#45: Du anser dig inte bli fattigare om grannen får löneförhöjning

Fattigdom är ännu ett av de orörbara begreppen som kan rabblas i varje partiprogram och personvalskampanj oavsett partitillhörighet. Ingen kan vara för fattigdom, inte ens vi. Anledningen till att ämnet tas upp i dagens blogg är den här debattartikeln skriven av Lena Sommestad (s). Hon hävdar att oppositionen är rädd för att regeringen vill dölja ökande klyftor genom att förändra definitionen av ordet; från att använda ett relativt mått till att mäta den absoluta fattigdomen. För att reda ut begreppen förklarar vi kort vad de olika måtten innebär och vi kopierar helt enkelt Wikipedias definitioner:

"Absolut fattigdom avser inkomster eller tillgångar under en viss bestämd, absolut nivå. En vanlig definition som används av bland annat FN är en dagsinkomst understigande en eller ibland två amerikanska dollar per dag. Relativ fattigdom avser fattigdom, inkomster eller tillgångar relativt en annan individ, grupp eller stat, och ser därmed till skillnaderna mellan olika grupper eller individer i ett samhälle."

Det finns alltså två olika etablerade sätt att se på fattigdom, men inte i Sommestads värld. Med det sanningspatent hon anser sig ha försöker hon förleda massorna (bästa uttrycket, månne) genom att hänvisa till en icke-existerande vetenskaplig konsensus. Det här tänket ger uttryck för en klassiskt socialdemokratisk syn på saker och ting. Du kan inte vara rik, lycklig eller bra på egna meriter, utan måste hela tiden jämföra dig med omgivningen. Det ligger också helt i linje med tänket om jämlikhet som vi tidigare redogjort för här.

Vad blir då följderna av att använda sig av detta relativa fattigdomsmått? Den mest uppenbara torde vara att det i så fall blir önskvärt att ha ett genomfattigt, men jämlikt, samhälle före ett superrikt, men där resurserna är mer ojämnt fördelade. Det blir alltså bra att slå ner de rika till de fattigas nivå, snarare än att den ekonomiska utvecklingen fortsätter, om än att den tillfaller olika grupper olika mycket.

Vidare blir det pinsamt uppenbart att måttet haltar när jämförelsen blir global. Bör till exempel de evigt refererade barnen i Afrika anses vara lika fattiga som en svensk låginkomsttagare? Det relativa fattigdomsmåttet återspeglar bara fördelningen av resurser och inte mängden av dem, vilket blir förrädiskt. Är jag lika fattig om jag inte har råd med lyxig parfym i Sverige som de människor i u-länder som inte kan tvätta sig rena?

Just Afrikaparallellen belyser ett annat problem med det relativa måttet, nämligen godtyckligheten kring i vilka områden det ska tillämpas. I ett globalt perspektiv är nog ingen svensk fattig, medan en del svenskar blir det på ett nationellt perspektiv. Tittar du regionalt så får du ett helt annat perspektiv om du till exempel väljer att titta på Danderyds kommun. Då kan kanske en person som klassas som höginkomsttagare nationellt sett bli fattig. Väldigt jobbiga frågor uppstår alltså. Vilka avgränsningsområden ska användas? Vilken fattigdom är mest angelägen att bekämpa; den globala, nationella eller regionala? Den hälsosamme ekonomisten visar på problematiken i att använda det relativa begreppet inom EU, där det finns extrema skillnader från land till land:

"I Monaco är man enligt den vedertagna EU-definitionen fattig om man inte har råd med en Porsche Cayenne. I Rumänien är man fattig om man inte har råd med en cykel med fotbroms. Ungefär lika stor proportion är därmed fattiga i Monaco och Rumänien. Är detta en rimlig beskrivning av hur fattigdomen fördelar sig i EU?"

Jämförelsen blir ju löjlig - men samtidigt finns det egentligen ingen anledning att inte göra den. Varför skulle måttet bara kunna användas inom nationalstater, eller inom EU som Sommestad vill? Jämför hela världen med en svensk medianlön istället! Då kanske vidden av idiotin i att skydda franska bönder genom att hålla afrikanska dito under en jävla promille av fransmannens inkomst framträder för EU-vurmarna.

Det kan också leda till konstiga situationer då EU:s etablerade fattigdomsdefinition säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Den hälsosamme ekonomisten fortsätter:

"Antag att ett land höjer bidragen för medelinkomsttagare så att de får mer i plånboken. Och antag att reformen finansieras genom en skatt på förmögna (för att använda miljöpartistiskt språkbruk). Hur påverkar en sådan operation fattigdomsnivån i ett land, allt annat lika? Enligt Sommestads fattigdomsbegrepp - det allmänt vedertagna - kommer medianinkomsten att öka, vilket innebär att fler hamnar under fattigdomsgränsen. Detta trots att landet i fråga har genomfört en reform som omfördelar från rika."

För att byta bana från det ekonomiska till det lite mer sociala: det relativa måttet bidrar till ett fruktansvärt pinsamt samhällsfenomen när folk som är otroligt bortskämda och i sin lathet ställer orimliga krav på samhället får vatten på sin kvarn genom det här begreppet. Expressen gick i bräschen för idiotin och vek ut fyra familjer som bedömdes som utfattiga enligt EU:s definition. Det är omöjligt att hålla tillbaka ilsketårarna när man läser om Gustav, 14, år vars fattigdom kraftigt drabbat hans möjlighet att köpa de rätta märkeskläderna. Istället för att extrajobba för att kunna köpa de efterlängtade kläderna ägnar han sig istället åt att avundsjukt slötitta på TV och kändisarna med sina fina kläder och hus. I våra ögon är det inte fattigdom, utan lathet. Att inte ha råd att köpa pizza eller kunna åka på chartersemestrar utomlands speciellt ofta är inte det heller ett tecken på fattigdom. Givetvis rycker Mona in och skyller på alliansen, men kan hon verkligen utlova Thailandsresor till de här små barnen själv?

#23: Du förstår sambandet mellan satsningar och din egen inkomst

Mer åt alla, woop! Dagens utspel från det till synes tokrika regeringsalternativet lovar mer till allt och alla. Jag kan minnas när jag var väldigt, väldigt ung och kvantiteter var väldigt viktiga. Exempelvis kunde man komma in i diskussioner om vems pappa som var bäst, och det brukade låta ungefär som så:
"Min pappa är bäst!"
"Nej, min pappa är bäst!"
"Min pappa är hundra gånger bättre än din!!"
"Aa men då är min tusen gånger bättre än din!!"
"Min pappa är alltid en miljon gånger bättre vilken siffra du än säger!!!"
Det var en debattvinnare, det där sista. De rödgröna går sannerligen tillbaka till rötterna i det senaste uttalet - vad ni än satsar så satsar vi en jävla massa mer!!!

Mer till välfärden - denna odefinierbara, pengaslukande koloss av förment altruism. Lars Ohly bedyrar att "regeringen kommer aldrig att kunna slå oss när det gäller välfärden". Nej, det är väl alldeles självklart att man inte kan slå en kommunist när det kommer till att spendera pengar på offentlig sektor.

Vad de rödgröna sköningarna antagligen missar är hela den här grejen med dina pengar, mina pengar. När man ser folkets produktivitet som en outsinlig kassako är det inte svårt att lova ut mer åt alla. När Lars Ohly bestämmer sig för att ge fotbollsspelare bidrag för att gå till hans favoritlag kan man inte göra så mycket annat än att knipa käft och betala med lägre inkomst.

Mer om hur man ger allt åt alla finns på Förbundet Allt åt alla. De är uppenbarligen helt seriösa.