#78: Du uppskattar fortfarande inte när folk får syra i ansiktet

Det har tidigare funderats kring om Lars Ohly skulle kunna komma att bli Sveriges utrikesminister, men dessa spekulationer har ideligen förkastats som orealistiska. Det kändes ju väldigt osannolikt att sossarna, som ju typ är svensk politik, skulle släppa ett så stort område. Nu ser dock inte spelplanen ut riktigt så längre. Socialdemokraterna noteras med det lägsta resultatet någonsin i en opinionsmätning tidigare idag och kan knappast betraktas som det statsbärande Partiet. Följden av den här hisnande utvecklingen är då att man inte kan göra samma maktanspråk gentemot de partier man skrämt tysta tidigare.

Detta blev extra tydligt när Ohly lyckades med konststycket att helt och hållet diktera den rödgröna rörans hållning angående den svenska närvaron i Afghanistan; den kanske viktigaste utrikespolitiska frågan just nu. Man proklamerade att man minsann tyckte den militära närvaron var onödig, trots att man tidigare ansett den svenska insatsen ofrånkomlig. Man går också emot Jan Eliassons, Socialdemokraternas kanske mest kvalificerade ministerkandidat, åsikt i frågan. Vad denna trots från Mona betyder för den hyllade FN-diplomatens intresse av en statsrådspost är oklart i nuläget, men det skulle oss inte förvåna oss om hon, i händelse av valvinst, väljer att omge sig med ännu en intetsägande gubbe i form av Urban Ahlin eller kanske rent utav den rödkindade Lars.

Varför vi bör ha kvar en militär närvaro illustreras effektivt på ett omslag av tidningen Time. Man bör inte, om man anser sig vara en förkämpe för demokrati och anständiga levnadsförhållanden, göra gemensam sak med Sverigedemokraterna och låta talibanerna gå fullständigt lös. De rödgröna utmålar ju sig som någon form av vita riddare när de endast vill satsa på bistånds- och uppbyggnadsarbete snarare än militära insatser. Vad som är verklighetens villkor på plats är som vanligt mindre viktigt, då de godhjärtade insatser som politiker gärna stoltserar med omöjliggörs utan den militära närvaron. SvDs ledarbloggs uppmärksammade en mycket positiv utveckling inom många områden ägt rum sedan man avsatte talibanerna. Vi citerar:

"Genom det amerikanska magasinet The New Republic kunde man nyligen ta del av intressanta siffror avseende förr och nu i Afghanistan. Under talibanstyret gick ungefär 900000 afghanska barn i skolan. Ingen av dem var flicka. Idag är siffran 6 miljoner barn, varav en tredjedel är flickor. Under talibanerna fanns runt 40000 telefonledningar i landet. Idag är de 500000 – och antalet mobilanvändare är 10 miljoner. Förr hade nio procent av afghanerna tillgång till någon form av vård. Idag gäller det för 85 procent."

Även Jan Björklund påpekade den här positiva trenden i sitt Almedalstal där han sammanfattade sin hållning med att vi behöver stanna kvar i Afghanistan för att Sumaila, 12 år, ska kunna fortsätta sin skolgång. Det finns mer också moraliska aspekter i det hela. Man kan hävda att Sverige och andra länder med ett demokratiskt och fungerande statsskick har en skyldighet att undsätta folk under förtryck på bästa möjliga sätt. Global solidaritet verkar betyda att bara sopa ansvaret under mattan och pysa omedelbums.

Det är trots allt lite synd att utrikespolitiken spelar en så undanskymd roll i svensk politik, då den mer än sällan visar på vissa ideologiska skiljelinjer. Faktumet att Mona verkar kompromissa bort den där delen av politiken i förmån för maskeradpolitiska inrikesfrågor är oroväckande, i synnerhet när eftergifterna görs till den, i det här avseendet, väldigt extreme Ohly och Miljöpartiet, som ju vill avskaffa det militära försvaret helt och hållet. Bloggaren Wiseman's Wisdoms noterar också hur snabbt Mona har ändrat uppfattning i den här frågan. Hon har gått från att det alldeles "säkert kommer behövas säkerhetsnärvaro" till att "storebror [måste] låta lillebror klara sig själv" på bara två månader. Imponerande åsiktsskiftning.

Vi måste också bara säga något kort om det konstiga i att sätta "deadlines" för militära insatser, då man indirekt säger till talibanerna att de bara måste hålla ut till ett visst datum. Målet med insatsen blir då inte nödvändigtvis att göra någon faktiskt skillnad, utan snarare bara att hänga utomlands ett tag.

Valet den nittonde september är i den försvarspolitiska frågan mellan två tydliga alternativ. Vi har det kommunistbetonade rödgröna regeringskonstellationen som satsar på att skicka ut sköna hippies utrustade med luftgitarrer till konfliktzoner. Den övergripande strategin kommer endast utgå ifrån att bekämpa allt som har med USA att göra och/eller de mål som diktaturklubben FN pekar ut. Det andra alternativet består av en allians som tydligt tar ställning för frihet på ett globalt plan genom att inte smita ifrån ansvaret att främja demokrati och utvecklingen av mänskliga rättigheter världen över.


Rubriken anspelar på det här inlägget.

#60: Du har problem med att stödja regimer som mördar sina medborgare

Det här med bistånd är oftast en knepig fråga att debattera, bland annat därför att slutsatserna av många års bistånd är att det tenderar att vara direkt kontraproduktivt. Eftersom det i hög grad är ekonomer som drar slutsatserna kan de Rödgröna givetvis inte bara acceptera dem rakt av, utan står för en snart sagt ovetenskaplig syn på spektaklet.

Debatten har blossat upp på sistone i och med att det visade sig att biståndsminister Gunilla Carlsson (m) en gång i tiden pratat med en revisor (m) på riksrevisionen, vars rapport om fallerade biståndsinsatser föranledde skarp kritik och reformer i SIDA. Carlsson skrev i April att hon ämnar fortsätta skifta biståndspolitiken från "passiv utbetalningspolitik till aktiv utvecklingspolitik".

Häromdagen debatterade hon mot vänsterpartiets biståndspolitiske talesperson Hans Linde (också han avhoppad student, se gårdagens inlägg) som konstaterar bland annat att det stora problemet med bistånd i världen inte är korruption, utan att SIDA-pengar går till att finansiera flyktingmottagande. Den hållningen är gissningsvis en hörnsten i rödgrön politik, eftersom den möjliggör det avlatsköpande som bistånd i deras tappning utgör.

Faktum är att många med snäppet bättre insyn än Linde, exempelvis kenyanen John Githongo (vars livsöde i kampen mot korruption skildras i It's our turn to eat), har argumenterat att bistånd stjälper mer än det hjälper eftersom det håller korrupta förtryckarregimer under armarna. I boken berättas bland annat att Githongo bemötts med frustration från brittiska biståndspolitiker eftersom de ansett att hans belysning av korruptionen i Kenya försvårat deras jobb - att skicka tillräckligt med pengar dit för att samvetet ska lätta.

En förutsättning som krävs för att ekonomiskt bistånd skall vara effektivt är en välmenande regim, och dessa finns inte i överflöd i dagens Afrika. Rwanda har haft en fantastisk ekonomisk utveckling med Paul Kagame vid rodret, men veckans Economist belyser att Kagames regim och dess anhängare uppvisar ökad intolerans mot oppositionen ju närmre presidentvalet kommer. Det vore förstås intressant att få höra Lindes syn på den ökande insidensen av kränkningar av mänskliga rättigheter (och då menar vi yttrandefrihet och rätten att inte bli mördad, inte rätten till märkeskläder eller semesterresa) men gissningsvis har han fullt upp med att stirra på SIDAs minusposter och känna hur samvetskvalens moln skingras.

Vänsterpartiet skriver om bistånd att de vill ha "klimatbistånd" som dessutom "utgår från mottagarländernas egna behov". Man undrar vad revolutionära grupper i Colombia och Filippinerna, och regimerna i Vietnam och Venezuela - som alla får bistånd av Vänsterpartiet, och, i förlängningen, skattebetalare - gör för klimatet, och vilka behov de fyller.

Bättre bloggare: Fredrik Segerfeldt x2