#58: Du ser på vissa rödgröna riksdagsledamöter med skräckblandad förtjusning pt. 3

Då världens störste ja-sägare Ibrahim Baylan accepterade utnämningen till partisekreterare diskvalificerade han troligtvis sig själv som minister. Detta inlägg, där vi utreder Baylan, får därför göra Carina Hägg och Monica Green sällskap i serien om sköna riksdagsledamöter.

Till en början slänger vi ett snabbt öga på Ibbes historia och konstaterar att han är väldigt trogen sina ideal och sitt parti. Han är faktiskt så lojal att han, likt många andra ministrar, praktiskt taget aldrig jobbat utanför Partiet. Baylans arbetslivserfarenhet inbegriper endast ett par år som "restaurangbiträde" på Åhléns. Troligtvis var det en stor merit när han tio år senare utsågs till skolminister. Som skolminister lyckades han med konststycket att få Skolverket att dra tillbaka en rapport som inte passade de egna syftena. Bra politik säger han - ministerstyre säger vi. Under studietiden vid Umeå Universitet arbetade Baylan på både fack och parti och säkrade därmed en fin extrainkomst vid sidan av de CSN-lån som han senare inte klarade av att betala, trots att han hade en månadsinkomst på över 25 000. Andra exempel på då Ibbe visade sig vara mindre varsam med andras pengar var när han tyckte det var lämpligt att hänga på så kallad porrklubb för medlemmarnas pengar. Sossarna represent.

Efter att ha avverkat både skol- och trafikpolitiken har nu Baylan som uppdrag att stötta Mona. Han är nu aktuell i en debatt om utförsäljning av statliga bolag efter en debattartikel i SvD. Gissningsvis gör Baylans "studier" (seriöst, det är extremt oklart vad han faktiskt studerade) honom till expert på utförsäljningar - han konstaterar till exempel att utförsäljningen av Vin & Sprit skedde för en köpesumma som var 2bn för låg. Andra bedömare har noterat att det var ett riktigt kap för regeringen att bli av med bolaget som knappt gjorde vinst sett till dess värde.

Nonicoclolasos fullkomligt slaktar debattartikeln i sig, så det behöver inte vi göra. Tokmoderaten ger ett handtag.

Economist, potentiellt världens bästa magasin, tar i veckan upp frågan om stater som ägare av privata företag. Tidningen påminner om att det finns andra anledningar än att man kan få ett bra pris, som driver utförsäljningen av statliga företag. En av kommentarerna sätter förresten huvudet på spiken och pekar ut problemet med politiken för vilken Baylan agerar megafon:

Politicians will have a tendency to: (1) implement policies which deliver short term political gain regardless of any long-term economic pain (think unsustainable welfare states) and will have: (2) a tendency to undersupply policies that may promote the welfare of citizens in the long run if such polices also generate too many short term political costs (if its going to explode in voters face tomorrow, when you are not in office, why bother fixing it today?).

[länk]

Ibrahim Baylan liksom förkroppsligar allt det som är snett i Socialdemokraterna. Han är baske mig en fifflare; han saknar kompetensen att uttala sig i en mängd frågor men gör det ändå; han är en ren SSU-produkt och nybliven sosseadel; han är en demagog av historiska mått och klarar för fasen inte ens av att betala sina egna skulder. Skämmes, tamefan.