#44: Du vill inte att Omar Al-Bashir och Putin ska med

I slutet av gårdagens inlägg talades det om eventuella framtida inskränkningar i yttrandefriheten, och vi nämnde även förbud mot kritik av religion. Ett förbud mot blasfemi, helt enkelt, känns som en tradition vi inte bör bevara (se förra inlägget). Svenska politikers absoluta favoritorganisation, efter LO för de mer vänsterorienterade, är ju FN och de har faktiskt redan lyckats anta en resolution angående detta. Som vi tagit upp i ett tidigare inlägg åtnjuter FN en lika hög status som slagorden "jämlikhet", "rättvisa" och "entreprenörskap" i svensk politik; man kan liksom inte vara emot det! Rebelliska som vi är kommer vi hur som helst ta upp frågan, då vi, liksom många andra i bloggosfären, känner att det är en angelägen debatt som inte förs i nuläget.

Låt oss börja med att påpeka att författarna av den ovan länkade SvD-artikeln har fel när de skriver att "ideologier och religioner definieras naturligtvis inte som 'folkgrupper'", vilket påstås möjliggöra kritik av såväl Sverigedemokrater som Islam. Så är dock inte fallet, utan med lagboken som källa konstaterar vi att även trosbekännelser faller under begreppet folkgrupp. Det är därför Jimmie Åkesson kan straffas för att sprida sin uppfattning om hotet från islam, medan glada socialdemokrater frias från sin "hets" mot SD. Religionen har alltså en särställning mot politiska ideologier, trots att trossystem man själv väljer att ställa sig bakom rimligtvis bör klassas på samma sätt i lagstiftarens ögon oavsett om det är en gud inblandad eller inte. Jimmie borde alltså få säga och skriva vad han vill om islam och sedan får vi andra säga emot helt enkelt.

Nåväl, låt oss rikta fokus mot FN igen. Den här anti-blasfemiresolutionen antogs, föga överraskande, av Rådet för mänskliga rättigheter, som på något sätt lyckades smyga in den bland all kritik mot "apartheidstaten" Israel och USA. Resolutioner mot dessa två länder får anses vara rådets självpåtagna huvuduppgift. Den mest relevanta kritiken mot FN ligger just i det här problemet. Hur kan ett råd för mänskliga rättigheter domineras av diktaturer? Kolla in vilka länder som är medlemmar på den här listan. Hur kan det bli en så osund fördelning? Jo, det funkar ungefär som Eurovisionsfestivalen. Alla länder har samma antal röster och gaddar ihop sig i olika block för att säkerställa skydd mot sig själva. Följden av detta blir att vi får ett råd som ska värna om mänskliga rättigheter, bestående av länder som inte själva följer dem eftersom flertalet av världens stater grovt bryter mot sagda rättigheter. Visst är det representativt för hur världen ser ut, något som vi också kom fram till med hjälp av en egenhändig Excelanalys där vi jämförde med hjälp av Freedom Houses ranking av Political och Civil Liberties. Här kan man spana in den.

Hur okej känns det egentligen att länder som Kuba, Ryssland, Saudiarabien och Kina sitter och tolkar vilka andra länder man ska kasta anklagelser mot angående brott mot mänskliga rättigheter? Denna problematik lyftes faktiskt förtjänstfullt upp i en artikel i SvD häromdagen och slutsatsen är gifvetvis att arbetet blir helt tandlöst. Ungefär som att Iran, ett land där hädande kvinnor orsakar jordbävningar, är medlem i FN:s kvinnorättskommitté. En parallell som dragits av både Ingerö och Fredrik Segerfeldt är den till organiserad brottslighet. Hur hade det sett ut om tullverket och lagstiftaren förhandlade lagar om införsel och bruk av narkotika med Hells Angels eller om Bandidos och Original Gangsters fick majoriteten i den svenska riksdagen?

Men för de rödgröna, med ordföranden för svenska FN-förbundet Alexsandr Gabelic (s) i spetsen, verkar detta funkar utmärkt. Gabelic bjuder gifvetvis på lite sköna floskler om att det är viktigt att föra dialog och därmed verka till förändring. Att man ger diktaturer det här spelrummet och legitimerar deras galenskap är oundvikligt så länge man lyfter upp dem till den här nivån, och leder nog snarare till ett sämre tillstånd i hemlandet, då man med lätthet kan använda sin medverkan i Rådet för mänskliga rättigheter som sköld för kritik. Som vi tidigare har tagit upp är man på vissa håll och kanter i samarbetet endast villig att gå ut i strid under FN-flagg och bygger därmed sin säkerhetspolitik kring vad skurkstaterna anser vara rätt eller orätt. Vi vågar också påstå att den här strategin inte bara är moraliskt förkastlig, då man inte bör kunna vara neutral i valet mellan diktatur och demokrati, utan att den också är otroligt ineffektiv. Låt oss illustrera detta genom att göra en variant på Olof Palmes tal:

"Och därför är bristen på ansvar ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Rwanda, Zimbabwe, Darfur, Kongo-Kinshasa, Västsahara, Srebenica, Burma. Där har våldet triumferat. Men kommer eftervärldens dom falla över dem som undvikit ansvaret?"

Varför känns egentligen ett krig mer angeläget när den globala arenans motsvarighet till Hells Angels varit med och beslutat om det? Men givetvis passar ju FN-andan om att alla ska med till varje pris som hand i handske för de rödgröna, så vem är egentligen förvånad?