöjlighet att SSU egentligen vill ersätta företagandet med centralstyrd byråkrati. Formuleringen "kommunerna borde betala mer för att kunna locka ungdomar att arbeta i den offentliga sektorn i framtiden." tyder väl på det.

Egentligen är ju föreställningen om att staten genom kommunerna ska skapa sommarjobb åt sysslolösa ungdomar ganska konstig. I många fall handlar det ju om att gå i gäng om fyra, fem personer och plocka skräp på samma gräsplätt, men ibland är ju arbetssysslorna rent utav påhittade för att hålla ungdomarna med något att göra, typ gatuteatrar och musikaler.

Åter till undersökningen. Varför kollar man inte på näringslivets siffror? Enligt Svenskt Näringsliv skapas ju hela 77% av sommarjobben i privat sektor. Egentligen borde kanske staten inte skapa sommarjobb över huvud taget, men det slår ju mot SSU:s upplevda självändamål med kommunala sommarjobb - att locka folk till den offentliga sektorn.

Det intressanta i det hela är ju att företagen lyckas skapa en så stor andel av sommarjobben trots det rigida regelverk som finns. Kanske den rätta vägen att gå inte är genom kommunala sommarjobb, utan att istället lägga resurserna på att inte beskatta sönder företagen.

Så var det här med att man ska konkurrera med kompetens istället för låga löner, som är något utav ett socialdemokratiskt mantra. I rekryteringen till kommunen så konkurrerar man ju med.. tur. Och kanske med hur många känningar man har inom kommunen (och rimligen Partiet). SSU kanske tycker att det är en viktig del av kompetensen men vi här på bloggen vill nog påstå att näringslivet är bättre på att sortera efter kompetens. En annan tolkning är förstås att kommunerna är väldigt mycket bättre på att bedöma hur mycket kidsens kompetens är värd. Tjugo spänn, då.

#19: Du ser på vissa rödgröna riksdagsledamöter med skräckblandad förtjusning pt. 2

I dagens inlägg kommer vi fortsätta förära en utvald rödgröna riksdagsledamot som arbetat för en goda saken, nämligen en valförlust. För någon vecka sedan skrev vi om ekonomen Monica Green och nu handlar det om en annan socialdemokratisk kvinna, nämligen Carina Hägg. Observera dock att detta inte är ett uttryck för patriarkalt förtryck utan en ren slump.

Det finns väldigt mycket att skriva om när det kommer till Carina, i och med att hon ofta uttalar sig publikt, men vi har valt ut några saker som vi vill lyfta fram. När Carina inte sover på arbetet ägnar hon sig inte sällan åt att kritisera SD. Hon vill ju, liksom de flesta andra i Sverige, inte att Sverigedemokraterna ska komma in i riksdagen, men har ju givetvis inga problem med att dra in kommunister i regeringen.

För att bekämpa SD har ju vänstern tidigare använt den effektiva taktiken att inte våga debattera med dem. Detta tillvägagångssätt har ju varit väldigt bra för belysa vilka stora hål som finns i deras politik. Men det är inte nog för Carina. Riksdagsledamoten bedrev för två och halvt år sedan en kampanj mot en dansfirma för att chefen för företaget var Sverigedemokrat och motiverar sitt engagemang med att det är viktigt för demokrater att "använda de redskap som vi har till vårt förfogande". Att förbjuda enskilda människor att bedriva näringsverksamhet på grund av politiska åsikter känns uppenbarligen som ett ytterst demokratiskt hjälpmedel för att främja sina ideal. Putin håller nog med om det.

Man kan ju spekulera i om Häggs innersta önskan är att kontrollera alla Sveriges företag och säkerställa att produktion och anställda delar de socialdemokratiska idealen. Då är det ju en bra idé att börja utöva sin makt över de bolag man har kontroll över. Kolla in den här anmälan som Hägg och hennes s-kvinnor gjorde mot det kommunala bolaget Wexnet. Den här bilden är ju alldeles för diskriminerande och förhärligar uppenbart mäns våld mot kvinnor. Faktum är ju dock att man inte ens ser om det är en man som slår den förtryckta kvinnan. Ytterst fyndigt också med både "slå till nu" och knock-out i samma reklam:

#18: Du litar på att ministrar vet mer än du pt.2 - kommun- och finansmarknadsminister

Vi kör vidare med granskningen av det rödgröna skuggministeriet, med inspiration från Fokus lista. Idag har turen kommit till (kommun- och) finansmarknadsministern.

Jobbbeskrivning från regeringskansliet:
Finansdepartementet har ansvaret för regleringen på de finansiella marknaderna och för arbetet inom EU inom det finansiella området.
Finansdepartementet ansvarar för förvaltnings- och lagstiftningsärenden som gäller bostadsförsörjningsfrågor, bostadsfinansiering och allmännyttiga bostadsföretag.
[...]

Vem föreslår fokus då? Jodå, den alldeles eminenta...

Mikaela Valtersson
Relevant utbildning: Gymnasielärare
(Ir-)Relevant kompetens: Ledamot i finansutskottet (precis som Monica Green...)
Fokus kommentar: Miljöpartiets ekonomisk-politiska talesperson – sannolik som nytt språkrör – är precis så liberal som finansmarknaden vill. Dessutom har hon en stark position i partiledningen.

Jahapp. Nu ska vi leka finn fem fel.
Precis som Monica Green, rikspuckot, är Valtersson gymnasielärare. Faktum är att många rödgröna tycks ta sin otroliga kompetens från den erkänt krävande (notera ironin) lärarutbildningen. Missförstå mig rätt - lärare behövs, lärare är bra. Men inte på ministerposter. Speciellt inte på ministerposter där man har att göra med den allra hårdast - och samtidigt svårast - reglerade marknaden. Speciellt inte om man inte har någon som helst kunskap om hur finansmarknader fungerar.

Fokus tycker att Valtersson är "precis så liberal som finansmarknaden vill". M-hm. Hur liberal är man då? Säger man saker som...

Kvinnor som under lång tid har dubbelarbetat och sedan blivit sjuka ska nu straffas för att man ska kunna sänka skatten till männen. Det krävs åtgärder som minskar klyftorna mellan män och kvinnor, inte som ökar dem. Priset för årets lobbyist borde definitivt gå till organisationen vita medelålders män.

[källa]
...om man är liberal? Eller handlar liberalism kanske mer om att låta folk göra sina egna val och mindre om godtycklig fördelningspolitik baserat på osäkra kalkyler?

Valtersson har också en extremt liberal syn på individen vs. staten-frågan. På frågan om vad hon tycker om att folk kanske sitter på hus som blir högt taxerade på grund av att området där huset står ökar i attraktivitet, och således blir ruinerade av en rödgrön fastighetsskatt, svarade hon som så:

Har man en dyr villa, även om man köpte den för mycket lägre pris, så har man också en möjlighet att ta lån på sitt hus. Man har ju ett kapital som ligger i botten och som är en tillgång som man sedan kan sälja eller ta lån på.

Menar hon att man ska ta lån för att klara sina skattebetalningar?

Man har den möjligheten om man vill. Det är en tillgång som inte alla människor har.

Jamen vad fan, varför inte? Staten > individen och således ska staten ha sina pengar även om det leder till fullständig ekonomisk katastrof för individen. Omfördelning, jämlikhet, rättvisa för fasen - inte ska väl vanliga människor få stå ivägen för Valterssons grandiosa mål? Frågan är om hon resonerar så av illvilja, ren och skär kommunistövertygelse, eller bara okunskap.

#17: Du blev lite besviken på Ludmila Engquist

Kommer ni ihåg det sovjetiska hockeylagets förstakedja under 80-talet, de östtyska friidrottsframgångarna och de otaliga medaljerna som östblocket plockade hem under de olympiska spelen? Man har sällan sett på motstycke i svensk avundsjuka när det kom till ryssarna och deras satellitländers idrottsbragder. Vi kom väldigt sällan i närhet av dessa prestationer, men ibland lyckades vi genom att låta dem smaka på sin egen medicin.

Vore det inte underbart om Sverige på allvar kunde etablera sig i toppen av medajligan i OS och vara att räkna med i VM? Det tycker i alla fall vår gode Ohly. För att Sveriges namn ska flyga ärofyllt runt jorden är det ju bra att på något sätt behålla våra talangfulla idrottare inom landets gränser och detta inser ju Lasse väldigt väl. Som han själv säger i DN:

"Jag är väldigt övertygad om att elit behövs i idrotten. Och när Andreas Johansson flyttar från Wigan i England så väljer han inte Djurgården utan han väljer Aalborg. Inte därför att han tror att han utvecklas mer som spelare där utan av det enkla skälet att han tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket utan att Aalborg behöver betala något mer än vad Djurgården var villiga att göra. Det är en konkurrenssituation"

Han tar även upp ett exempel som ligger honom nära om hjärtat då han liksom Reinfeldt är en hängiven djurgårdare. Det kan ju inte varit lätt när Adde valde pengarna istället för DIF.

DN följer upp detta mystiska påstående med frågan om detta resonemang kan tillämpas för andra yrkesgrupper, som till exempel duktiga entreprenörer, vilka brukar flytta utomlands för att slippa de grymma skatterna på företag. Men NEJ, det går inte för sig. Samhället är ju ingen fotbollsplan liksom. När han istället ska förklara vad det är som gör idrotten till en unik och isolerad bransch lyfter han fram fotbollens underhållningsvärde. V kanske kan låna den latinska sentensen Panem et circenses och använda som klatschig valslogan.

Dock finns det kanske ändå något positivt i detta utspel. Ohly visar ju ändå att han har förmågan att tänka klart i ekonomiska frågor, men i en extremt begränsad omfattning. Det är ju givetvis så att höga skatter och sociala avgifter leder till att man inte kan locka till sig eliten. Han visar dock samtidigt Bosse Ringholm-tendenser (se inlägg nummer 15) när han gärna vill gynna de sektorer han som privatperson uppskattar.

#16: Du litar på att folkvalda kan räkna

Ja, det är väl dags att även vi pluggar Andreas Berghs och Henrik Jordahls sköna genomgång av finansieringen av de rödgrönas budget. Den är obligatorisk läsning för alla som önskar göra ett informerat val i september.

Budgeten i sin nuvarande utformning (kritiken i rapporten har mottagits med ett "eeh, vi ska göra en ny budget till slutet på valrörelsen så det gör inget om vi ljuger oss blåa nu") har använts i debatter bland annat för att stödja argumentet att 90% av folket får det bättre medan den rikaste decilen får det sämre.

Det låter ju helt underbart och passar ju jättebra in i hela den där grejen med att de rikaste ska betala för alla andra som ju varit sossarnas främsta argument sen Marx. Problemet i den här budgeten är att man tar en godtycklig siffra från den rikaste decilen och sedan på något sätt förvandlar den till väldigt mycket mer pengar genom den statliga förädlingsapparaten innan man ger dem till de fattigare. I slutändan fattas uppåt nio miljarder.

Fredrik Westerlund tar upp tre andra underhållande punkter i budgeten:

1. De rödgröna räknar med att få intäkter från höjda miljöskatter, men de räknar inte med att miljöskatterna ska fungera på så sätt att de faktiskt minskar konsumtionen av miljöfarliga produkter och tjänster.
2. De rödgröna räknar med att de ska skapa 5.000 nya jobb med ett nytt riskkapitalavdrag, men de räknar inte med kostnaden för avdraget.
3. De rödgröna räknar med att spara cirka 1 miljard kronor på att avskaffa RUT-avdraget, men de räknar inte med att några hushållsnära tjänster ska försvinna när avdraget tas bort.
   

När de rödgröna räknar officiellt fungerar det såhär: 1+1+1+1+1+1+1+1+1-2=0. Topp!

#15: Du har en egen musiksmak

Inte nog med att de rödgröna med MP i spetsen vill kontrollera och tillrättalägga undersåtarnas filmsmak. Man är också intresserad av vad folk lyssnar på.

Den socialdemokratiske förre detta finansministern och vice statsministern Bosse Ringholm (vars räkenskapsfärdigheter säkerligen kommer behandlas senare) har ihärdigt drivit en synnerligen viktig samhällsfråga; den om jazzens ställning i samhället. När andra väljer att bränna sin energi på onödiga frågor, som till exempel frigivningen av Dawit Isaak eller att öka företagandet i området med stort utanförskap, väljer den käre Bosse att anta den tuffa utmaningen att institutionalisera det fria kulturlivet, som beklagligt nog fortfarande drivs av ideella insatser.

Varför tar Bosse på sig det här behjärtansvärda oket? Han avslöjar bakgrunden till sitt engagemang i en intervju i det senaste numret av Fokus. På frågan om varför han anser att just jazzen av alla musikformer ska få ökade statliga anslag ger han det underbara svaret:

"Jag gillar jazz. [...] Jag tycker att det borde löna sig att vara jazzmusiker"

Om ändå fler människor använde förtroendet man fått av väljarna (läs: Partiet) för att främja de kulturyttringarna man själv uppskattar. Det är sannerligen ansvarsfull politik för folkhemmets välfärd, inte sant?

#14: Du hade gärna flugit hem idag

När man bor en bit från släkten blir det oundvikligen ett antal längre resor vid högtider som midsommar. För studenter är det som bekant viktigt att se till att ta det mest ekonomiska alternativet, och faktum är att det ibland, om inte ofta, är billigare att flyga från Stockholm till Göteborg än att ta tåget.

Miljöpartiet vill ju stoppa allt flyg söder om Sundsvall (och V vill ersätta det med statliga zeppelinare), förlåt, göra det onödigt. Å andra sidan är det väl belagt att Miljöpartiet har en lite annorlunda syn på hur man gör saker onödiga - som vi skrev i en tidigare post vill man stänga av körfält på Essingeleden för att "göra det onödigt" att ta bilen. Gissningsvis tänker man göra flyget onödigt genom att, om man är någorlunda realistisk, chockhöja skatter för korta flygningar, eller om man är lite mer Miljöpartistisk, lagstifta om att ta bort ena vingen på samtliga kortdistansplan eller något annat som "lär folk" att man inte ska flyga.

Istället ska det byggas snabbtåg överallt (eller ja, mellan Göteborg och Borås i första steget) i en kopia av den kinesiska modellen, trots att det väl känns rätt uppenbart att man inte kan tillämpa kinesiskt infrastrukturtänk på Sverige med tanke på skillnaderna i befolkningstäthet, geografi och så vidare. Att flygindustrin dessutom kämpar hårt med att bli miljövänligare - bland annat genom att på vissa flighter redan idag använda biobränsle - skiter man fullständigt i. Här har politikerna bestämt sig för något och då är det det som gäller. Det hjälper förstås att tro att marknaden inte har någon som helst förmåga att skapa miljöinnovation utan att allt hänger på att hjältarna från Norrbotten höjer lite skatter och stänger några körfält.

Jag flyger gärna till Göteborg om jag får chansen. Maria Wetterstrand pendlar ju till Helsingfors med flyg så varför ska inte jag få flyga?

#13: Du vet bättre än Mona hur din tid ska spenderas

En grej som är väldigt jobbig är när folk använder sin fria vilja fel. Det är politikers främsta uppgift att se till att folk gör rätt. Det vet vi sedan tidigare - Karin Svensson Smith behandlas ju utförligt nedan.

De Rödgröna har enats i synen på "folket" som en grå massa som man kan lyssna på när de håller med, men som man ska utbilda när de har fel. Exempelvis passade det jättebra att lyssna på folket när man frågade huruvida sänkt skatt är det bästa sättet att fixa arbetslösheten i årets märkligaste undersökning, men när det kommer till vem som ska ta hand om nyfödda barn har folket helt enkelt fel.

Föräldraförsäkringen, ja. Den Rödgröna sentensen uttrycks väl av Alexandra Pascalidou:
I tusentals år har ju mänskligheten valt fritt och du ser hur förtryckta kvinnorna varit.
Sanslöst nyanserad analys där. Lösningen är uppenbarligen att lagstifta om att politiker bestämmer över 2/3 av din tid (enligt MP och S) eller 100% av din tid (V). Vänsterpartisternas (och då menar vi samtliga partier på vänsterkanten) osäkerhet kring jämställdhet ska bli lagtext så att de alla kan rentvå sina samveten. Att det leder till att du och jag kan drabbas riktigt hårt rent ekonomiskt spelar ingen roll så länge förmyndargänget vet att de gjort allt de kan för att vi ska välja "rätt".

Här har ni en undersökning vi utförde idag; 100% av de tillfrågade förfogar hellre över sin egen tid än att ge den till osäkra politiker med Messiaskomplex.

#12 : Du är inte rädd för tillväxt

I gårdagens inlägg behandlade vi den skruvade syn på företagande som finns i falanger på den rödare sidan av samarbetet. De gröna har ju inte samma arv av storskalig industri och kanske är mer anpassat till ett samhälle med fler egna företagare? Att de är ett småföretagarparti är väl egentligen gängse uppfattning, både hos folket och partiet självt. Förutom att man införa sex timmars arbetsdag med bibehållen lön (mer om detta självmål någon annan gång) så är de ju emot tillväxt, vilket vi tänkte skriva lite om här.

Hört det förut? SSU kör ju stenhårt med samma paroll för närvarande. Faktum är att man nog kan utse nolltillväxt till årets hetaste dumma jävla idé från hobbymarxister och icke-ekonomer.

Det verkar kanske vettigt om man definierar tillväxt som "mer vinst (till utsugarkapitalisterna)", eller om man ser tillväxt som den enskilda anledningen till att det finns ett miljöproblem att vråla om. Men sanningen är ju snarare att vi aldrig kommer kunna klara av de klimatproblem som uppenbarar sig utan tillväxt. Tillväxt betyder att vi utnyttjar de resurser vi har på ett effektivare sätt och därmed kan lägga överskottet på andra saker, som till exempel forskning och utveckling.

Ett annat av de argument som lyfts fram är att tillväxt inte gör oss mer lyckliga. Lyckoforskningen är ett område som växer starkt och det finns en mängd siffror att titta på, och faktum är det att man inte upplever sig som speciellt lyckligare idag än vad man gjorde på 50-talet, trots att vi i de allra flesta avseenden lever ett bättre liv idag än då. Det finns dock ett annat samband som talar för tillväxt så att säga. Den franska ekonomen Claudia Senik visar på att det finns en stark korrelation mellan lycka och om man kan för sig själv kan förutspå en ökad inkomst under större delen av livet. Lyckan finns alltså i att närma sig ökat välstånd, snarare än att faktiskt ha det. Hon ger alltså Karin Boyes klassiska strof om att det vägen som gör mödan värd vetenskapligt stöd. Tillväxt ger oss lycka i den mån som den ökar vår framtidsoptimism, men är varken ett universalrecept för ökad lycka eller något onödigt som finns för kapitalisternas skull.

Det finns också data som visar på att i goda tider med tillväxt så blir människor mer öppna och toleranta mot andra. Det kan ha med att göra att vi kan ge utrymme åt andra och glädjas åt deras framgånger utan att på något sätt behöva oroa oss för vår egen position. Detta fenomen har Harvardekonomen Benjamin Friedman kommit fram till efter studier av perioder med hög tillväxt i USA, England, Frankrike och Tyskland.

Den som tyckte det var intressant med temat lycka och tillväxt rekommenderas läsa idéhistorikern Johan Norbergs bok "Den eviga matchen om lycka", varifrån inspiration till det här inlägget har hämtats.

#11: Du tröttnade på industrisamhället på 1800-talet

Samtliga av de rödgröna partierna utger sig givetvis värna om småföretagen; det är extremt trendigt och modernt. Med anledning av vänsterdebattören Göran Greiders fantastiska artikel på Newsmill rörande just företagandet frågade vi oss vem som egentligen gillar företagande mest.

Greider författar artiklar som vore de romaner (och då snackar vi Vilhelm Moberg snarare än Jens Lapidus), så först en sammanfattning. Den går kortfattat ut på att entreprenören är en ond samhällsparasit som mest likner en maffiaboss, som inte skapar välstånd eller något annat av värde, utan istället stjäl det mervärde arbetarna producerar. Det är en marxistisk synvinkel som aldrig fått fotfäste i den ekonomiska vetenskapen, där marxianerna är utdöende.


Greider har fel. Faktum är att hans har så fel att han praktiskt taget är ute och tandemcyklar med Marx på den sibiriska tundran sen någon gång på 70-talet. Varför är företagande bra? Varför kan inte staten ta över den rollen som entreprenören/företagaren har - att tillgodose behov hos människor genom produktion av tjänster och produkter? Ja, för att FOLK DÖR DÅ. Och för att staten är inherent mindre effektiv än marknaden, korrumperad och styrd av politrucker.

Okej, men är inte Greider bara en ensam kille i skogen som har otur när han tänker? Visst är väl vänsterpartiernas syn på företagande mer nyanserad?... Inte helt oväntat är Vänsterpartiet riktigt pålästa och sunda, som vanligt:

Egenföretagare och småföretagare tillhör varken borgarklassen eller arbetarklassen, men lever ofta under förhållanden som liknar arbetarklassens. De är ofta beroende av storföretagens beslut. Många har tvingats till privatföretagande för att kunna försörja sig. Grupper som tidigare var lönearbetare, till exempel inom offentlig sektor eller byggnadsindustri, pressas att i stället sälja sin arbetskraft som egenföretagare.

Någon egenföretagare som känner igen sig? Känns det rimligt att den största anledningen till att det finns småföretag är att folk så jättegärna vill jobba inom offentlig sektor men pressas att bli småföretagare? Och av vem, förresten - låga löner och statlig ineffektivitet?
Nej, den här analysen får hål-i-huvudet-stämpel.

En kategori företagare är det synd om - men så fort du har en anställd blir du ju arbetsgivare, och då uppgraderas du till utsugarkapitalist. Åsa Linderborg förklarade konceptet i SVT:s Debatt när hon berättade för Blondinbella (våra åsikter om henne ryms inte inom ramen för den här bloggen, som tur är) att när man har anställda skapar man ingenting, utan lever på andras arbete.

Sossarna då? Ja, när senast brydde de sig om småföretagare? Bättre då att köpa SAAB och ge industrijobb (med rätt till heltid förstås) till alla. Småföretagare ska helst ha det svårt så att de ställer sig vid bandet istället.

Nej, den Rödgröna visionen av hur samhället ska se ut slutade fungera någon gång på 60-talet. Industrisamhället kommer inte att komma tillbaka, hur romantiskt Greider än tycker det är med bolmande fabriksrök.

#10: Du är på rätt sida av paradoxen

"Rätt till heltid", detta fantastiska slagord. Det är väl allmänt känt att ju fler rättigheter desto bättre, men frågan om vem som skall tillgodose alla dessa rättigheter ställs desto mer sällan.

När det kommer till rätt till heltid är det rimligen arbetsgivaren som skall tillgodose rättigheten. Hur skall det fungera? Låt oss illustrera. Du är en ond arbetsgivare och behöver för närvarande fyra heltidstjänster för att företaget ska gå runt. Du exploaterar fem arbetare - tre heltidare och två deltidare. Alla har rätt till heltid och "möjlighet till deltid". Din ena deltidsarbetare utnyttjar sin rätt till heltid och vips har du en deltidare för mycket. Vad händer med den personen?

Här springer vi på en intressant och alltför ofta förekommande paradox. När man formulerar politik fungerar saker på ett sätt, och när man är i verkligheten fungerar det på ett helt annat. En lirare som åkte på en jobbig diskrepans mellan politik och verklighet var Lenin, och det vet vi ju hur det slutade. I det här fallet säger politiken - Mona själv - "joorå. Då skall du få fortsätta med det". När det blir mediastorm kring det hela sluter sossarna solidariskt upp och pissar lite på väljarna. Den hiskeligt sympatiske politikern Ola Möller passar också på att hylla Monas nationalekonomiska kunskaper som vi ju dokumenterat nedan.

Ponera att deltidaren får någon form av lagstadgad rätt att jobba kvar i det här fallet. Vad händer? Du som arbetsgivare får kraftigt ökade kostnader och dina anställda får mindre att göra. I slutändan går du antingen i konkurs eller så hittar du något kryphål i lagen, ungefär som i dagsläget när bemanningsföretag är enda sättet att ta sig runt LAS. Joorå.

Dessutom kommer du ju aldrig någonsin mer vilja anställa någon på deltid - alla deltidare blir tickande kostnadsbomber som när som helst kan få för sig att kräva heltid. Detta inser dock inte Josefin Brink, arbetsmarknadspolitisk talesman för V och statsrådsaspirant. Partiet föreslår att heltid ska vara norm på arbetsmarknaden och att andra typer av anställningar aktivt ska motverkas. Man vill till exempel lagstifta om en skarpare tidsbegränsning när det kommer till visstidsanställningar, då man anser att den nuvarande gränsen på 12 månader inte är tillräcklig. Man motiverar detta med att man vill underlätta för ungdomar på arbetsmarknaden. ...va? Att försöka tvinga arbetsgivare att omedelbart anställa på heltid, och dessutom göra det otroligt svårt att avbryta anställningen, kommer att göra incitamenten att anställa unga större. Joorå.

#9: Du ser på vissa rödgröna riksdagsledamöter med skräckblandad förtjusning pt. 1

Nu introducerar vi den tredje följetongen här på bloggen. Nog för att statsråd och statsminister spelar stor roll, men det är ju trots allt hos riksdagen makten ligger.

Det finns vissa riksdagsledamöter på den rödgröna sidan som man inte riktigt vet vad man ska tycka om. I lagom dos är de lite underhållande, men egentligen är det snarare skrämmande vilka sköningar som sitter i vår riksdag. Därför presenterar vi vårt första hemma hos-reportage i vad som skall bli en serie.

Vi börjar med S-favoriten Monica Green som är lärare till yrket och sitter för Västra Götalands län. Hon är en riktig veteran i riksdagen, har suttit oavbrutet sedan 1994 och är nuvarande ordinarie ledamot i finansutskottet. Men istället för att ägna tid att vakta vår statliga skattekista, har kvinnan bestämt sig för att hålla noggrann uppsikt över meningsmotståndarnas munnar och eventuella tungor som kan trilla ut.

Hon verkar så upptagen med att hålla koll på andra, att hon glömmer att hålla grodorna i sin egen mun. Green har under den senaste perioden gjort sig känd som den flitigaste interpellationsmakaren. Hon har också blivit en legend efter sina uttalanden om hur Sveriges bäst bör behandla kriser i både finans- och biltillverkningsbranschen. Vår favorit är den greenska evighetsmaskinen:

"Om regeringen vill ha in skattepengar för att klara vård, skola, omsorg borde de se till så att folk har ett jobb att gå till."

Green har härmed löst alla våra ekonomiska problem på ett väldigt enkelt sätt. Genom att se till att folk har ett jobb att gå till (det är som bekant en rättighet) kan man få in oändliga skatteintäkter. Med hjälp av skattesedeln som gigantiskt ymnighetshorn uppnår man inte bara målet om full sysselsättning, utan man kan även ge sina undersåtar en oöverträffad välfärd och folklig gemenskap.

Sverige har bevisligen klarat sig relativt bra genom finanskrisen, säkerligen till stor del tack vare Greens insatser i finansutskottet. Hon hyllar Mona Sahlins odiskutabelt stora ekonomiska kunnande, då den nuvarande regeringen givetvis har agerat oansvarigt under krisen.

Nog är det tur att vi har kunniga socialdemokratiska ekonomer i riksdagen.

#8: Mona Sahlin pt.1

Jo. Mona är en anledning helt i sig själv. Hur man än vänder och vrider på saken kommer statsministerns namn och kompetens spela roll i nästa mandatperiod. Man kan skriva spaltmetrar (eller göra en film) om hennes bravader; allt från Toblerone till ett hundratal obetalda p-böter och ett särdeles misslyckat försök att starta företag (seriöst, se filmen), men i slutändan är det ändå viktigare att hon är helt och hållet opassande som makthavare. Varför? Vi kör en profil först.

Mona Sahlin
Relevant utbildning: Ingen. Gymnasiet räknas inte.
(Ir-)Relevant kompetens: Diskare (på SvD, sedär); "kontorist"; sekreterare. Givetvis en massa märkliga poster i diverse styrelser i kommuner och föreningar; arbetsmarknadsminister; integrationsminister; vice statsminister; miljöminister; jämställdhetsminister... Wow. Ännu ett socialdemokratiskt universalgeni som kan allt.

Nåväl. I TV4's Efter tio förklarade Mona att "det lönar sig alltid att arbeta" och följande:
... det blir inte mer arbete för att jag som redan har hög inkomst får ännu mer i plånboken, och jag har svårt att förstå arbetstanken med att om man ger resurser till dem som redan har ett arbete, och så gör man sämre villkor för de som står utanför ... hur blir det fler jobb?

Ja, det är ju åtminstone ärligt av henne att erkänna att hon inte förstår grundläggande ekonomiska koncept. I naiv förhoppning om att Mona vill lära sig (det var ju ändå ett tag sen hon klarade gymnasiet) tänkte vi förklara hur det hela fungerar.
Välkommen, Mona, till din alldeles egna och individualiserade Economics 101.


När du som redan har hög inkomst (jotack, du taxerade över 1.5 miljoner förra året) får lite mer "resurser", då kommer du generellt sett antingen spara dem på ett bankkonto, investera dem i ett företag (genom aktier) eller en vara (typ bostad), eller konsumera dem till exempel genom att köpa lite mer Toblerone.

Om du sparar pengarna gör de inte så mycket förutom att sitta och ackumulera ränta. Räntan är så låg nu så det är det ingen riktig idé med. Kvar blir investerandet och konsumtion. När du investerar får ett företag pengar och kan således växa och ge fler människor arbete. När du konsumerar får chokladfabriken pengar som de kan - till exempel - investera i en ny chokladfabrik som ger fler människor jobb.

Att "göra det sämre för de som står utanför" ökar, mycket riktigt, klyftan mellan de som jobbar och de som inte gör det. Det här är vad vi ekonomer kallar incitament. Om det inte fanns en klyfta mellan de som jobbade och de som slackade så skulle det inte finnas incitament att arbeta. Då får man tvinga folk att arbeta istället, som i Sovjetunionen exempelvis. När incitamenten för att arbeta ökar (i och med att alternativkostnaden - det du tjänar på att inte jobba - minskar) borde också rimligen fler människor arbeta, om vi förutsätter att de är någorlunda rationella.

Så. Nu när du vet hur det funkar kanske du kan tänka dig att fördjupa dig i ämnet innan du uttalar dig nästa gång? Hör av dig, Mona!

#7: Du litar på att ministrar vet mer än du pt.1 - finansminister

Politikerförakt är ett spännande ord. Det säger så mycket, används så ofta, men inget görs åt det. Generellt sett pratas det om det som om politikernas löner är det största problemet.
Med avstamp i Fokus lista på potentiella rödgröna ministrar skall vi försöka agera arbetsförmedling åt dessa framtida (och ex-) ministrar.

Första delen behandlar finansministerposten. Svenska wikipedias jobbeskrivning lyder:

Finansminister är en benämning på den minister i en regering (kabinett) som ansvarar för den nationella ekonomiska politiken. Till en finansministers uppgifter hör statsbudget, att stimulera den nationella ekonomin, och att kontrollera statsfinanserna. Sedan etableringen av FN och andra internationella organ på 1900-talet, har finansministern också att driva landets ekonomiska politik internationellt med andra länders finansministrar och med relevanta organisationer.

Sökes: Utbildad makroekonom med goda kunskaper i statsvetenskap och en passion för sunda statsfinanser. Språkkunskaper är ett plus.

De sökande:

Lars Ohly (självutnämnd sökande)
Relevant utbildning: Ingen
(Ir-)Relevant kompetens: Konduktör, SJ AB
Övrigt: Vill införa omsättningsskatt på aktier i tron att det ska fungera bättre än 1987 då det gick käpprätt åt pipan

Thomas Östros
Relevant utbildning: Fil. lic nationalekonomi (bravo!)
Relevant kompetens: Skatte- och bostadsminister; näringsminister; skolminister; utbildningsminister - Östros är uppenbarligen någon form av universalgeni som var bäst lämpad i landet för alla dessa frågor. CV:t förtäljer inget om arbetslivserfarenhet utanför regeringen. Bra vän med Mona Sahlin, se nedan.
Övrigt: Väldigt kritisk herre; "östros kritisk" ger 27,900 google-träffar.
Fokus kommentar: Den unge s-veteranen Jens Henriksson är på väg bort från Världsbanken. Men Sahlin har redan valt. Det blir bergsprängarsonen och ekonomilicentiaten från Malmberget.

Är det här det bästa de Rödgröna kan skaka fram? Jaha, nej, det verkar som att denne Jens Henriksson rönt intresse. 12 år på finansministeriet, civilingenjör, ekonomie kandidat, jobbar på IMF... Men inte tillräckligt bra vän med Mona? Trist för honom.

#6: Du har svårt för att hylla mördare

Idag har vi haft seriösa tankar på att lägga ned bloggen. Socialdemokraterna har nämligen publicerat 100 förslag på vad de vill göra nästa mandatperiod. Listan utgör mer eller mindre i sig 100 anledningar att inte rösta på dem, varför vår mission blir som att sparka på någon som redan ligger i fosterställning. I slutändan valde vi hur som helst att spana listan och inspireras istället för att lägga ned.

Förutom att förundras över de enorma tillgångar som uppenbarligen finns i den svenska statskassan - trots att man som en punkt nämner att man vill vända Sverige till överskott - har vi valt ut en grej att lyfta fram som särdeles märklig.

Brott och straff-frågorna är nästan alltid aktuella och nu har debatten blossat upp igen i och med Landskronafallet. Vad vill då socialdemokraterna göra på det området om de vinner? Förutom att "rebranda" FRA-lagen ("gör om, gör rätt" - snarare ta bort, gör samma sak, smussla undan det), som ju fick lite dåligt rykte, är den enda åtgärden - bland 100 förslag! - att införa hårdare tag mot ekobrott och skattefusk.

Känns det inte som att straffen för dessa är tillräckligt höga redan? I alla fall i proportion till straffen för brott som faktiskt har offer. Skattebrott kan man ju i dagsläget få fem år för, medan man kan komma undan med under två års fängelse om man oprovocerat går till attack mot en äldre människa och tar dennas liv - 15 månader om du har sura uppstötningar. För våldtäkt kan man bevisligen klara sig med sex månaders ungdomsvård.

Att balansen mellan våldsbrott och ekonomiska brott är skev är väl de flesta överens om. Det betyder inte nödvändigtvis att man tycker att straffen för ekobrott är för låga, men vi tycker att huvudfrågan S driver inom kriminalpolitiken är felvald. Det känns inte som att rättssystemets stora problem är att folk som fuskar med skatten inte får sitta tillräckligt länge. Å andra sidan ger förslaget uttryck för (S) allmänt märkliga syn på vilka som skall straffas i samhället. Skattefusk är i grund och botten att stjäla pengar från staten (eller, att förhindra statens stöld av pengar beroende på hur man ser på skatter) och gärningsmännen och -kvinnorna är medvetna bedragare som skall sättas åt hårt. Mördare och våldtäktsmän skall helst behandlas som att de inte vet bättre och deras brott är blott ett resultat av klasskillnader, gissningsvis. Är man tillräckligt nära samhällets botten så kan man bli folkkär och sommarpratare även om man mördar poliser.

#5: Du tycker inte att kort och färgat hår är en mänsklig rättighet

Vänsterpartiet är inte rädda för att skylta med sin rädsla för allt som drivs i privat regi. Nu går de rödaste röda i Sjöbo till attack mot den regerande alliansen i kommunen.

Man menar att en kommunal frisörverksamhet hade ökat valfriheten hos medborgarna, medan vi andra är övertygade om att utbudet av frisörtjänster med lätthet kan tillgodose behovet hos Sjöboborna. Om nu läget är så illa att det råder milslånga köer under dropin-timmarna till de lokala frisörerna kanske konsekvenserna i form av lite längre frisyrer under en kort tid är överkomliga. Efter ett tag borde ju frisörer i hela landet upptäcka denna enorma källa till profit och etablera sig i Sjöbo. Men det kanske inte är där skon klämmer - här är två förslag på vad som kan irritera de lokala kamraterna. För det första är ju detta ett effektivt sätt att låsa fler kvinnor i lågavlönade yrken inom offentlig sektor. För det andra är det alltid viktigt att bekämpa entreprenörskap och profiter.

Visst medger man att förslaget delvis är till för att provocera, men det kan inte uteslutas att motionen är ett första steg i en karbonkopia av en mycket uppskattad nordkoreansk reform. Inkomst och klass ska inte avgöra vilka som har de mest moderiktiga frisyrerna!

#4: Du har svårt för pekpinnar

Karin Svensson Smith heter en sund ledamot som var medlem i Vänsterpartiet på den tiden när de fortfarande hade ett K för kommunisterna i beteckningen (det droppades 1990, förutom av partiledaren som var lite långsammare). 2005 gjorde hon en ideologisk helomvändning (...eller?) och bytte parti till de gröna superliberalerna i Miljöpartiet och sitter sedan 2006 i riksdagen för samma parti.

Lustigt är det, vid första anblicken, att en kommunist (ja, är man med i VPK från 1975 så är man nog kommunist) finner ideologiska likar i ett parti som kör stenhårt på en liberal profil. Det kunde ju förklaras av att damen ifråga helt plötsligt blivit liberal, och det påståendet är lättgranskat. Vad vill hon, tro?

Som trafikpolitisk taleskvinna för MP fällde Karin Svensson Smith för någon vecka sen följande liberala uttalande angående att stänga av ett körfält på Essingeleden:

Det gjordes i Köpenhamn redan i mitten av 1990-talet. Då lärde sig folk att ”här ska man inte köra”

Minsann. Kvinnan vill, förmodligen i sin stora godhet, lära "folk" var man ska köra, och detta inte genom ekonomiska incitament utan genom att helt sonika stänga av vägen och göra det så jävligt att ta sig fram att folk helt enkelt låter bli att köra. Ja, eller så tar de en annan väg - rakt igenom innerstaden gissningsvis. Genialiskt är det utan tvekan, men frågan är om uttalandet ger uttryck för en liberal eller lite mer inskränkt auktoritär syn på politik. Vi körde uttalandet i vår Liberal-O-Meter och fick följande resultat:


Attans. Notervärt är att Carin Jämtin, socialdemokratiskt oppositionsborgarråd, håller med om uttalandet. Nog för att man hört talas om kreativ förstörelse, men att förstöra infrastruktur för att få folk på andra tankar är nog helt enkelt bara... vanlig förstörelse.

#3: Du har Luther som husgud

Miljöpartiet håller fast vid att friårsreformen är en bra politisk åtgärd. Det betyder att man kan ta ledigt från jobbet i en tid upp till ett år och få ersättning för det.

Enligt Peter Eriksson är reformen en liberal arbetsmarknadsåtgärd. För Eriksson kan man gärna få ligga i hängmattan under den här offentligt finansierade ledigheten, men den ekonomiska talesmannen för partiet Mikaela Valtersson (som drar från sin gymnasielärarkompetens när hon ska uttala sig om hur ekonomin fungerar) vill ha in ett krav på att man antingen ska utbilda sig eller starta ett företag under det här lediga året. Det låter ju inledningsvis som en bra tanke, då arbetstagaren kan ägna sig åt kompetensutveckling som kan hjälpa företaget på längre sikt, men vissa komplikationer uppstår onekligen. Det kan till exempel bli så att en anställd startar upp en konkurrent till sin arbetsgivare, som fortfarande betalar den anställdes lön, och om entreprenörsprojektet misslyckas är den anställde givetvis välkommen tillbaka till företaget enligt lag. Vilket företag vill finansiera sina egna konkurrenter?

Det är uppenbart att man försöker ta på sig någon form av småföretagsvänlig hållning i och med det här förslaget, men det är ett verklighetsfrånvänt och ogenomtänkt förslag. Vad sägs som att istället se över områden som verkligen betyder något för företagare, som till exempel turordningsreglerna i LAS och arbetsgivaravgifterna.

Eriksson nämner att arbetsnarkomaniska lutheraner lär ha svårt att se det moraliskt riktiga i att personer latar sig på andras bekostnad. Det har han helt rätt i. Vi får också en bekräftelse på att politiker i allmänhet har svårt att skilja på positiva och negativa friheter. Hans slutsats blir att man, om man nu har Luther som idol, istället för att se förslaget som ett kryphål för arbetsskygga ska se till de fina konsekvenserna på arbetsmarkanden som friåret skapar. Långtidsarbetslösa får ju faktiskt chans att testa på en riktig arbetsplats under en kortare tid! Resonemanget bygger på en otroligt märklig idé om att alla anställda direkt kan ersättas med en annan. Eriksson lär ha missat att det inte längre fungerar som det gjorde på Fords tid då man enbart ville anställa händerna, men olyckligtvis fick betala för resten av kroppen också. De allra flesta arbetstagare besitter en unik kompetens och värdefull erfarenhet som gör att man inte är direkt utbytbar. Det lär också vara frustrerande för de vikarierande som när de precis lärt sig yrket abrupt tvingas lämna anställningen när den som har "rätt" till yrket känner sig sugen på att jobba.

Friåret har dessutom redan införts och avskaffats en gång, men de envisa miljökämparna ger sig inte i första taget. Att folk ska få betalt för att ha ledigt verkar vara en prioriterad utgift i en hippiegrön budget.

#2: Du har en egen filmsmak

En röst till vänster innebär bara inte en röst på Ohlyckan utan också på Miljöpartiet. Men vad är det för farligt med dem? De är ju ett till synes grönt och liberalt parti som frontas av Sveriges motsvarighet till Obama och en sävlig norrlänning. MP har hittills aldrig haft något större inflytande på svensk politik på något plan, men det verkar ju onekligen så att de kan roffa åt sig över 10 % och bli tredje största parti. Trots detta är det av den här bloggens åsikt att partiet gullats med alldeles för mycket i media och behöver därför en ordentlig granskning nu inför valet. Vi tänker i alla fall lyfta fram några av de konstiga saker som MP står för och som svårligen matchas med deras frihetliga och liberala image. Det kommer utgöra ett frekvent inslag i bloggen och vi börjar med att inspireras av Timbros eminenta granskning.

På sida 36 i partiets budget för Stockholm 2010 säger man att man tycker att "biografer ska spegla den mångfald som finns i samhället". För att inte riskera att någon får skrämselhicka av alla vita män som poppar dina popcorn ska man också ge förtur till underepresenterade grupper i rekryteringen. Givetvis ska unga, kvinnliga och funktionshindrade kulturutövare också ges företräde i det kommunala kulturlivet, som i sig ska ta större plats.

Tycker du att du kan bestämma över din egen filmkonsumtion, eller undrar du över hur man ger "stöd till det fria kulturlivet" utan att det blir ofritt? Jag med.

#1: Du hade inte trivts i Sovjet

Förlåt, den här är kanske lite för uppenbar. Faktum är hur som helst att en röst till vänster är lika med en röst på vänsterpartiet, och det går inte att förneka att det är en god anledning att tänka om.

VPK kommer således vara ett återkommande inslag här framöver, men vi börjar med det elementära: vad partiledaren tycker.

Lars Ohly, denna stjärna på den röda himlen, har på egen hand stått för några av de osundaste uttalandena i svensk politik.

"Jag står för en modern leninism baserad på klasskamp."
Lars Ohly, våren 1999. Intervju i engelska tidskriften Renewal

"Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen."
Lars Ohly, debattinlägg i Kommunistisk ungdoms interna tidning 1983

"Inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens intresse."
Lars Ohly, debattinlägg i Kommunistisk ungdoms interna tidning 1983

(Källa)

"Och jag blev uppriktigt chockad när jag fick höra att [Lars Ohly] grät när Berlinmuren föll. En sådan lyckodag för Europa. Då är det något som är lite konstigt."
Peter Eriksson i SvD 2007 [länk]

Näe. Det känns inte som att det är någon tvekan om vart Ohly vill ta oss. Gillar du det inte så har du anledning att fundera på en röst på ett parti som inte hyllar 1900-talets kändaste diktaturregim.

edit: SvD håller med.

100 anledningar att inte låta dig luras

Politik är sanslöst förvirrande. I grunden handlar det om vem som kan lura flest människor och sedan hålla dem lurade så länge som möjligt. Det kan vara väldigt svårt att skilja "vi vill ha rättvisa" från "vi vill att alla ska ha det lika dåligt". Därför finns 100anledningar; här får du en anledning om dagen fram till valet att inte rösta på vänsterpartierna.