DN skriver att valets viktigaste frågor är de som rör "sjukvård och skola". Rödgröna väljare gillar "jobben". Djupare än så går aldrig svaret på den frågan, noterar vi. Man kan ju lätt föreställa sig händelseförloppet när undersökningen kommer till.
"Hej, vad tycker du är viktiga frågor i valrörelsen?"
"Öööh, aa.. typ sjukvård.. å jobb å så"
Kanske är utläggningen lite längre, men ungefär lika sofistikerad:
"Att alla har rätt till sjukvård och att alla har jobb!"
Vad är den viktigaste frågan för dig, frågar blogg-Kenta. Hör nu på go' vänner så ska vi för er berätta.
Valets viktigaste fråga, tillika debattörers viktigaste uppgift, är att problematisera, kritisera och debattera rättvise- och jämlikhetsbegreppen. För borgarna handlar det rimligen om att ta vränga tolkningsföreträdet ur Socialdemokraternas händer, och för de rödgröna handlar det sannolikt om att solidifiera synen på rättvisa, jämlikhet och godhet som något som enbart rödgrön politik kan göra anspråk på att främja. På dessa begrepp, och tolkningen av dem, baseras nämligen praktiskt taget all annan politisk diskurs, och med grund i den fattas praktiskt taget alla politiska beslut.
Om vänstern tillåts definiera rättvisa blir således lösningen på valets påstått viktigaste frågor att i fallet med sjukvården tillföra mer pengar så att den ineffektiva vårdapparaten kan ge alla rätt till undermålig vård, och i fallet med jobben tillförs kommunerna pengar så att de kan anställa ungdomar och skola dem i byråkratins konst eller det ädla hantverket att gräva gropar och sedan fylla dem. Allt annat är, med vänsterns definition av rättvisa, orättvist. Skolan "fixar vi" (som Mona garanterat hade uttryckt sig) genom att alla får samma höga betyg, så slipper någon känna sig orättvist behandlad.
En alldeles godkänd invändning mot ovan är att Socialdemokraterna aldrig skulle få för sig att anställa folk för att fylla gropar, eller ge alla samma betyg. Absolut korrekt. Men faktum är att det nog snarare handlar om att man är medveten om vilka galenskaper man kan få igenom, och vilka som är lite svårare för vanligt folk att tolerera. De politiska beslut som drivs igenom med hänvisning till rättvisa - ökad progressivitet i skattesystemet, förslappning av skolan i "alla ska med"-andan, expansionen av offantlig sektor - stannar inte där de stannar för att någon inom partiet säger "vänta, det här är inte rättvist".
...men det är det inte. Det är inte rättvist någonstans, och det är dags att någon ser över tolkningsmonopolet.
Visar inlägg med etikett jämlikhet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett jämlikhet. Visa alla inlägg
2010/07/14
#34: Du tycker att jämlikhet i möjligheter > jämlikhet i utfall
Just. Bakom den något kryptiska titeln ligger ett ställningstagande som praktiskt taget avgör valet om man tar det seriöst.
Under Almedalsveckan anordnade vänstern (non-descript vänsterorganisation, antagligen LO eller ABF) ett seminarium om vad jämlikhet och rättvisa faktiskt är. Vi tänker vara fräcka nog att förklara varför vänstersynen på begreppen är inkorrekt.
Rättvisa används ofta från vänster som någon sorts slagträ i alla debatter som handlar om ekonomi. Man säger ofta att högre marginalskatter - starkare skatteprogression/"rika betalar mer" - är uttryck för någon form av högre rättvisa. Det är rättvist att människor som tjänar mer också betalar mer till staten och i förlängningen till de som tjänar mindre. Den åsikten byggs på en väldigt märklig grund - att människor i och av sin existens har skyldigheter och rättigheter gentemot andra som går utanför grundläggande rättigheter som yttrandefrihet.
Att ekonomisk fördelning medelst statligt tvång (polisen, då) är rättvist bygger alltså på åsikten att de människor som i grunden är mindre produktiva - det vill säga, skapar tjänster och varor som är värda mindre än andras och därför får lägre lön - har en inherent rätt att få ekonomiskt stöd av de som är mer produktiva. Den rätten har tillägnats dem bara för att de existerar.
I Sverige har den åsikten länge varit allenarådande, sannolikt på grund av 80 år av socialdemokratiskt styre. Den har i sin tur givit extremt långtgående konsekvenser för det svenska samhället som bäst observeras utifrån, och som är knappt märkbara i svensk diskurs över huvud taget. Det är därför Mona Sahlin kan skriva debattartikel efter debattartikel om att "klyftorna" ökat och är för stora (trots att de faktiskt minskat under alliansstyret), när Sverige är världens mest ekonomiskt jämlika land.
Den svenska inkomstfördelningen (måttet på hur mycket du och jag tjänar) är världens mest sammanpressade, medan förmögenhetsfördelningen (måttet på hur mycket du och jag äger) är väldigt mycket mer "ojämlik". Därför är din förmögenhet den enskilt viktigaste faktorn i hur rik din son/dotter kommer att bli - inte hur välutbildad, kompetent, snygg eller driven han/hon är. Priset för att alla ska ha "rätt" till varandras pengar är att några få blir extremt rika och att det blir praktiskt taget omöjligt att bli en av dem. Resten av oss lever efter precis vad vi kan konsumera och har inte en tanke på att spara eftersom det kostar för mycket (även utan "skatt på förmögna") och har således ingen möjlighet att klara oförutsedda utgifter.
Jämlikhet är inte att alla har lika mycket av allting; jämlikhet i utfall är inte rättvisa. Jämlikhet i möjligheter betyder att alla bör ges så stora möjligheter som möjligt att förvalta sina egna framtidsplaner på sina egna sätt - men att man också skall ta konsekvenserna av sina livsval. De som förvaltar sina möjligheter väl (genom att inte knarka, skaffa en utbildning, vara produktiva) bör belönas därefter, medan de som inte förvaltar sina möjligheter bör se konsekvenserna av det. Om det vore möjligt att skapa sitt eget välstånd genom att arbeta hårdare hade folk gjort det. I dagens Sverige är det bättre att gifta in sig i en adelssläkt än att utbilda sig. Det är resultatet av en strävan efter att alla ska ha det lika bra, oavsett vad de gör med sina liv.
Det är dags att bryta vänsterns tolkningsföreträde när det kommer till uttrycken jämlikhet och rättvisa, för de har visat att de inte kan förvalta det. I egenskap av framtida valstrageter föreslår vi att de borgerliga återerövrar problemformuleringsprivilegiet genom att gå till val på större klyftor. Detta lär öka incitamenten för utbildning och hårt arbete.
Under Almedalsveckan anordnade vänstern (non-descript vänsterorganisation, antagligen LO eller ABF) ett seminarium om vad jämlikhet och rättvisa faktiskt är. Vi tänker vara fräcka nog att förklara varför vänstersynen på begreppen är inkorrekt.
Rättvisa används ofta från vänster som någon sorts slagträ i alla debatter som handlar om ekonomi. Man säger ofta att högre marginalskatter - starkare skatteprogression/"rika betalar mer" - är uttryck för någon form av högre rättvisa. Det är rättvist att människor som tjänar mer också betalar mer till staten och i förlängningen till de som tjänar mindre. Den åsikten byggs på en väldigt märklig grund - att människor i och av sin existens har skyldigheter och rättigheter gentemot andra som går utanför grundläggande rättigheter som yttrandefrihet.
Att ekonomisk fördelning medelst statligt tvång (polisen, då) är rättvist bygger alltså på åsikten att de människor som i grunden är mindre produktiva - det vill säga, skapar tjänster och varor som är värda mindre än andras och därför får lägre lön - har en inherent rätt att få ekonomiskt stöd av de som är mer produktiva. Den rätten har tillägnats dem bara för att de existerar.
I Sverige har den åsikten länge varit allenarådande, sannolikt på grund av 80 år av socialdemokratiskt styre. Den har i sin tur givit extremt långtgående konsekvenser för det svenska samhället som bäst observeras utifrån, och som är knappt märkbara i svensk diskurs över huvud taget. Det är därför Mona Sahlin kan skriva debattartikel efter debattartikel om att "klyftorna" ökat och är för stora (trots att de faktiskt minskat under alliansstyret), när Sverige är världens mest ekonomiskt jämlika land.
Den svenska inkomstfördelningen (måttet på hur mycket du och jag tjänar) är världens mest sammanpressade, medan förmögenhetsfördelningen (måttet på hur mycket du och jag äger) är väldigt mycket mer "ojämlik". Därför är din förmögenhet den enskilt viktigaste faktorn i hur rik din son/dotter kommer att bli - inte hur välutbildad, kompetent, snygg eller driven han/hon är. Priset för att alla ska ha "rätt" till varandras pengar är att några få blir extremt rika och att det blir praktiskt taget omöjligt att bli en av dem. Resten av oss lever efter precis vad vi kan konsumera och har inte en tanke på att spara eftersom det kostar för mycket (även utan "skatt på förmögna") och har således ingen möjlighet att klara oförutsedda utgifter.
Jämlikhet är inte att alla har lika mycket av allting; jämlikhet i utfall är inte rättvisa. Jämlikhet i möjligheter betyder att alla bör ges så stora möjligheter som möjligt att förvalta sina egna framtidsplaner på sina egna sätt - men att man också skall ta konsekvenserna av sina livsval. De som förvaltar sina möjligheter väl (genom att inte knarka, skaffa en utbildning, vara produktiva) bör belönas därefter, medan de som inte förvaltar sina möjligheter bör se konsekvenserna av det. Om det vore möjligt att skapa sitt eget välstånd genom att arbeta hårdare hade folk gjort det. I dagens Sverige är det bättre att gifta in sig i en adelssläkt än att utbilda sig. Det är resultatet av en strävan efter att alla ska ha det lika bra, oavsett vad de gör med sina liv.
Det är dags att bryta vänsterns tolkningsföreträde när det kommer till uttrycken jämlikhet och rättvisa, för de har visat att de inte kan förvalta det. I egenskap av framtida valstrageter föreslår vi att de borgerliga återerövrar problemformuleringsprivilegiet genom att gå till val på större klyftor. Detta lär öka incitamenten för utbildning och hårt arbete.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)