Ny dag, nytt desperat utspel....
Förutom att utmåla Moderaterna till någon form av miljonärsparti är det mest trendiga att lova folket mer fotboll. Vi måste dock säga att vi gärna hade sett att över 30% av Sveriges befolkning var så rika som socialdemokraterna framställer det, men tyvärr är ju så inte fallet. Troligtvis är ju dock 30 % av svenskarna intresserade av fotboll och man har duktigt identifierat en stor väljargrupp som kanske inte fått sina godispåsar fyllda till bredden med vallöften ännu.
Ohly har ju lovat, och senare fått ta tillbaka, att Allsvenskan ska locka till sig de svenskar som idag är utlandsproffs. Han sken även upp ordentligt när han berättade om sina visioner för ett svenskt lag i Champions League under utfrågningen. Man har ju också lovat att subventionera damfotbollen så även kvinnor kan försörja sig på fotboll i större utsträckning. Nu tar man det hela ett steg längre. Nu regnar det fotbollen från himlen likt det regnade manna under exodus.
I sitt idrottspolitiska program förklarar man att det är av stor vikt att människor ska få se på idrottsevenemang gratis på TV. Man hävdar att samhället bör ta sitt ansvar och ge medborgarna sin fotboll i och med att det är av så stort allmänintresse. Återigen är det omöjligt att som politiker säga ifrån och ryta till att folk faktiskt får lära sig att betala för det de vill konsumera. Istället lovar man som brukligt allt åt alla och sätter det under kontot "gemensam och solidariskt finansierad välfärd". SVT:s slogan om att man erbjuder "TV fri från politisk påverkan" blir helt plötsligt lite mindre trovärdig. För att återkoppla till förra inläggets tema kan vi ju fråga oss om de verkligen tror att någon väljare går på det här löjliga röstfisket. Vem röstar egentligen på det parti som kan erbjuda de bästa fotbollsmatcherna?
Givetvis ska det svenska folket inte nöja sig med en grym liga med stora proffs och extremt bra TV. Vi har ju trots allt världens bästa välfärd och bör därför arrangera storslagna evenemang och inte bara sända dem. Från andra sidan Atlanten försäkrar Thompa Bodström oss om att Sverige minsann ska lägga in en ansökan om att få hålla i EM 2020. Den stora anledningen misstänks vara att han vill ha en anledning att åka hem igen. Skämt åsido, så är det en dålig idé att arrangera storslagna idrottsevenemang. Ekonomen Stefan Szymanski har konstaterat att det inte finns någon som helst ekonomisk vinning i att arrangera ett stort mästerskap. Dock ger ett värdskap en kortsiktig effekt på medborgarnas upplevda lycka. Det är också ett innovativt sätt att dölja arbetslöshet under en kort tid.
Slutsats: Är fotboll din politiska hjärtefråga; rösta rött!
Visar inlägg med etikett allt åt alla. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett allt åt alla. Visa alla inlägg
2010/09/01
#79: Du betalar för en biljett till Damallsvenskan om du nu är sugen på det
Vänsterpartiet har gjort sig kända som den svenska fotbollens fortlevnads stora försvarare. Lars Ohly lackade ju ur när det gick dåligt för favoritlaget Djurgården och krävde skattelättnader för att underlätta för blåränderna att värva spelare av hög internationell klass. Kniven i Lasses bröst måste ha vridits ett extra varv när idolen Andreas Johansson nu lämnade Ålborg, som han valde framför Djurgården när han pös från Wigan häromåret, till förmån för Odense.
Nu har fokus flyttats från den superkapitalistiska herrfotbollen till den mycket mindre uppmärksammade damfotbollen. Att det kan kännas lite konstigt att herrarna och damerna får olika träningsmöjligheter och beläggs med olika ansvar gällande planskötsel kan vi till viss del förstå.
Det mest anmärkningsvärda ligger egentligen i hur man vill förvandla yrket damfotbollsspelare till en attraktiv karriärsmöjlighet. Som de flesta känner till är det möjligt för manliga fotbollsspelare att försörja sig på sitt yrke även om man spelar långt ner i seriesystemet, medan de kvinnliga motsvarigheterna har nästan ha svårt att göra detsamma även på den allra högsta nivån. Man vill också förhindra det tapp som till stor del sker för kvinnor, såväl män, i åldrarna 15-18 år. Att folk slutar med idrott i gymnasieåldern för att till exempel satsa på skolan eller bara göra vad sjutton man vill är helt enkelt inte acceptabelt. Kan det möjligtvis vara så att man på den rödgröna sidan skissar på någon statlig femårsplan för att skapa ett svenskt elitidrottande?
I övrigt är utspelet väl bara att betrakta som ett populistiskt förslag á la "Allt åt alla", vilket ju är både ohållbart och icke önskvärt. Vi som, ur ett statsfinansiellt perspektiv, betraktar fotbollen som en underhållningsbransch får troligtvis försvara att fotboll på professionell nivå är något som ska klara av att stå på egna ben. Politiker bör ju inte subventionera vuxnas fritidsintressen.
Nu har fokus flyttats från den superkapitalistiska herrfotbollen till den mycket mindre uppmärksammade damfotbollen. Att det kan kännas lite konstigt att herrarna och damerna får olika träningsmöjligheter och beläggs med olika ansvar gällande planskötsel kan vi till viss del förstå.
Det mest anmärkningsvärda ligger egentligen i hur man vill förvandla yrket damfotbollsspelare till en attraktiv karriärsmöjlighet. Som de flesta känner till är det möjligt för manliga fotbollsspelare att försörja sig på sitt yrke även om man spelar långt ner i seriesystemet, medan de kvinnliga motsvarigheterna har nästan ha svårt att göra detsamma även på den allra högsta nivån. Man vill också förhindra det tapp som till stor del sker för kvinnor, såväl män, i åldrarna 15-18 år. Att folk slutar med idrott i gymnasieåldern för att till exempel satsa på skolan eller bara göra vad sjutton man vill är helt enkelt inte acceptabelt. Kan det möjligtvis vara så att man på den rödgröna sidan skissar på någon statlig femårsplan för att skapa ett svenskt elitidrottande?
I övrigt är utspelet väl bara att betrakta som ett populistiskt förslag á la "Allt åt alla", vilket ju är både ohållbart och icke önskvärt. Vi som, ur ett statsfinansiellt perspektiv, betraktar fotbollen som en underhållningsbransch får troligtvis försvara att fotboll på professionell nivå är något som ska klara av att stå på egna ben. Politiker bör ju inte subventionera vuxnas fritidsintressen.
2010/08/20
#70: Du känner att "skatteparadis för låginkomsttagare" låter mer appellerande än "välfärdsparadis för Mona"
Mona Sahlin (hur ofta börjar vi med hennes namn?) riktade idag, som vanligt när hon öppnar munnen, skarp kritik mot Fredrik Reinfeldt över användandet av ordet "skatteparadis". Hon förklarade kort och gott att hon minsann inte vill ha ett skatteparadis, utan ett "välfärdsparadis" och lade på så sätt i en enda mening ut skillnaderna mellan borgerlig och socialdemokratisk politik.
Det hon verkar ha missat, eller helt enkelt ignorerat, är att ordet "skatteparadis" användes i en mycket angenäm kontext: Sverige ska bli ett skatteparadis för låginkomsttagare. Låginkomsttagare. Inte för LO-mupparna som har tillräckligt över för att köpa sex, inte för Lars Ohly och andra överklasskommunister, inte för byggnadsarbetarna vars jobb är så mycket mer oumbärligt än alla andras att det är den enda sektorn som de rödgröna kan tänka sig att lämna skatteavdrag för, utan låginkomsttagarna. Ni vet, de som precis tagit sig in på arbetsmarknaden, invandrare eller ungdomar eller folk med knepig bakgrund eller vad som helst.
Nu börjar det låta som något av Jyttes tal här, och det finns en anledning till det. Det här är just den gruppen som sossarna på sistone sagt sig värna, och den gruppen vars löner - incidentally - påverkas mest av det massiva skattetrycket. Dessa får nu den stora lyckan att välja om de vill ha mer pluring eller ett "välfärdsparadis", för i Monas värld är det precis så svart-vitt. Sänker du skatten för dessa med den enda minsta lilla krona, så står vi helt plötsligt där med folk som dör i rännstenen och kostymnissar som sparkar på dem på lunchrasten medan de tjänar pengar på sina blackberries eftersom det inte finns mobilfria zoner.
...jaha, vi är fortfarande i Sverige? Okej, ja, då lär man ju även i fortsättningen behöva vara en sönderknarkad ex-con med våldsamma tendenser för att inte bli räddad av samhället när det börjar barka utför.
Lars Ohly gick förresten idag ut och förklarade vad vi alla redan visste: anledningen till att de rödgröna pratar om att "stänga klyftan" mellan löntagare och pensionärer (kul, förresten, att de missat att räkna med att arbetsgivaravgiften är en skatt som gör att löntagare fortfarande beskattas hårdare än pensionärer) snarare än om att rakt av sänka skatten för pensionärerna - de är inte säkra på att det ska ske genom skattesänkningar. Klyftan kan ju lika gärna stängas genom att man höjer skatterna på arbete igen - då förlorar alla lika mycket och borde vara lika nöjda. Standard. Det blir så dåligt varje gång de ska ned med fingrarna i syltburken och omfördela till elitfotbollsspelare och vilket fack det än kan vara som för stunden är mäktigast.
Nå. Vi borde vara glada att Mona låter valet koka ned till en sådan enkel sak för en så stor grupp av väljarna. Det är bara att ta ställning - välfärdsparadis där incitamenten till arbete är ungefär lika starka som incitamenten till att chilla, eller skatteparadis där du får vad du förtjänar om du jobbar för det, men sannolikt fortfarande inte hamnar i rännstenen om du misslyckas.
Det hon verkar ha missat, eller helt enkelt ignorerat, är att ordet "skatteparadis" användes i en mycket angenäm kontext: Sverige ska bli ett skatteparadis för låginkomsttagare. Låginkomsttagare. Inte för LO-mupparna som har tillräckligt över för att köpa sex, inte för Lars Ohly och andra överklasskommunister, inte för byggnadsarbetarna vars jobb är så mycket mer oumbärligt än alla andras att det är den enda sektorn som de rödgröna kan tänka sig att lämna skatteavdrag för, utan låginkomsttagarna. Ni vet, de som precis tagit sig in på arbetsmarknaden, invandrare eller ungdomar eller folk med knepig bakgrund eller vad som helst.
Nu börjar det låta som något av Jyttes tal här, och det finns en anledning till det. Det här är just den gruppen som sossarna på sistone sagt sig värna, och den gruppen vars löner - incidentally - påverkas mest av det massiva skattetrycket. Dessa får nu den stora lyckan att välja om de vill ha mer pluring eller ett "välfärdsparadis", för i Monas värld är det precis så svart-vitt. Sänker du skatten för dessa med den enda minsta lilla krona, så står vi helt plötsligt där med folk som dör i rännstenen och kostymnissar som sparkar på dem på lunchrasten medan de tjänar pengar på sina blackberries eftersom det inte finns mobilfria zoner.
...jaha, vi är fortfarande i Sverige? Okej, ja, då lär man ju även i fortsättningen behöva vara en sönderknarkad ex-con med våldsamma tendenser för att inte bli räddad av samhället när det börjar barka utför.
Lars Ohly gick förresten idag ut och förklarade vad vi alla redan visste: anledningen till att de rödgröna pratar om att "stänga klyftan" mellan löntagare och pensionärer (kul, förresten, att de missat att räkna med att arbetsgivaravgiften är en skatt som gör att löntagare fortfarande beskattas hårdare än pensionärer) snarare än om att rakt av sänka skatten för pensionärerna - de är inte säkra på att det ska ske genom skattesänkningar. Klyftan kan ju lika gärna stängas genom att man höjer skatterna på arbete igen - då förlorar alla lika mycket och borde vara lika nöjda. Standard. Det blir så dåligt varje gång de ska ned med fingrarna i syltburken och omfördela till elitfotbollsspelare och vilket fack det än kan vara som för stunden är mäktigast.
Nå. Vi borde vara glada att Mona låter valet koka ned till en sådan enkel sak för en så stor grupp av väljarna. Det är bara att ta ställning - välfärdsparadis där incitamenten till arbete är ungefär lika starka som incitamenten till att chilla, eller skatteparadis där du får vad du förtjänar om du jobbar för det, men sannolikt fortfarande inte hamnar i rännstenen om du misslyckas.
2010/08/13
#64: Du står inte gärna i kö till den kommunala bespisningen
Almega postade imorse en rapport om RUT som utgör jobbig läsning för alla som gillar jobb. Resultaten är mindre förvånande, men ändå anmärkningsvärda. Om man klarar av att ha utspelet om alla dessa jobb till långtidsarbetslösa i huvudet blir ju avskaffandet av RUT väldigt märkligt, men jobb som faktiskt på riktigt skapas av människors efterfrågan av tjänster är uppenbarligen inte alls lika fina som de episkt stora statliga satsningarna.
Det här inlägget kommer dock handla om vad vänstern presenterar för alternativ till RUT. Josefin Brink introducerades häromdagen som Vänsterpartiets nya jämställdhetspolitiska talesperson och passade direkt på att göra ett mindre genomtänkt utspel. Brink föreslår att stressade föräldrar ska kunna köpa hämtmat från skolbespisningarna. Inspirerade av det vackra Venezuela har man beslutat att överraska alla som trodde att kommunens huvuduppgift var att erbjuda vård, skola och omsorg genom att pressa in mer näringsverksamhet under den offentliga sektorns paraply. Man brukar ofta försvara monopolen på till exempel läkemedelsförsäljning med att den måste finnas tillgänglig för alla medborgare. Ett bra motargument, som nu kanske förlorar sin tyngd, var att mat, som också är livsnödvändigt, finns tillgängligt i närområdet för de allra flesta.
Men egentligen handlar det ju inte om en service till medborgarna som inte kan uppstå med marknadslösningar utan bara om ett förakt för privata företag. Det finns redan nu rad företag som har identifierat upptagna småföräldrars behov av hjälp med matlagning. Testa bara att googla på "matkasse" så får du upp massa förslag. Om vi tar Linas matkasse som exempel bara för att jämföra priset ser vi att man får fem fyraportionsrätter för 749 kronor vilket blir ett portionspris på cirka 37 kronor. Vi kan nästan utlova att rätterna blir godare och mer näringsrika än de som man serverar i skolmatsalen. För de som inte orkar laga den själva brukar det finnas take away-restauranger i varenda liten småort, vilket ju givetvis blir dyrare, men då får man överväga hur man värdesätter tiden det annars tar att laga själv.
Det är konstigt att det brukar låta att man måste "städa sitt eget vardagsrum" när det kommer till städning, men det är uppenbarligen okej att slippa laga sin egen mat. Så länge det är kommunalt och därmed för politikerna kontrollerbart, det vill säga. Centerpartiet i Stockholms län har istället föreslagit en halverad restaurangmoms, något som givetvis hade påverkat prisbilden och därmed gjort det mer tillgängligt att äta ute/köpa take away för alla. Men istället inbillar man sig att centralisering av alla samhällets funktioner skapar den effektivaste samhällsekonomin.
Varför då inte slå ihop alla offentliga matsalar till ett stort centralkök där alla invånare i kommunen prydligt och
tacksamt får ställa sig i rad med mössan i hand och vänta på sin slev av den kommunala maten? Vi vill inte ens börja spekulera i vilken mat politikerna hade önskat att servera.. Nej, tack. Kommunerna ska och behöver inte konkurrera med företagen. Men vi börjar alltmer förstå hur Ohly ska kunna fixa 200 000 (eller vad nu senaste budet är) jobb i offentlig sektor.
Vi hade gärna sett en tjänst där några av de lågavlönade och, ofta tyvärr, ouppskattade mattanterna gick ihop och startade ett företag där man levererade hemlagad mat till de som efterfrågade. Givetvis hade de tagit ut en vinst - det är ju trots allt så man utvecklar företaget och själv kan överleva. Men kvinnor som är företagare vill man ju som bekant inte veta av inom vänstern. Offentlig sektor ska det minsann vara.
Det här inlägget kommer dock handla om vad vänstern presenterar för alternativ till RUT. Josefin Brink introducerades häromdagen som Vänsterpartiets nya jämställdhetspolitiska talesperson och passade direkt på att göra ett mindre genomtänkt utspel. Brink föreslår att stressade föräldrar ska kunna köpa hämtmat från skolbespisningarna. Inspirerade av det vackra Venezuela har man beslutat att överraska alla som trodde att kommunens huvuduppgift var att erbjuda vård, skola och omsorg genom att pressa in mer näringsverksamhet under den offentliga sektorns paraply. Man brukar ofta försvara monopolen på till exempel läkemedelsförsäljning med att den måste finnas tillgänglig för alla medborgare. Ett bra motargument, som nu kanske förlorar sin tyngd, var att mat, som också är livsnödvändigt, finns tillgängligt i närområdet för de allra flesta.
Men egentligen handlar det ju inte om en service till medborgarna som inte kan uppstå med marknadslösningar utan bara om ett förakt för privata företag. Det finns redan nu rad företag som har identifierat upptagna småföräldrars behov av hjälp med matlagning. Testa bara att googla på "matkasse" så får du upp massa förslag. Om vi tar Linas matkasse som exempel bara för att jämföra priset ser vi att man får fem fyraportionsrätter för 749 kronor vilket blir ett portionspris på cirka 37 kronor. Vi kan nästan utlova att rätterna blir godare och mer näringsrika än de som man serverar i skolmatsalen. För de som inte orkar laga den själva brukar det finnas take away-restauranger i varenda liten småort, vilket ju givetvis blir dyrare, men då får man överväga hur man värdesätter tiden det annars tar att laga själv.
Det är konstigt att det brukar låta att man måste "städa sitt eget vardagsrum" när det kommer till städning, men det är uppenbarligen okej att slippa laga sin egen mat. Så länge det är kommunalt och därmed för politikerna kontrollerbart, det vill säga. Centerpartiet i Stockholms län har istället föreslagit en halverad restaurangmoms, något som givetvis hade påverkat prisbilden och därmed gjort det mer tillgängligt att äta ute/köpa take away för alla. Men istället inbillar man sig att centralisering av alla samhällets funktioner skapar den effektivaste samhällsekonomin.
Varför då inte slå ihop alla offentliga matsalar till ett stort centralkök där alla invånare i kommunen prydligt och
tacksamt får ställa sig i rad med mössan i hand och vänta på sin slev av den kommunala maten? Vi vill inte ens börja spekulera i vilken mat politikerna hade önskat att servera.. Nej, tack. Kommunerna ska och behöver inte konkurrera med företagen. Men vi börjar alltmer förstå hur Ohly ska kunna fixa 200 000 (eller vad nu senaste budet är) jobb i offentlig sektor.Vi hade gärna sett en tjänst där några av de lågavlönade och, ofta tyvärr, ouppskattade mattanterna gick ihop och startade ett företag där man levererade hemlagad mat till de som efterfrågade. Givetvis hade de tagit ut en vinst - det är ju trots allt så man utvecklar företaget och själv kan överleva. Men kvinnor som är företagare vill man ju som bekant inte veta av inom vänstern. Offentlig sektor ska det minsann vara.
2010/08/10
#61: Du motsätter dig en sovjetisering av Stockholms förorter
Vänsterpartiet konstaterar idag att de är småföretagarnas parti. De gör det i slutet av en SvD Brännpunkt-artikel, men vi kör hela grejen baklänges. Först konstaterandet, sen hur det ska gå till.
Clara Lindblom, med titeln "Ung vänster Stockholm", och Ann-Margarethe Livh som är (V)s oppositionsborgarråd i Stockholm, går ut stenhårt med nyheten att förortscentra (plural av centrum, men det missade artikelförfattarna) tappar i attraktivitet. Utvecklingen har enligt vänsterpartisternas uppgift varit som följer; staten har sålt sina äganden i centrumanläggningar till ett privat bostadsbolag, vilka som bekant - till skillnad från staten - inte kan ta hyror under marknadspris och därför har hyrorna höjts. Dessutom har "nedläggningen av arbetsplatser som stadsdelskontor, arbetsförmedling och försäkringskassa drastiskt minskat kundunderlaget och drivit företagare till randen av konkurs."
Det Vänsterpartiet alltså menar är att det onda bostadsbolaget inte kan använda skattepengar till att trycka ned hyror, och den onda staten har tagit bort uppenbart onödiga jobb vilket gjort folk arbetslösa. Lösningen? Socialisera mera!
Förslaget är att staten ska köpa upp ett antal förortscentra igen, och skapa centra med "en bra mix av affärer offentlig service, kultur och idrott, spännande mötesplatser, inte minst för unga." Självklart ska miljön "vara välkomnande för alla oavsett kön och ålder" (vilket de ju inte är om inte staten tar över).
Det är väldigt fint inlindat, men det vänsterpartisterna för fram i paragrafen ovan är praktiskt taget att all verksamhet i centrumet skall godkännas av dem - annars blir det ju inte en bra mix. De lovar också att "förbättra servicen" och "undvika oskäliga hyreshöjningar". Det vet vi ju, att socialisering alltid leder till bättre service. Förresten kan man undra vad Miljöpartisterna, som ju som bekant inte vill ha några köpcentra alls, tycker om förslaget.
Dessutom skall man "öka kundunderlaget" genom att flytta ut centrala förvaltningar till Rinkeby. Också detta är väldigt fint inlindat, men det betyder i praktiken att staten går in som arbetsgivare i förorten eftersom ingen annan kan stå för jobben. Att flytta myndigheter och förvaltningar från Stockholm har dessutom visat sig vara dyrt och mindre lockande för personal som sitter på hög kompetens. Det är helt enkelt en dålig idé ur både ett finansiellt och servicemässigt perspektiv.
Kontentan av förslaget är alltså, för att citera författarna, att "staden måste ta sitt ansvar". Vänsterpartisternas vision är en stad där staten står för jobben, för att stödja konsumtionen i statens centrumbyggnader där det finns småföretag som uppfyller statens kriterier. Det blir första, men antagligen inte sista, gången i valrörelsen vi får dra fram det oövervinnerliga Chávez-kortet: vill ni ha det som i Venezuela?
Clara Lindblom, med titeln "Ung vänster Stockholm", och Ann-Margarethe Livh som är (V)s oppositionsborgarråd i Stockholm, går ut stenhårt med nyheten att förortscentra (plural av centrum, men det missade artikelförfattarna) tappar i attraktivitet. Utvecklingen har enligt vänsterpartisternas uppgift varit som följer; staten har sålt sina äganden i centrumanläggningar till ett privat bostadsbolag, vilka som bekant - till skillnad från staten - inte kan ta hyror under marknadspris och därför har hyrorna höjts. Dessutom har "nedläggningen av arbetsplatser som stadsdelskontor, arbetsförmedling och försäkringskassa drastiskt minskat kundunderlaget och drivit företagare till randen av konkurs."
Det Vänsterpartiet alltså menar är att det onda bostadsbolaget inte kan använda skattepengar till att trycka ned hyror, och den onda staten har tagit bort uppenbart onödiga jobb vilket gjort folk arbetslösa. Lösningen? Socialisera mera!
Förslaget är att staten ska köpa upp ett antal förortscentra igen, och skapa centra med "en bra mix av affärer offentlig service, kultur och idrott, spännande mötesplatser, inte minst för unga." Självklart ska miljön "vara välkomnande för alla oavsett kön och ålder" (vilket de ju inte är om inte staten tar över).
Det är väldigt fint inlindat, men det vänsterpartisterna för fram i paragrafen ovan är praktiskt taget att all verksamhet i centrumet skall godkännas av dem - annars blir det ju inte en bra mix. De lovar också att "förbättra servicen" och "undvika oskäliga hyreshöjningar". Det vet vi ju, att socialisering alltid leder till bättre service. Förresten kan man undra vad Miljöpartisterna, som ju som bekant inte vill ha några köpcentra alls, tycker om förslaget.
Dessutom skall man "öka kundunderlaget" genom att flytta ut centrala förvaltningar till Rinkeby. Också detta är väldigt fint inlindat, men det betyder i praktiken att staten går in som arbetsgivare i förorten eftersom ingen annan kan stå för jobben. Att flytta myndigheter och förvaltningar från Stockholm har dessutom visat sig vara dyrt och mindre lockande för personal som sitter på hög kompetens. Det är helt enkelt en dålig idé ur både ett finansiellt och servicemässigt perspektiv.
Kontentan av förslaget är alltså, för att citera författarna, att "staden måste ta sitt ansvar". Vänsterpartisternas vision är en stad där staten står för jobben, för att stödja konsumtionen i statens centrumbyggnader där det finns småföretag som uppfyller statens kriterier. Det blir första, men antagligen inte sista, gången i valrörelsen vi får dra fram det oövervinnerliga Chávez-kortet: vill ni ha det som i Venezuela?
2010/08/06
#57: Du uppskattar en god miljöpolitik, men är inte socialist
För några dagar sedan bestämde sig 25 miljöpartister i Botkyrka kommun för att lämna partiet och skapar en samarbetsgrupp som de kallar för "Gröna för Alliansen". Detta har ju givetvis varit en tacksam nyhet för de borgerliga medierna och den har därför dominerat medierna de senaste dagarna tillsammans med liberalernas klädförbud och sjörövarnas barnporrsvurm. Man har också kunnat slå upp det hela som ett stort svek gentemot Maria Wetterstrand, i och med att avhopparna hör hemma i hennes hemkommun. Väldigt tacksamt helt enkelt.
MP har givetvis försökt undvika den dåliga publiciteten genom att spela ut islamofobkortet. Magnus Andersson tar förtjänstfullt upp det komiskt felaktiga i den strategin här. Vi vill dock fokusera på den egentliga anledningen till varför 25 personer väljer att lämna partiet. Man uppger sig vara trötta på att miljöfrågorna har fått stå tillbaka för traditionellt röda frågor under samarbetet med de röda. Det är väl egentligen inte så överraskande av flera orsaker. För det första kan det nog inte vara speciellt lätt att agera samarbetesparti till de maktsugna och auktoritära sossarna. För det andra var det nog en tidsfråga innan de ideologiska tvisterna skulle träda fram på allvar hos ett enfrågeparti i ett land med fullfjädrad blockpolitik.
Det skulle också kunna bero på att alliansen faktiskt har åstadkommit något i miljöfrågorna, medan man mest vill skratta när man ser vissa utspel från de rödgröna. Vänsterns Karin Svensson Smith visar ju här på ett fenomenalt resonemang som på allvar kommer få bukt på bilproblemen. Legenden Peter Pedersen har ju sin egen evighetsmaskin som är minst sagt klassiskt. Och med vänner som Ruwaida behöver andra miljöpartister ju vare sig fiender eller någon miljöpolitik. Fokus inom Miljöpartiet verkar också ha skiftat från miljöfrågor till mer relevanta frågor som normkritiska myndigheter, oproportionerlig konsumtionskritik eller otroligt märkliga skatteresonemang.
För att bjuda på ett exempel på något mer konkret förslag som kan ha fått miljövännerna i Botkyrka att ilskna till ta vi hjälp av Timbros eminenta rapport om partiet. I den kan vi läsa att den göteborgska lokalavdelningen på allvar har bestämt sig för att bli ett utpräglat vänsterparti och vill så gott som helt ta bort alla incitament för högre utbildning genom att skapa jämlikhet i utfall snarare än jämlikhet i möjligheter. Man föreslår att "ingen får tjäna mer än fyra gånger så mycket som den lägst betalda i kommunen. Eller omvänt: ingen skall ha lägre lön än en fjärdedel av den högst avlönade”. Följden av ett sådant förslag blir givetvis en mycket mer sammanpressad lönestruktur och detta är ju något som är som ljuv musik för en person med marxistisk läggning.
Men vad hade det inneburit i rena siffror? Om vi säger att vi ska höja de allra mest lågavlönades löner så att de tjänade en fjärdedel av den högst avlönade skulle det innebära en lönehöjning till cirka 25 000 för samtliga invånare som tjänar under denna summa. Det hade kostat 1,4 miljarder per år; en ansenlig summa för vilken stad som helst. Om vi istället sänker de som tjänar mest för att matcha den som tjänar minst blir lönetaket 60 000. Denna ihoppressande av löneskalan hade förvandlat Göteborg till en enda stor låglönezon. Man skulle helt enkelt få samma problem med "braindrain" som till exempel Indien har gentemot Västvärlden; de mest kvalificerade hade helt enkelt flyttat till andra, mer lukrativa, regioner. Spontant kan man undra om det är det Göteborg behöver just nu, när fesk- och varvsindustrin kollapsat och alla gôa gubbar chillar på parkbänkar istället för att jobba.
Förhoppningsvis kan avhoppen tjäna till att inspirera Miljöpartister att se på sitt eget parti, och vad det har blivit.
MP har givetvis försökt undvika den dåliga publiciteten genom att spela ut islamofobkortet. Magnus Andersson tar förtjänstfullt upp det komiskt felaktiga i den strategin här. Vi vill dock fokusera på den egentliga anledningen till varför 25 personer väljer att lämna partiet. Man uppger sig vara trötta på att miljöfrågorna har fått stå tillbaka för traditionellt röda frågor under samarbetet med de röda. Det är väl egentligen inte så överraskande av flera orsaker. För det första kan det nog inte vara speciellt lätt att agera samarbetesparti till de maktsugna och auktoritära sossarna. För det andra var det nog en tidsfråga innan de ideologiska tvisterna skulle träda fram på allvar hos ett enfrågeparti i ett land med fullfjädrad blockpolitik.
Det skulle också kunna bero på att alliansen faktiskt har åstadkommit något i miljöfrågorna, medan man mest vill skratta när man ser vissa utspel från de rödgröna. Vänsterns Karin Svensson Smith visar ju här på ett fenomenalt resonemang som på allvar kommer få bukt på bilproblemen. Legenden Peter Pedersen har ju sin egen evighetsmaskin som är minst sagt klassiskt. Och med vänner som Ruwaida behöver andra miljöpartister ju vare sig fiender eller någon miljöpolitik. Fokus inom Miljöpartiet verkar också ha skiftat från miljöfrågor till mer relevanta frågor som normkritiska myndigheter, oproportionerlig konsumtionskritik eller otroligt märkliga skatteresonemang.
För att bjuda på ett exempel på något mer konkret förslag som kan ha fått miljövännerna i Botkyrka att ilskna till ta vi hjälp av Timbros eminenta rapport om partiet. I den kan vi läsa att den göteborgska lokalavdelningen på allvar har bestämt sig för att bli ett utpräglat vänsterparti och vill så gott som helt ta bort alla incitament för högre utbildning genom att skapa jämlikhet i utfall snarare än jämlikhet i möjligheter. Man föreslår att "ingen får tjäna mer än fyra gånger så mycket som den lägst betalda i kommunen. Eller omvänt: ingen skall ha lägre lön än en fjärdedel av den högst avlönade”. Följden av ett sådant förslag blir givetvis en mycket mer sammanpressad lönestruktur och detta är ju något som är som ljuv musik för en person med marxistisk läggning.
Men vad hade det inneburit i rena siffror? Om vi säger att vi ska höja de allra mest lågavlönades löner så att de tjänade en fjärdedel av den högst avlönade skulle det innebära en lönehöjning till cirka 25 000 för samtliga invånare som tjänar under denna summa. Det hade kostat 1,4 miljarder per år; en ansenlig summa för vilken stad som helst. Om vi istället sänker de som tjänar mest för att matcha den som tjänar minst blir lönetaket 60 000. Denna ihoppressande av löneskalan hade förvandlat Göteborg till en enda stor låglönezon. Man skulle helt enkelt få samma problem med "braindrain" som till exempel Indien har gentemot Västvärlden; de mest kvalificerade hade helt enkelt flyttat till andra, mer lukrativa, regioner. Spontant kan man undra om det är det Göteborg behöver just nu, när fesk- och varvsindustrin kollapsat och alla gôa gubbar chillar på parkbänkar istället för att jobba.
Förhoppningsvis kan avhoppen tjäna till att inspirera Miljöpartister att se på sitt eget parti, och vad det har blivit.
2010/07/25
#45: Du anser dig inte bli fattigare om grannen får löneförhöjning
Fattigdom är ännu ett av de orörbara begreppen som kan rabblas i varje partiprogram och personvalskampanj oavsett partitillhörighet. Ingen kan vara för fattigdom, inte ens vi. Anledningen till att ämnet tas upp i dagens blogg är den här debattartikeln skriven av Lena Sommestad (s). Hon hävdar att oppositionen är rädd för att regeringen vill dölja ökande klyftor genom att förändra definitionen av ordet; från att använda ett relativt mått till att mäta den absoluta fattigdomen. För att reda ut begreppen förklarar vi kort vad de olika måtten innebär och vi kopierar helt enkelt Wikipedias definitioner:
"Absolut fattigdom avser inkomster eller tillgångar under en viss bestämd, absolut nivå. En vanlig definition som används av bland annat FN är en dagsinkomst understigande en eller ibland två amerikanska dollar per dag. Relativ fattigdom avser fattigdom, inkomster eller tillgångar relativt en annan individ, grupp eller stat, och ser därmed till skillnaderna mellan olika grupper eller individer i ett samhälle."
Det finns alltså två olika etablerade sätt att se på fattigdom, men inte i Sommestads värld. Med det sanningspatent hon anser sig ha försöker hon förleda massorna (bästa uttrycket, månne) genom att hänvisa till en icke-existerande vetenskaplig konsensus. Det här tänket ger uttryck för en klassiskt socialdemokratisk syn på saker och ting. Du kan inte vara rik, lycklig eller bra på egna meriter, utan måste hela tiden jämföra dig med omgivningen. Det ligger också helt i linje med tänket om jämlikhet som vi tidigare redogjort för här.
Vad blir då följderna av att använda sig av detta relativa fattigdomsmått? Den mest uppenbara torde vara att det i så fall blir önskvärt att ha ett genomfattigt, men jämlikt, samhälle före ett superrikt, men där resurserna är mer ojämnt fördelade. Det blir alltså bra att slå ner de rika till de fattigas nivå, snarare än att den ekonomiska utvecklingen fortsätter, om än att den tillfaller olika grupper olika mycket.
Vidare blir det pinsamt uppenbart att måttet haltar när jämförelsen blir global. Bör till exempel de evigt refererade barnen i Afrika anses vara lika fattiga som en svensk låginkomsttagare? Det relativa fattigdomsmåttet återspeglar bara fördelningen av resurser och inte mängden av dem, vilket blir förrädiskt. Är jag lika fattig om jag inte har råd med lyxig parfym i Sverige som de människor i u-länder som inte kan tvätta sig rena?
Just Afrikaparallellen belyser ett annat problem med det relativa måttet, nämligen godtyckligheten kring i vilka områden det ska tillämpas. I ett globalt perspektiv är nog ingen svensk fattig, medan en del svenskar blir det på ett nationellt perspektiv. Tittar du regionalt så får du ett helt annat perspektiv om du till exempel väljer att titta på Danderyds kommun. Då kan kanske en person som klassas som höginkomsttagare nationellt sett bli fattig. Väldigt jobbiga frågor uppstår alltså. Vilka avgränsningsområden ska användas? Vilken fattigdom är mest angelägen att bekämpa; den globala, nationella eller regionala? Den hälsosamme ekonomisten visar på problematiken i att använda det relativa begreppet inom EU, där det finns extrema skillnader från land till land:
"I Monaco är man enligt den vedertagna EU-definitionen fattig om man inte har råd med en Porsche Cayenne. I Rumänien är man fattig om man inte har råd med en cykel med fotbroms. Ungefär lika stor proportion är därmed fattiga i Monaco och Rumänien. Är detta en rimlig beskrivning av hur fattigdomen fördelar sig i EU?"
Jämförelsen blir ju löjlig - men samtidigt finns det egentligen ingen anledning att inte göra den. Varför skulle måttet bara kunna användas inom nationalstater, eller inom EU som Sommestad vill? Jämför hela världen med en svensk medianlön istället! Då kanske vidden av idiotin i att skydda franska bönder genom att hålla afrikanska dito under en jävla promille av fransmannens inkomst framträder för EU-vurmarna.
Det kan också leda till konstiga situationer då EU:s etablerade fattigdomsdefinition säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Den hälsosamme ekonomisten fortsätter:
"Antag att ett land höjer bidragen för medelinkomsttagare så att de får mer i plånboken. Och antag att reformen finansieras genom en skatt på förmögna (för att använda miljöpartistiskt språkbruk). Hur påverkar en sådan operation fattigdomsnivån i ett land, allt annat lika? Enligt Sommestads fattigdomsbegrepp - det allmänt vedertagna - kommer medianinkomsten att öka, vilket innebär att fler hamnar under fattigdomsgränsen. Detta trots att landet i fråga har genomfört en reform som omfördelar från rika."
För att byta bana från det ekonomiska till det lite mer sociala: det relativa måttet bidrar till ett fruktansvärt pinsamt samhällsfenomen när folk som är otroligt bortskämda och i sin lathet ställer orimliga krav på samhället får vatten på sin kvarn genom det här begreppet. Expressen gick i bräschen för idiotin och vek ut fyra familjer som bedömdes som utfattiga enligt EU:s definition. Det är omöjligt att hålla tillbaka ilsketårarna när man läser om Gustav, 14, år vars fattigdom kraftigt drabbat hans möjlighet att köpa de rätta märkeskläderna. Istället för att extrajobba för att kunna köpa de efterlängtade kläderna ägnar han sig istället åt att avundsjukt slötitta på TV och kändisarna med sina fina kläder och hus. I våra ögon är det inte fattigdom, utan lathet. Att inte ha råd att köpa pizza eller kunna åka på chartersemestrar utomlands speciellt ofta är inte det heller ett tecken på fattigdom. Givetvis rycker Mona in och skyller på alliansen, men kan hon verkligen utlova Thailandsresor till de här små barnen själv?
"Absolut fattigdom avser inkomster eller tillgångar under en viss bestämd, absolut nivå. En vanlig definition som används av bland annat FN är en dagsinkomst understigande en eller ibland två amerikanska dollar per dag. Relativ fattigdom avser fattigdom, inkomster eller tillgångar relativt en annan individ, grupp eller stat, och ser därmed till skillnaderna mellan olika grupper eller individer i ett samhälle."
Det finns alltså två olika etablerade sätt att se på fattigdom, men inte i Sommestads värld. Med det sanningspatent hon anser sig ha försöker hon förleda massorna (bästa uttrycket, månne) genom att hänvisa till en icke-existerande vetenskaplig konsensus. Det här tänket ger uttryck för en klassiskt socialdemokratisk syn på saker och ting. Du kan inte vara rik, lycklig eller bra på egna meriter, utan måste hela tiden jämföra dig med omgivningen. Det ligger också helt i linje med tänket om jämlikhet som vi tidigare redogjort för här.
Vad blir då följderna av att använda sig av detta relativa fattigdomsmått? Den mest uppenbara torde vara att det i så fall blir önskvärt att ha ett genomfattigt, men jämlikt, samhälle före ett superrikt, men där resurserna är mer ojämnt fördelade. Det blir alltså bra att slå ner de rika till de fattigas nivå, snarare än att den ekonomiska utvecklingen fortsätter, om än att den tillfaller olika grupper olika mycket.
Vidare blir det pinsamt uppenbart att måttet haltar när jämförelsen blir global. Bör till exempel de evigt refererade barnen i Afrika anses vara lika fattiga som en svensk låginkomsttagare? Det relativa fattigdomsmåttet återspeglar bara fördelningen av resurser och inte mängden av dem, vilket blir förrädiskt. Är jag lika fattig om jag inte har råd med lyxig parfym i Sverige som de människor i u-länder som inte kan tvätta sig rena?
Just Afrikaparallellen belyser ett annat problem med det relativa måttet, nämligen godtyckligheten kring i vilka områden det ska tillämpas. I ett globalt perspektiv är nog ingen svensk fattig, medan en del svenskar blir det på ett nationellt perspektiv. Tittar du regionalt så får du ett helt annat perspektiv om du till exempel väljer att titta på Danderyds kommun. Då kan kanske en person som klassas som höginkomsttagare nationellt sett bli fattig. Väldigt jobbiga frågor uppstår alltså. Vilka avgränsningsområden ska användas? Vilken fattigdom är mest angelägen att bekämpa; den globala, nationella eller regionala? Den hälsosamme ekonomisten visar på problematiken i att använda det relativa begreppet inom EU, där det finns extrema skillnader från land till land:
"I Monaco är man enligt den vedertagna EU-definitionen fattig om man inte har råd med en Porsche Cayenne. I Rumänien är man fattig om man inte har råd med en cykel med fotbroms. Ungefär lika stor proportion är därmed fattiga i Monaco och Rumänien. Är detta en rimlig beskrivning av hur fattigdomen fördelar sig i EU?"
Jämförelsen blir ju löjlig - men samtidigt finns det egentligen ingen anledning att inte göra den. Varför skulle måttet bara kunna användas inom nationalstater, eller inom EU som Sommestad vill? Jämför hela världen med en svensk medianlön istället! Då kanske vidden av idiotin i att skydda franska bönder genom att hålla afrikanska dito under en jävla promille av fransmannens inkomst framträder för EU-vurmarna.
Det kan också leda till konstiga situationer då EU:s etablerade fattigdomsdefinition säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Den hälsosamme ekonomisten fortsätter:
"Antag att ett land höjer bidragen för medelinkomsttagare så att de får mer i plånboken. Och antag att reformen finansieras genom en skatt på förmögna (för att använda miljöpartistiskt språkbruk). Hur påverkar en sådan operation fattigdomsnivån i ett land, allt annat lika? Enligt Sommestads fattigdomsbegrepp - det allmänt vedertagna - kommer medianinkomsten att öka, vilket innebär att fler hamnar under fattigdomsgränsen. Detta trots att landet i fråga har genomfört en reform som omfördelar från rika."
För att byta bana från det ekonomiska till det lite mer sociala: det relativa måttet bidrar till ett fruktansvärt pinsamt samhällsfenomen när folk som är otroligt bortskämda och i sin lathet ställer orimliga krav på samhället får vatten på sin kvarn genom det här begreppet. Expressen gick i bräschen för idiotin och vek ut fyra familjer som bedömdes som utfattiga enligt EU:s definition. Det är omöjligt att hålla tillbaka ilsketårarna när man läser om Gustav, 14, år vars fattigdom kraftigt drabbat hans möjlighet att köpa de rätta märkeskläderna. Istället för att extrajobba för att kunna köpa de efterlängtade kläderna ägnar han sig istället åt att avundsjukt slötitta på TV och kändisarna med sina fina kläder och hus. I våra ögon är det inte fattigdom, utan lathet. Att inte ha råd att köpa pizza eller kunna åka på chartersemestrar utomlands speciellt ofta är inte det heller ett tecken på fattigdom. Givetvis rycker Mona in och skyller på alliansen, men kan hon verkligen utlova Thailandsresor till de här små barnen själv?
2010/07/21
#41: Du vill inte vara tvungen att ha nödvattenflaska när du är på resande fot
Eller så har du kanske rent utav slutat välja tåget som transportmedel? SJ är som sagt inte ett populärt företag i det svenska folkets ögon och att kunna välja mellan olika alternativ borde vara efterlängtat. De rödgröna utmålar sig gärna som tågresandets ädlaste fanbärare och man vill givetvis spendera enorma pengar på upprustningar och utbyggnader. Utlovande satsningar som man i vanlig rödgrön anda inte har täckning för - utan tänker låna och höja skatter för att finansiera. Men dagens inlägg ska inte handla om infrastruktursatsningarna utan istället hur man hade tänkt att trafikera detta toppbästa järnvägsnätverk.
Som infrastrukturminister Åsa Torstensson berättar i artikeln som länkas ovan kommer SJ:s monopol stegvis utfasas. Kritiken mot SJ är massiv och SJ är uppenbart inte alls mottaglig för kritik utan nonchalerar bort den. Istället för att lyssna på externa utredningar om kundnöjdhet väljer man att fråga "personer som dagligen åker", dvs företagets stamkunder, om de är nöjda. Inte jätteöverraskande att man får gott omdöme då kan kanske tyckas. Något som inte sällan kritiseras är de höga priserna och den konstiga prissättningen, men man lyckades faktiskt på sistone även utsätta sina kunder för livsfara för att till varje pris rädda sin prestige och upprätthålla byråkratin. Som rubriken säger - ska man behöva ha med sig vatten på tågresorna för att gardera sig? Och så var det ju det här med att komma i tid. Det verkar vara en standard för SJ att låta minst 3 av 10 tåg vara försenade. Men vad gör det när konsumenterna inte har något val?
Visst känns det då bra att de rödgröna har gått ut och lovat att man kommer bevara SJ:s monopol om man vinner valet? Man hänvisar till att man vill göra det "attraktivt att åka tåg (lite samma sak som att det "ska löna sig att vara jazzmusiker"). Men hur attraktivt tror de att folk tycker SJ är egentligen? De skriver vidare att endast 40% av förseningarna beror på SJ själva. Om vi förutsätter att uppgiften är korrekt är det fortfarande mer än 1 av 10 tåg som man helt enkelt sjabblar till det på egen hand med. Vi har väl alla godingar som "personalbrist" och "dörrfel". Inte godkänt. Man anklagar regeringen för att ta ett ideologiskt beslut utan koppling till verkligheten, men vi säger väl "spegel tillbaka" på den samtidigt som vi erkänner att det finns poänger i att underhållet av banorna måste bli bättre, vilket man även från borgerligt håll har kommit fram till. Det är inte heller så att Banverket är världens mest fungerande organisation heller.
Det hela blir ännu mer spännande om man samtidigt som man lyckas tänka sig detta monopolistiska scenario också väger in det eminenta miljöpartistiska förslaget om avskaffandet av flyg. När SJ blir ensam aktör på marknaden för långa transporter lär det vara fler saker än förmögenh.. nej, ursäkta, skatt på förmögna som driver ut folk från Sverige.
Som infrastrukturminister Åsa Torstensson berättar i artikeln som länkas ovan kommer SJ:s monopol stegvis utfasas. Kritiken mot SJ är massiv och SJ är uppenbart inte alls mottaglig för kritik utan nonchalerar bort den. Istället för att lyssna på externa utredningar om kundnöjdhet väljer man att fråga "personer som dagligen åker", dvs företagets stamkunder, om de är nöjda. Inte jätteöverraskande att man får gott omdöme då kan kanske tyckas. Något som inte sällan kritiseras är de höga priserna och den konstiga prissättningen, men man lyckades faktiskt på sistone även utsätta sina kunder för livsfara för att till varje pris rädda sin prestige och upprätthålla byråkratin. Som rubriken säger - ska man behöva ha med sig vatten på tågresorna för att gardera sig? Och så var det ju det här med att komma i tid. Det verkar vara en standard för SJ att låta minst 3 av 10 tåg vara försenade. Men vad gör det när konsumenterna inte har något val?
Visst känns det då bra att de rödgröna har gått ut och lovat att man kommer bevara SJ:s monopol om man vinner valet? Man hänvisar till att man vill göra det "attraktivt att åka tåg (lite samma sak som att det "ska löna sig att vara jazzmusiker"). Men hur attraktivt tror de att folk tycker SJ är egentligen? De skriver vidare att endast 40% av förseningarna beror på SJ själva. Om vi förutsätter att uppgiften är korrekt är det fortfarande mer än 1 av 10 tåg som man helt enkelt sjabblar till det på egen hand med. Vi har väl alla godingar som "personalbrist" och "dörrfel". Inte godkänt. Man anklagar regeringen för att ta ett ideologiskt beslut utan koppling till verkligheten, men vi säger väl "spegel tillbaka" på den samtidigt som vi erkänner att det finns poänger i att underhållet av banorna måste bli bättre, vilket man även från borgerligt håll har kommit fram till. Det är inte heller så att Banverket är världens mest fungerande organisation heller.
Det hela blir ännu mer spännande om man samtidigt som man lyckas tänka sig detta monopolistiska scenario också väger in det eminenta miljöpartistiska förslaget om avskaffandet av flyg. När SJ blir ensam aktör på marknaden för långa transporter lär det vara fler saker än förmögenh.. nej, ursäkta, skatt på förmögna som driver ut folk från Sverige.
2010/07/11
#31: Du tröttnade på industrisamhället på 1800-talet pt.2
Vänsterpartiet och det här med ekonomi är praktiskt taget öppet mål. Vi gör det lite lätt för oss och skjuter.
Under ett seminarium arrangerat av Företagarna i Visby med alla ungdomsförbundsordföranden diskuterades ungdomsarbetslösheten (vars utbredning i och för sig bör tas med en nypa salt) och Ida Gabrielsson utmärkte sig gifvetvis. Förutom att hon ser alldeles fruktansvärt arrogant ut har hon också, sitt parti trogen, mycket märkliga åsikter om framtidens arbetsgivare.
I Vänsterpartiets partiprogram förklaras att
Man är ju böjd att hålla med och tycka synd om de stackars egenföretagarna som tvingas ut i egenföretagande istället för att stå vid det trygga bandet där T-fordarna byggs. Dessutom reflekterar man att
...men vad beror det på, då? Det kan ju inte ha något att göra med att man får behålla 50% av lönen medan staten tar resten för att fördela till slackers.
Gabrielsson gick ett steg längre och förklarade att sänkt tjänstemoms - centerns förslag - inte behövs, eftersom tjänstesektorn inte har någon framtid i samhället. Varför det var så framgick inte, men det berodde väl helt enkelt på att Gabrielsson inte gillar den. Istället skall ungdomarna anställas av offantlig sektor och "stora företag". Men ärligt talat, vad fan är grejen med industriromantiken?
Under ett seminarium arrangerat av Företagarna i Visby med alla ungdomsförbundsordföranden diskuterades ungdomsarbetslösheten (vars utbredning i och för sig bör tas med en nypa salt) och Ida Gabrielsson utmärkte sig gifvetvis. Förutom att hon ser alldeles fruktansvärt arrogant ut har hon också, sitt parti trogen, mycket märkliga åsikter om framtidens arbetsgivare.
I Vänsterpartiets partiprogram förklaras att
Många har tvingats till privatföretagande (sic!) för att kunna försörja sig. Grupper som tidigare var lönearbetare, till exempel inom offentlig sektor eller byggnadsindustri, pressas att i stället sälja sin arbetskraft som egenföretagare.
Man är ju böjd att hålla med och tycka synd om de stackars egenföretagarna som tvingas ut i egenföretagande istället för att stå vid det trygga bandet där T-fordarna byggs. Dessutom reflekterar man att
Många tjänstemän får en situation som alltmer liknar arbetarklassens.
...men vad beror det på, då? Det kan ju inte ha något att göra med att man får behålla 50% av lönen medan staten tar resten för att fördela till slackers.
Gabrielsson gick ett steg längre och förklarade att sänkt tjänstemoms - centerns förslag - inte behövs, eftersom tjänstesektorn inte har någon framtid i samhället. Varför det var så framgick inte, men det berodde väl helt enkelt på att Gabrielsson inte gillar den. Istället skall ungdomarna anställas av offantlig sektor och "stora företag". Men ärligt talat, vad fan är grejen med industriromantiken?
2010/07/03
#23: Du förstår sambandet mellan satsningar och din egen inkomst
Mer åt alla, woop! Dagens utspel från det till synes tokrika regeringsalternativet lovar mer till allt och alla. Jag kan minnas när jag var väldigt, väldigt ung och kvantiteter var väldigt viktiga. Exempelvis kunde man komma in i diskussioner om vems pappa som var bäst, och det brukade låta ungefär som så:
"Min pappa är bäst!"
"Nej, min pappa är bäst!"
"Min pappa är hundra gånger bättre än din!!"
"Aa men då är min tusen gånger bättre än din!!"
"Min pappa är alltid en miljon gånger bättre vilken siffra du än säger!!!"
Det var en debattvinnare, det där sista. De rödgröna går sannerligen tillbaka till rötterna i det senaste uttalet - vad ni än satsar så satsar vi en jävla massa mer!!!
Mer till välfärden - denna odefinierbara, pengaslukande koloss av förment altruism. Lars Ohly bedyrar att "regeringen kommer aldrig att kunna slå oss när det gäller välfärden". Nej, det är väl alldeles självklart att man inte kan slå en kommunist när det kommer till att spendera pengar på offentlig sektor.
Vad de rödgröna sköningarna antagligen missar är hela den här grejen med dina pengar, mina pengar. När man ser folkets produktivitet som en outsinlig kassako är det inte svårt att lova ut mer åt alla. När Lars Ohly bestämmer sig för att ge fotbollsspelare bidrag för att gå till hans favoritlag kan man inte göra så mycket annat än att knipa käft och betala med lägre inkomst.
Mer om hur man ger allt åt alla finns på Förbundet Allt åt alla. De är uppenbarligen helt seriösa.
"Min pappa är bäst!"
"Nej, min pappa är bäst!"
"Min pappa är hundra gånger bättre än din!!"
"Aa men då är min tusen gånger bättre än din!!"
"Min pappa är alltid en miljon gånger bättre vilken siffra du än säger!!!"
Det var en debattvinnare, det där sista. De rödgröna går sannerligen tillbaka till rötterna i det senaste uttalet - vad ni än satsar så satsar vi en jävla massa mer!!!
Mer till välfärden - denna odefinierbara, pengaslukande koloss av förment altruism. Lars Ohly bedyrar att "regeringen kommer aldrig att kunna slå oss när det gäller välfärden". Nej, det är väl alldeles självklart att man inte kan slå en kommunist när det kommer till att spendera pengar på offentlig sektor.
Vad de rödgröna sköningarna antagligen missar är hela den här grejen med dina pengar, mina pengar. När man ser folkets produktivitet som en outsinlig kassako är det inte svårt att lova ut mer åt alla. När Lars Ohly bestämmer sig för att ge fotbollsspelare bidrag för att gå till hans favoritlag kan man inte göra så mycket annat än att knipa käft och betala med lägre inkomst.
Mer om hur man ger allt åt alla finns på Förbundet Allt åt alla. De är uppenbarligen helt seriösa.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)