#96: Du tror inte att det går att trolla fram el

Slutdebatten igår bjöd på mer av samma skit som vi sett i två månader nu. Lars Ohly lyckades med konststycket att säga "sänk/t/a skatter för de som har mest" 436 gånger vilket är ett nytt rekord. Grattis Lars, du skall få en 100anledningar-buckla som du kan ställa bredvid den där du måste ha fått när du skickade världens första sms när Prag befriades från kommunismen. Ett par grejer förvånade dock, och en av dem kom när andra än Maria Wetterstrand fick ge rödgröna svar på hur energipolitiken skall utvecklas.

Allra bäst blev det när Mona Sahlin tog till orda och konstaterade att vindkraftsel är lika effektiv som kärnkraftsel när Jan Björklund menade att det blir svårt att ersätta kärnkraftverken med snurror på åkrarna. Hon drog ned applåder från de vars närminne är tre sekunder långt, men vi andra noterade att Mona undvek frågan såpass att man antagligen kan fråga sig själv om hon över huvud taget har någon lösning.

Grejen är ju den att kärnkraften står för en jävla massa svensk el i dagsläget, och om cirka 15 år börjar det bli dags att stänga ned de kärnkraftverk som byggdes på 70-talet. Såvitt man förstår betyder den senaste överenskommelsen att nya kärnkraftverk får byggas av glada entreprenörer som känner att de har en sjuk mängd pengar över. Inga skattepengar går till nya kärnkraftverk, vi har bara slutat förbjuda folk från att bygga dem.

När vår evigt ledsne statsminister påpekade det blev det Maria Wetterstrands tur att schabbla, hon konstaterade då att problemet var inte att det gick skattepengar till det (vilket hon påstått 20 sekunder innan rättelsen) utan att elbolagen inte kommer att göra som hon vill utan det som är mest lönsamt. Ja huva-jävla-ligen, tänk att privata internationella företag inte skulle göra som Maria vill. Det är lite samma grej som med bilarna - antingen så kan man hjälpa till att göra vindkraft mer lönsamt, eller så kan man bara förbjuda alla andra alternativ så att folk gör som du vill. Här på 100anledningar gillar vi som bekant fritt val, incitament och hela den där karusellen.

Så hur blir det med elförsörjningen om 15 år? Ingen vet, allra minst Mona. Så varför bestämma sig nu för att vi ska plocka bort en stor bit av vår elförsörjning, långt innan vi vet om den faktiskt kommer att gå att ersätta?

#81: Du vill inte ha någon socialdemokratisk röstskola

Vad socialdemokraterna har för generell syn på invandrare och integrationspolitiken diskuterades relativt utförligt i det här inlägget. Det är solklart att man ser invandrare som inkompetenta och lata människor till vilka man måste skapa och fördela jobb och bostäder. De kan ju ingenting själva, troligtvis inte ens skruva skruvar på Samhall.

I desperation efter de senaste katastrofala opinionsmätningarna lyckas man kombinera denna skepsis för nyanlända svenskars förmåga till självbestämmande med en extremt taskig demokratisyn. Man lurar in människor med bristande kunskap om Sverige och hur vårt röstsystem och demokrati fungerar till en märklig form av röstskola. Den här utbildningen är enligt den socialdemokratiska lokalpolitikern givetvis helt opartisk, men vi andra skymtar röda roll-ups, knappar, partiledare och fanor bland all objektivitet. Mona drar gudskelov en klar och tydlig gräns vid att man faktiskt inte trycker en pistol mot tinningen och fysiskt tvingar folk att rösta på (S), utan man slussar dem bara likt röstboskap in i båsen där de kan lägga in sina förpreparerade kuvert. Där vill vi faktiskt berömma henne. Som en liten bonus om man utför uppdraget kan man få en uppmuntrande tummen upp efteråt. Man frågar sig om det är den här typen av kritiskt tänkande Carin Jämtin anser att Stockholms skolor bör ha mer av.

Det hela är dock mycket kompatibelt med den röda integrationslinjen där de goda intentionerna är viktigare än de faktiska resultaten av politiken. Resonemanget kring hela arrangemanget är ytterligare ett kapital i följetongen "Om de inte inser vad de bör göra är det bara att hjälpa till på traven lite granna"; ett knep som blir extra effektivt när man utnyttjar det på grupper med lite kunskap om vårt valsystem. Det kanske är sådana typer av frågor som skulle vara bra att diskutera på de numera shariainspirerade SFI-kurserna snarare än hur man rabblar sitt personnummer och anger var man har ont på socialkontoret. Att våra danska bröder skickar hit valobservatörer framstår plötsligt som helt naturligt. För det kanske värsta är att det här verkligen inte är en engångsgrej.

#80: Du tycker ändå att det är mer "värdigt" att jobba än att lyfta bidrag

Okej, alla bloggar om det här. Vi får anta att ni som läser här inte följer den introverta bloggosfären lika slaviskt som vi gör.

I Aktuellt i förrgår var det debatt mellan Mona och Fredde. Det var som vanligt rätt dålig stämning och demagogi galore, men mitt i all korseld av lögner och överdrifter sade Mona något som fick några av oss att stanna till lite.

Det kanske finns andra sektorer där de kan jobba. Det kanske finns utbildningsinsatser som de behöver nås av. De kanske behöver bättre ersättningssystem så att de också kan leva på ett värdigt sätt. Det finns andra sätt än att städa hos varandra.

Behöver vi dissekera det här? Låt oss; det är kul. Har du jobb som städare? Stackars dig. Det måste vara hemskt. Är det för att borgarna inte låter dig gå på högskola? Varför går du inte på socialbidrag istället? Det är mycket mer värdigt.

Mona gjorde uppenbarligen bort sig; frågan är om det inte var hennes riktiga åsikter som tittade fram. Det är värdigare att gå på bidrag - att leva på andra - än att skapa sin egen försörjning. På ett sätt är det dock synd om de som fått jobb tack vare RUT. Deras fackförbund skiter fullständigt i dem. Antagligen för att fackförbunden är sossar.

#70: Du känner att "skatteparadis för låginkomsttagare" låter mer appellerande än "välfärdsparadis för Mona"

Mona Sahlin (hur ofta börjar vi med hennes namn?) riktade idag, som vanligt när hon öppnar munnen, skarp kritik mot Fredrik Reinfeldt över användandet av ordet "skatteparadis". Hon förklarade kort och gott att hon minsann inte vill ha ett skatteparadis, utan ett "välfärdsparadis" och lade på så sätt i en enda mening ut skillnaderna mellan borgerlig och socialdemokratisk politik.

Det hon verkar ha missat, eller helt enkelt ignorerat, är att ordet "skatteparadis" användes i en mycket angenäm kontext: Sverige ska bli ett skatteparadis för låginkomsttagare. Låginkomsttagare. Inte för LO-mupparna som har tillräckligt över för att köpa sex, inte för Lars Ohly och andra överklasskommunister, inte för byggnadsarbetarna vars jobb är så mycket mer oumbärligt än alla andras att det är den enda sektorn som de rödgröna kan tänka sig att lämna skatteavdrag för, utan låginkomsttagarna. Ni vet, de som precis tagit sig in på arbetsmarknaden, invandrare eller ungdomar eller folk med knepig bakgrund eller vad som helst.

Nu börjar det låta som något av Jyttes tal här, och det finns en anledning till det. Det här är just den gruppen som sossarna på sistone sagt sig värna, och den gruppen vars löner - incidentally - påverkas mest av det massiva skattetrycket. Dessa får nu den stora lyckan att välja om de vill ha mer pluring eller ett "välfärdsparadis", för i Monas värld är det precis så svart-vitt. Sänker du skatten för dessa med den enda minsta lilla krona, så står vi helt plötsligt där med folk som dör i rännstenen och kostymnissar som sparkar på dem på lunchrasten medan de tjänar pengar på sina blackberries eftersom det inte finns mobilfria zoner.
...jaha, vi är fortfarande i Sverige? Okej, ja, då lär man ju även i fortsättningen behöva vara en sönderknarkad ex-con med våldsamma tendenser för att inte bli räddad av samhället när det börjar barka utför.

Lars Ohly gick förresten idag ut och förklarade vad vi alla redan visste: anledningen till att de rödgröna pratar om att "stänga klyftan" mellan löntagare och pensionärer (kul, förresten, att de missat att räkna med att arbetsgivaravgiften är en skatt som gör att löntagare fortfarande beskattas hårdare än pensionärer) snarare än om att rakt av sänka skatten för pensionärerna - de är inte säkra på att det ska ske genom skattesänkningar. Klyftan kan ju lika gärna stängas genom att man höjer skatterna på arbete igen - då förlorar alla lika mycket och borde vara lika nöjda. Standard. Det blir så dåligt varje gång de ska ned med fingrarna i syltburken och omfördela till elitfotbollsspelare och vilket fack det än kan vara som för stunden är mäktigast.

Nå. Vi borde vara glada att Mona låter valet koka ned till en sådan enkel sak för en så stor grupp av väljarna. Det är bara att ta ställning - välfärdsparadis där incitamenten till arbete är ungefär lika starka som incitamenten till att chilla, eller skatteparadis där du får vad du förtjänar om du jobbar för det, men sannolikt fortfarande inte hamnar i rännstenen om du misslyckas.

#65: Du tror inte Mona är vare sig nästa Bell eller nästa Nobel

Mona Sahlin börjar på allvar konkurrera om titeln Sveriges mest egenkära person, trots att Zlatan gjorde mål i sin senaste match för både Sverige och Barcelona. Många trodde säkert att hennes självgodhet kulminerade i och med publiceringen av opuset "Möjligheternas Land", som får ses som någon blandning mellan CV, kontaktannons och politisk självbiografi, men de misstog sig grovt. Om ni har ont om tid och inte hinner läsa denna klassiker, men ändå vill veta mer rekommenderas Peter Santesson-Wilsons recension.

Vad kan då var mer självbelåtet än att publicera en tegelsten med hyllningar till sig själv? Jo, för några dagar sedan konstaterade en stolt Mona att hon skulle bli innovationsminister. Detta innebär att Mona, vid sidan av det uppenbarligen inte så tidskrävande statsministerämbetet, skulle leda ett kansli som med gudomlig fingertoppskänsla och ett allvetande affärssinne skulle peka ut vilka uppfinningar som var bra respektive dåliga. Man hävdar att denna konst skulle höja Sveriges tillväxt, något som är sant om det skulle fungera och som MP gissningsvis då borde vara emot. Vänsterpartiet som stoltserar med åsikten att entreprenörer har "tvingats till privatföretagande för kunna försörja sig", borde väl även de vända sig emot att Mona får använda sig av sina superskills.

Som vanligt när man identifierar ett problem är lösningen ingripande av statsapparaten. Till exempel är vi ju alla väl medvetna om att lösningen när det finns för lite jobb helt bara är att skapa lite jobb. Man har helt uppenbart inget begrepp om hur en skapelseprocess går till. Men man väljer istället att den enkla linjen LO slog an i den kanske smutsigaste kampanjen någonsin i Sverige; varför göra fel när man kan göra rätt? Enkelt och bra trots att LO ersatte det korrekta frågetecknet med ett hetsigt utropstecken i sitt material. Detta tänkande finns också på den borgerliga flanken då man tror att lösningen på problemet bara är att införa entreprenörskap som skolämne, vilket troligtvis inte hade löst några problem på egen hand. Det hela handlar egentligen om incitament. I Sverige finns det egentligen inte några incitament att pilla med en uppfinning. Se till exempel den här reklamfilmen som exempel.

Varför skulle man egentligen vilja ta den risk som krävs för att lyckas med en uppfinning? Även om det finns en ekonomisk vinning att hämta om man lyckas blir det ändå en dålig "investering" i och med att sannolikheten att lyckas är låg och "kostnaderna" om man misslyckas är höga. Man kanske måste lämnat sin trygga anställning, som man "kämpat" för genom att genomlida flera år av anställning, eller satsa hela sitt pyttelilla sparkapital i projektet, eftersom resten av förmögenheten ligger i statliga bolag. Samhällets attityd till entreprenören är skeptiskt och lite smått misstänksam, även om det förmodligen blir bättre. En entreprenör i till exempel filmens eller sagans värld är ofta någon galen vetenskapsman som, av girighet eller bara för nöjets skull, vill ta över/förstöra världen. Som ett mer politiskt exempel kan Lars Ohlys utspel mot "välfärdens fienden" a.k.a. entreprenörer inom vården lyftas fram.

Istället för att sätta vår tilltro till att Mona och hennes anställda, som troligtvis är inkvoterade på SSU-manér från just SSU, ska fixa nya företag bör vi ge entreprenörer möjlighet att utan stöd från offentligheten kunna förverkliga sina idéer. Vi behandlade kort varför företag inte ska drivas, och därmed heller inte hållas under armen, av staten när vi skrev om Ibbe Bailando här. För, seriöst, vad är egentligen sannolikheten att den svenska politikerkåren, med sossarna Mona, Baylan, Jytte, Carina och Monica i spetsen, kommer knäcka nästa världsuppfinning? Mona är inte Oppfinnar-Jocke och Ibbe är inte någon vidare Medhjälpare heller. När politiker ska förutspå goda innovationer blir det ofta pannkaka, så som Peter Pedersen (v) duktigt illustrerar här.

Vårt motförslag är att satsa på att förenkla regelverket för företagare; lätta på företags skattebördor och underlätta för inflöde av "naturligt" kapital in i företagen. I praktiken hade detta kunnat innebära slopad revisionsplikt för de minsta företagen och minska arbetsgivaravgifter. För att kunna få inflöde av nyttigt kapital till bolagen gäller det att vi låter de allra rikaste vara kvar i Sverige så att de kan återinvestera sin förmögenhet i svenska bolag. Detta hade kunnat uppnås genom att till exempel inte återinföra en "skatt på förmögna" och göra donationer till forskningsinstitutioner avdragsgilla.

Vi måste helt enkelt låta talangerna kunna vidareutveckla sina idéer och även driva företag baserade på dessa i landet. Det vore synd för Sverige om näste Niklas Zennström även han/hon bosatte sig i London lade företaget på något obskyrt skatteparadis. Många sköna skattekronor som man gick miste om där.

#63: Du ser inte en naturkatastrof som en arbetsmarknadsåtgärd

Debatten har under de senaste dagarna handlat mycket om Mona Sahlin och Thomas Östros utspel om den rödgröna jobbpolitiken. Vi kan verkligen föreställa oss hur Östros suttit på kammaren och räknat för att till slut komma fram till att 90 000 jobb är det man kan krama fram till långtidsarbetslösa. Tyvärr så missar de att motivera varför de har kommit fram till just 90 000 och inte 80 000, 100 000 eller rentav 1 000 000 arbetstillfällen, men det är ju bara en liten detalj sammanhanget. Imorgon kan ju siffran vara 150 000 nya jobb utan att någon av Monas jasägare höjer på ögonbrynen. Frågar du Lasse är antalet nya arbetstillfällen säkert upp emot 2 000 000 vid det här laget. Det är bara att skapa.

Det mest intressanta, förutom den larviga retoriken som byggs upp kring de fåordiga meningarna, är väl egentligen hur man vill skapa de här jobben. Om man utlovar "historiska infrastruktursatsningar" och superdupergröna jobb åt alla bör man ju presentera lite mera ingående hur man ska lösa detta. Men egentligen är det inte så mycket nytt. Det är med statens hjälp vi ska skapa jobben. Det bästa med det hela verkar ju vara att det inte ens är svårt. Sossarna skiter som vanligt i vad forskningen säger och går lös i sin fantasivärld istället för att titta på problemen som finns i samhället. Det är alltid bättre att skeppa iväg pengar till kommunerna som nyanställer fler byråkrater än att sänka arbetsgivaravgifter och kapitalskatter. Man föredrar att "vidareutbilda" folk på komvux än att se till att de som redan utbildat sig kan jobba. Högtflygande retoriska utspel är tillsynes bättre att ha något vettigt på fötterna.

Man har dessutom mage att beskylla regeringen för ansvarslöshet. Har man följt bloggen här så har man verkligen fått se många utspel och förslag lika oansvarfulla som orealistiska och underhållande. På bloggen Ekonomistas kan vi se att Sverige har klarat finanskrisen med väldigt goda resultat om man tittar inom EU. Ytterligare att ta i beaktning är att Sverige har lyckats bibehålla goda statsfinanser under samma period. Borg ska faktiskt ha beröm till skillnad från den socialdemokratiska krishanteringen under 90-talet.

Den rödgröna jobbpolitiken bygger, som vi har skrivit om tidigare, på att skapa en massa låtsasjobb. Per Altenberg kallar det för luftgitarrjobb och HAX jämför åtgärderna med vuxendagis och jordbävningar. Den gamle gode Keynes tyckte man kunde bygga pyramider så länge man stimulerade ekonomin medan vi har föreslagit fler gatuteatrar. Till sist har vi bara en slutkommentar: vi vill inte sitta och vara fördomsfulla, men är det verkligen så att de långtidsarbetslösa verkligen sitter inne på kompetensen för att kunna utföra episka gröna satsningar? Såvida inte grön innebär just att man spelar luftgitarr eller gatuteater, då.

#62: Du tycker inte att den invandrade ingenjören behöver lära sig hur man tvättar händerna eller söker socialbidrag

I dagens inlägg ska vi ta upp den lite känsliga, men väldigt viktiga, integrationsfrågan. Under ett SACO-seminarium i Almedalen som behandlade akademikers politiska åsikter och preferenser togs det upp vilka politikområden som akademiker tyckte fungerar positivt respektive negativt. Enligt en rapport som presenterades i samband med seminariet var endast 2 % av de tillfrågade var nöjd med hur "integrationen mellan svenskar och de med utländsk bakgrund" fungerar. Utan att ha några siffror som egentligen visar på att det här är representativt för befolkningen i stort vågar vi ändå påstå det. Trots att väljare inte verkar bry sig så mycket om integrationspolitiken känns det ändå som ett angeläget område att diskutera.

Integrationsdebatten idag är ju minst sagt snedvriden. Den stora aktören på området är de nypolerade Sverigdemokraterna där Jimmie Åkesson diskuterar språkkrav framför en förtroendeingivande och väldigt svensk skärm. Folkpartiet försöker agera en någorlunda balanserad uppstickare för att vinna över lite småbruna väljare med sina burkaförbud. Fokus ligger helt och hållet på fel saker. För att lösa de problem som den mångåriga socialdemokratiska integrationsdogmen har ställt till med behöver vi vare sig populistiska förbud eller en fortsatt vänstervriden politik på området.

Maciej Zaremba skrev en mycket uppmärksammad och intressant artikelserie om integration på DN förra våren. I serien, som effektfullt kallas "I väntan på Sverige", sätter han fördelaktigt fingret på problem som har uppkommit med den röda centralstyrda politiken. En av huvudteserna i berättelsen är att det inte behövs mer stelbent byråkrati som slussar kunniga personer mellan handtvättningskurser och väntrum efter väntrum. Det behövs istället smidiga myndigheter som samkör sina register för att snabbt kunna hitta rätt yrke till rätt person.

I serien finns det en rad exempel på person som misshandlats av det byråkratiska svenska integrationssystemet. Vi har specialistläkaren som låses fast i treåriga utbildningsprogram för analfabeter, men vi har också duktiga hantverkare som tvingas sitta och stirra på en datorskärm på ett "jobbtorg" (utan jobb) när de är analfabeter. Vi har lastbilschauffören som lyckas ta sig in på "svenska för lastbilschaufförer", men blir då av med socialbidraget i och med att studier är inte lika bra som passivt jobbsökande enligt socialen. Vi har matteläraren som söker jobb som förskolelärarinna, men nekas, fullt förståeligt, i och med att hon inte kan svenska. SFI och socialkontoret tyckte dock att hon kunde tillräckligt för att söka enklare sysselsättningar och de ansåg sig heller inte ha råd att betala utbildningen åt henne i två månader till. Istället skickar man henne på en kurs i sex månader.

Vad har då man på vänstersidan kokat ihop för lösning på det här? En del i integrationslösningen är tydligen Competens Utbildning AB. Det är ett företag av traditionellt socialdemokratiskt mått, det vill säga i stil med Att Veta AB á la Ylva. En sossepolare startar ett företag och en annan sossepolare köper de dyra tjänsterna med offentliga medel. Competens Utbildning ABs affärsidé var att studenten skulle passivt lyssna på en lärarmonolog och en gång i timmen kort svara på en fråga som heller inte rättas. Visst kan det vara bra att lyssna på svenska, men som Zaremba påpekar så har de flesta en radio. Det blir en väldigt dyr affär till slut i och med att Stockholms kommun betalar 240 kronor per tretimmeslektion. Men vad spelar det för roll när Tomas Eneroth, ledamot av SAP:s styrelse, är ordförande och och vd:n heter Jonas Thoursie, som är en gammal SSU-polare? Vi brukar heja på fria marknader och att lägga ut verksamheter på entreprenad, men i det här fallet är kunderna oinformerade och faktiskt inte kapabla att fatta ett rationellt beslut i den här situationer. Man bör därför fundera på andra lösningar.

Standardförslaget för integration, fattigdomsbekämpning och andra bra grejer är vanligtvis utbildning. Det är ofta mindre intressant hur utbildningen utförs eller slår igenom, men det ser alltid bra ut att kunna skryta att man satsar mycket pengar. Vi kan ta SFI-utbildningen till exempel. Den SFI-utbildning som socialdemokraterna skapat var snarare ett förvaringssystem än ett integrationsprogram. Man blir dessutom bara trött och frustrerad när man läser vad de studerande får lära sig. Det allra nödvändigaste verkar vara att rabbla sitt personnummer, säga var man har ont, kolla extrapriser osv osv. Resultaten av att hjälpa de utsatta grupperna blir, så som vi nämnt innan, mest en utpekande och stigmatiserande självuppfyllande profetia. Det allra mest absurda försöket stod Botkyrka kommun för. Det fanns en hel del sysslolösa kurder i Botkyrka och man kläckte då superidén att starta ett projekt där de arbetslösa kunde föda upp getter. Kurderna är ju trots allt ett herdefolk. Man raggade sponsorer i form av EU och näringslivet, men projektet fick ändå läggas ner. Om det fanns några getskötare bland kurderna hade man heller inte utrett på förhand. Säkert välsinnat, men det slår ju helt fel.

Vi skrev också tidigare om hur man ser skolan som en utmärkt arena att försöka skapa könlösa och genusmedvetna undersåtar. Den chansen har man också sett i SFI-undervisningen. Timbro gav ut en utmärkt rapport om den politiska färgningen i material som används för den här typen av undervisning. I skriften kan man hitta exempel på socialdemokratisk historieskrivning, där den egna rollen starkt överdrivs, men man får också i dialogform lära sig hur viktiga de röda fackföreningarna och första maj-firandet är.

Det har inte varit det mest tacksamma rollen att vara lärare för de här grupperna, där människor med olika språk och språkkunnigheter. Man står där med låg lön och är inte heller alltid korrekt utbildad för att ta hand om de varierade grupperna. Regeringen har utformat en helt ny utbildning som verkar väldigt sund och förmodligen kommer höja statusen på och kunnandet hos de som jobbar med i den här viktiga sektorn. Socialdemokraterna är som vanligt extremt oklara och föreslår en "reform" där man ska individanpassa utbildningen. Det låter bra, men kommer det från vänstern betyder det troligtvis att man sitter ensam vid en dator och trycker på lite bilder med glada demonstranter med röda flaggor och förstår nada.

Lösningen torde istället vara att man underlättar för invandrade att etablera sig på arbetsmarknaden, och för detta måste man ha fått genomgå en gedigen språkutbildning först. För att göra det enklare att komma in på arbetsmarknaden måste tillåta privata arbetsförmedlingar som till exempel kan specialisera sig på invandrade läkare och kanske erbjuda lösningar där man lär sig svenska för att sedan slussas in i ett jobb. Lagen om anställningsskydd försvårar också för bemanningsföretag som enklare kan ge invandrare arbetslivserfarenhet. Politikerna måste överlag låta bli att detaljstyra allt ifrån inkompetenta myndigheter och låta mer av integrationen ske av både invandrarna och de redan bostadda själva. Det har funkat för somalierna i Minnesota och i övriga USA där invandringen ofta har visat sig vara en tillgång för samhället på många sätt. Studier har visat att invandrare är mer villiga att starta företag och gärna då inom tjänstesektorn. Lite synd för de entreprenöriellt lagda invandrarna att det finns en uppfattning inom vänstern som helt och hållet underkänner idén om ett tjänstesamhälle. Det finns alltså två felaktiga tankesätt som till viss del dominerar debatten. Antingen tar invandrarna våra jobb eller så måste vi skapa jobb åt dem.

Kontentan av det här långa inlägget är alltså att socialdemokraternas syn på invandrare är passiviserande och smått nedlåtande. Genom åratal av maktdominans har man själva skapat ett stort samhällsproblem, utnyttjat detta på ett fult sätt genom fiffelföretag och läromedel samt skapat en grogrund till främlingsfientliga krafter. Vi kan inte ge förtroende till Mona Sahlin, som själv stått som högst ansvarig för den här politiken som integrationsminister under regeringen Persson. Lösningen finns helt enkelt i ett bättre företagsklimat, mindre statlig klåfingrighet och en större tilltro till att medborgarna och invandrarna reder sig själva i större utsträckning.

#45: Du anser dig inte bli fattigare om grannen får löneförhöjning

Fattigdom är ännu ett av de orörbara begreppen som kan rabblas i varje partiprogram och personvalskampanj oavsett partitillhörighet. Ingen kan vara för fattigdom, inte ens vi. Anledningen till att ämnet tas upp i dagens blogg är den här debattartikeln skriven av Lena Sommestad (s). Hon hävdar att oppositionen är rädd för att regeringen vill dölja ökande klyftor genom att förändra definitionen av ordet; från att använda ett relativt mått till att mäta den absoluta fattigdomen. För att reda ut begreppen förklarar vi kort vad de olika måtten innebär och vi kopierar helt enkelt Wikipedias definitioner:

"Absolut fattigdom avser inkomster eller tillgångar under en viss bestämd, absolut nivå. En vanlig definition som används av bland annat FN är en dagsinkomst understigande en eller ibland två amerikanska dollar per dag. Relativ fattigdom avser fattigdom, inkomster eller tillgångar relativt en annan individ, grupp eller stat, och ser därmed till skillnaderna mellan olika grupper eller individer i ett samhälle."

Det finns alltså två olika etablerade sätt att se på fattigdom, men inte i Sommestads värld. Med det sanningspatent hon anser sig ha försöker hon förleda massorna (bästa uttrycket, månne) genom att hänvisa till en icke-existerande vetenskaplig konsensus. Det här tänket ger uttryck för en klassiskt socialdemokratisk syn på saker och ting. Du kan inte vara rik, lycklig eller bra på egna meriter, utan måste hela tiden jämföra dig med omgivningen. Det ligger också helt i linje med tänket om jämlikhet som vi tidigare redogjort för här.

Vad blir då följderna av att använda sig av detta relativa fattigdomsmått? Den mest uppenbara torde vara att det i så fall blir önskvärt att ha ett genomfattigt, men jämlikt, samhälle före ett superrikt, men där resurserna är mer ojämnt fördelade. Det blir alltså bra att slå ner de rika till de fattigas nivå, snarare än att den ekonomiska utvecklingen fortsätter, om än att den tillfaller olika grupper olika mycket.

Vidare blir det pinsamt uppenbart att måttet haltar när jämförelsen blir global. Bör till exempel de evigt refererade barnen i Afrika anses vara lika fattiga som en svensk låginkomsttagare? Det relativa fattigdomsmåttet återspeglar bara fördelningen av resurser och inte mängden av dem, vilket blir förrädiskt. Är jag lika fattig om jag inte har råd med lyxig parfym i Sverige som de människor i u-länder som inte kan tvätta sig rena?

Just Afrikaparallellen belyser ett annat problem med det relativa måttet, nämligen godtyckligheten kring i vilka områden det ska tillämpas. I ett globalt perspektiv är nog ingen svensk fattig, medan en del svenskar blir det på ett nationellt perspektiv. Tittar du regionalt så får du ett helt annat perspektiv om du till exempel väljer att titta på Danderyds kommun. Då kan kanske en person som klassas som höginkomsttagare nationellt sett bli fattig. Väldigt jobbiga frågor uppstår alltså. Vilka avgränsningsområden ska användas? Vilken fattigdom är mest angelägen att bekämpa; den globala, nationella eller regionala? Den hälsosamme ekonomisten visar på problematiken i att använda det relativa begreppet inom EU, där det finns extrema skillnader från land till land:

"I Monaco är man enligt den vedertagna EU-definitionen fattig om man inte har råd med en Porsche Cayenne. I Rumänien är man fattig om man inte har råd med en cykel med fotbroms. Ungefär lika stor proportion är därmed fattiga i Monaco och Rumänien. Är detta en rimlig beskrivning av hur fattigdomen fördelar sig i EU?"

Jämförelsen blir ju löjlig - men samtidigt finns det egentligen ingen anledning att inte göra den. Varför skulle måttet bara kunna användas inom nationalstater, eller inom EU som Sommestad vill? Jämför hela världen med en svensk medianlön istället! Då kanske vidden av idiotin i att skydda franska bönder genom att hålla afrikanska dito under en jävla promille av fransmannens inkomst framträder för EU-vurmarna.

Det kan också leda till konstiga situationer då EU:s etablerade fattigdomsdefinition säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Den hälsosamme ekonomisten fortsätter:

"Antag att ett land höjer bidragen för medelinkomsttagare så att de får mer i plånboken. Och antag att reformen finansieras genom en skatt på förmögna (för att använda miljöpartistiskt språkbruk). Hur påverkar en sådan operation fattigdomsnivån i ett land, allt annat lika? Enligt Sommestads fattigdomsbegrepp - det allmänt vedertagna - kommer medianinkomsten att öka, vilket innebär att fler hamnar under fattigdomsgränsen. Detta trots att landet i fråga har genomfört en reform som omfördelar från rika."

För att byta bana från det ekonomiska till det lite mer sociala: det relativa måttet bidrar till ett fruktansvärt pinsamt samhällsfenomen när folk som är otroligt bortskämda och i sin lathet ställer orimliga krav på samhället får vatten på sin kvarn genom det här begreppet. Expressen gick i bräschen för idiotin och vek ut fyra familjer som bedömdes som utfattiga enligt EU:s definition. Det är omöjligt att hålla tillbaka ilsketårarna när man läser om Gustav, 14, år vars fattigdom kraftigt drabbat hans möjlighet att köpa de rätta märkeskläderna. Istället för att extrajobba för att kunna köpa de efterlängtade kläderna ägnar han sig istället åt att avundsjukt slötitta på TV och kändisarna med sina fina kläder och hus. I våra ögon är det inte fattigdom, utan lathet. Att inte ha råd att köpa pizza eller kunna åka på chartersemestrar utomlands speciellt ofta är inte det heller ett tecken på fattigdom. Givetvis rycker Mona in och skyller på alliansen, men kan hon verkligen utlova Thailandsresor till de här små barnen själv?

#42: Du ser gärna att de som leder landet vill mer än att bara ha makten

I dagarna lanserar socialdemokraterna en ny annonskampanj som ska få dig (förutom om du är "den heterosexuelle, västerländske mannen") att rösta på dem och må bra över det. Socialdemokraternas valstrateger verkar ha tagit en rad väldigt konstiga beslut i skapandet av den här kampanjen.

Först och främst - varför ge den ett sådant personfokus, när Mona är den minst populära av riksdagspartiledarna? I skenet av det faktumet ter det sig väldigt ogenomtänkt att låta kvinnan ge ut en bok och sedan smälla upp bilder på henne i otroligt märkliga situationer med utdrag ur samma bok inklippta (tillsammans med henne, uppenbarligen - photoshoppandet är extremt taffligt). Men ja, nog maskat - här är bilderna:

Happ. Så vad ger oss ovan?

Mona Sahlin vill...

...ha skriftliga omdömen från ettan och betyg från sjuan. Vem gillar inte det? Ja, det skulle vara vänstern och MP då.

...ha fler arbetade timmar, inte färre. Vem gillar inte det? Ja, uppenbarligen vänstern och MP med sina sköna arbetstidsförkortningskrav. Hur ska det förresten uppnås? Jo, genom "satsningar på infrastruktur och gröna jobb". Mona behöver läsa mer om den såkallade parable of the broken window.

...använda samhällets resurser effektivt. Vem gillar inte det? Tja... Miljöpartiet uppenbarligen?

Seriöst, vad vill Mona - förutom att framstå som en misslyckad, fifflande och kraftigt retuscherad version av Barack Obama? Utdragen ur hennes bok presenterar ingenting som någon kan säga emot (som Johan Ingerö poängterade) - förutom hennes egna koalitionspartners. Det kanske är dags för MP att vända sig till Alliansen istället; sossarna vill ju uppenbarligen inte ha med dem. Då kanske de äntligen kan få visa sin liberala sida... eller bara hur makthungriga de är.

#22: Du tycker inte synd om fifflare

Ja, det är numera fastslaget att anledningen till att ingen gillar Mona Sahlin är att det pågår en borgerlig hatkampanj signerad Karl Rove, de amerikanska republikanernas tidigare kampanjstrateg. I "Mosa Mona"-kampanjen ingår, bland annat, "förtalsbrev" skrivna av moderata politiker, inhyrda retorikexperter som mobbar henne och en dos allmän kvinnofientlighet (tack, Gudrun, för att du alltid är så nyanserad). Det är praktiskt taget alla andras fel än Monas eget att hon inte är omtyckt.

Man kan bara avundas självsäkerheten - tänk om man själv kunde resonera så! För det första är det den jävla arbetsmarknadens fel att jag inte får jobb. Snikna arbetsgivare som inte vill anställa mig - de är ekonomfientliga, dåligt-cv-fientliga och vill inte ha mig för att de är rädda för att jag skulle vara så förbannat bra att jag gjorde dem obsoleta. Frigida brudar som inte vill bära mitt barn eller åtminstone ha lössläppta one-night-stands med mig - jag är för snygg för dem, för framgångsrik och de är väl manshatande attackflator allihop. Aktiemarknaden är diskriminerande för att den inte övervärderar mina aktier - det måste bero på att de är för dumma för att fatta värdet i grekiska statspapper.

Nej, det där var lögn, förbannad lögn och statistik på samma gång. Låt oss presentera sanningen:

Det påstått moderatskapade förtalsbrevet...

...skapades för snart ett år sedan av en användare på Flashback Forum och är såpass roligt (it's funny cuz it's true!!) att någon bestämde sig för att börja cirkulera det i mail. Det är inte förtal, utan politisk satir, och tar enbart upp saker som Mona Sahlin faktiskt gjort.

Den inhyrda retorikexperten var väl förvisso inhyrd av Aktuellt, men knappast med något uppdrag att mobba någon. Endast om man är övertygad om sin egen förträfflighet kan man se kritik som mobbning.

Och det där med kvinnofientlighet... Varför är förtroendet högre för Maria Wetterstrand? Eller för Maud, för den delen? Henne har ju LO bevisligen försökt "mosa" med de allra enfaldigaste av medel.

Aldrig har väl en uppmaning att se sig själv i spegeln varit så påkallad.

Update: ...men varför göra det när man kan fortsätta gnälla.

#10: Du är på rätt sida av paradoxen

"Rätt till heltid", detta fantastiska slagord. Det är väl allmänt känt att ju fler rättigheter desto bättre, men frågan om vem som skall tillgodose alla dessa rättigheter ställs desto mer sällan.

När det kommer till rätt till heltid är det rimligen arbetsgivaren som skall tillgodose rättigheten. Hur skall det fungera? Låt oss illustrera. Du är en ond arbetsgivare och behöver för närvarande fyra heltidstjänster för att företaget ska gå runt. Du exploaterar fem arbetare - tre heltidare och två deltidare. Alla har rätt till heltid och "möjlighet till deltid". Din ena deltidsarbetare utnyttjar sin rätt till heltid och vips har du en deltidare för mycket. Vad händer med den personen?

Här springer vi på en intressant och alltför ofta förekommande paradox. När man formulerar politik fungerar saker på ett sätt, och när man är i verkligheten fungerar det på ett helt annat. En lirare som åkte på en jobbig diskrepans mellan politik och verklighet var Lenin, och det vet vi ju hur det slutade. I det här fallet säger politiken - Mona själv - "joorå. Då skall du få fortsätta med det". När det blir mediastorm kring det hela sluter sossarna solidariskt upp och pissar lite på väljarna. Den hiskeligt sympatiske politikern Ola Möller passar också på att hylla Monas nationalekonomiska kunskaper som vi ju dokumenterat nedan.

Ponera att deltidaren får någon form av lagstadgad rätt att jobba kvar i det här fallet. Vad händer? Du som arbetsgivare får kraftigt ökade kostnader och dina anställda får mindre att göra. I slutändan går du antingen i konkurs eller så hittar du något kryphål i lagen, ungefär som i dagsläget när bemanningsföretag är enda sättet att ta sig runt LAS. Joorå.

Dessutom kommer du ju aldrig någonsin mer vilja anställa någon på deltid - alla deltidare blir tickande kostnadsbomber som när som helst kan få för sig att kräva heltid. Detta inser dock inte Josefin Brink, arbetsmarknadspolitisk talesman för V och statsrådsaspirant. Partiet föreslår att heltid ska vara norm på arbetsmarknaden och att andra typer av anställningar aktivt ska motverkas. Man vill till exempel lagstifta om en skarpare tidsbegränsning när det kommer till visstidsanställningar, då man anser att den nuvarande gränsen på 12 månader inte är tillräcklig. Man motiverar detta med att man vill underlätta för ungdomar på arbetsmarknaden. ...va? Att försöka tvinga arbetsgivare att omedelbart anställa på heltid, och dessutom göra det otroligt svårt att avbryta anställningen, kommer att göra incitamenten att anställa unga större. Joorå.

#8: Mona Sahlin pt.1

Jo. Mona är en anledning helt i sig själv. Hur man än vänder och vrider på saken kommer statsministerns namn och kompetens spela roll i nästa mandatperiod. Man kan skriva spaltmetrar (eller göra en film) om hennes bravader; allt från Toblerone till ett hundratal obetalda p-böter och ett särdeles misslyckat försök att starta företag (seriöst, se filmen), men i slutändan är det ändå viktigare att hon är helt och hållet opassande som makthavare. Varför? Vi kör en profil först.

Mona Sahlin
Relevant utbildning: Ingen. Gymnasiet räknas inte.
(Ir-)Relevant kompetens: Diskare (på SvD, sedär); "kontorist"; sekreterare. Givetvis en massa märkliga poster i diverse styrelser i kommuner och föreningar; arbetsmarknadsminister; integrationsminister; vice statsminister; miljöminister; jämställdhetsminister... Wow. Ännu ett socialdemokratiskt universalgeni som kan allt.

Nåväl. I TV4's Efter tio förklarade Mona att "det lönar sig alltid att arbeta" och följande:
... det blir inte mer arbete för att jag som redan har hög inkomst får ännu mer i plånboken, och jag har svårt att förstå arbetstanken med att om man ger resurser till dem som redan har ett arbete, och så gör man sämre villkor för de som står utanför ... hur blir det fler jobb?

Ja, det är ju åtminstone ärligt av henne att erkänna att hon inte förstår grundläggande ekonomiska koncept. I naiv förhoppning om att Mona vill lära sig (det var ju ändå ett tag sen hon klarade gymnasiet) tänkte vi förklara hur det hela fungerar.
Välkommen, Mona, till din alldeles egna och individualiserade Economics 101.


När du som redan har hög inkomst (jotack, du taxerade över 1.5 miljoner förra året) får lite mer "resurser", då kommer du generellt sett antingen spara dem på ett bankkonto, investera dem i ett företag (genom aktier) eller en vara (typ bostad), eller konsumera dem till exempel genom att köpa lite mer Toblerone.

Om du sparar pengarna gör de inte så mycket förutom att sitta och ackumulera ränta. Räntan är så låg nu så det är det ingen riktig idé med. Kvar blir investerandet och konsumtion. När du investerar får ett företag pengar och kan således växa och ge fler människor arbete. När du konsumerar får chokladfabriken pengar som de kan - till exempel - investera i en ny chokladfabrik som ger fler människor jobb.

Att "göra det sämre för de som står utanför" ökar, mycket riktigt, klyftan mellan de som jobbar och de som inte gör det. Det här är vad vi ekonomer kallar incitament. Om det inte fanns en klyfta mellan de som jobbade och de som slackade så skulle det inte finnas incitament att arbeta. Då får man tvinga folk att arbeta istället, som i Sovjetunionen exempelvis. När incitamenten för att arbeta ökar (i och med att alternativkostnaden - det du tjänar på att inte jobba - minskar) borde också rimligen fler människor arbeta, om vi förutsätter att de är någorlunda rationella.

Så. Nu när du vet hur det funkar kanske du kan tänka dig att fördjupa dig i ämnet innan du uttalar dig nästa gång? Hör av dig, Mona!