#60: Du har problem med att stödja regimer som mördar sina medborgare

Det här med bistånd är oftast en knepig fråga att debattera, bland annat därför att slutsatserna av många års bistånd är att det tenderar att vara direkt kontraproduktivt. Eftersom det i hög grad är ekonomer som drar slutsatserna kan de Rödgröna givetvis inte bara acceptera dem rakt av, utan står för en snart sagt ovetenskaplig syn på spektaklet.

Debatten har blossat upp på sistone i och med att det visade sig att biståndsminister Gunilla Carlsson (m) en gång i tiden pratat med en revisor (m) på riksrevisionen, vars rapport om fallerade biståndsinsatser föranledde skarp kritik och reformer i SIDA. Carlsson skrev i April att hon ämnar fortsätta skifta biståndspolitiken från "passiv utbetalningspolitik till aktiv utvecklingspolitik".

Häromdagen debatterade hon mot vänsterpartiets biståndspolitiske talesperson Hans Linde (också han avhoppad student, se gårdagens inlägg) som konstaterar bland annat att det stora problemet med bistånd i världen inte är korruption, utan att SIDA-pengar går till att finansiera flyktingmottagande. Den hållningen är gissningsvis en hörnsten i rödgrön politik, eftersom den möjliggör det avlatsköpande som bistånd i deras tappning utgör.

Faktum är att många med snäppet bättre insyn än Linde, exempelvis kenyanen John Githongo (vars livsöde i kampen mot korruption skildras i It's our turn to eat), har argumenterat att bistånd stjälper mer än det hjälper eftersom det håller korrupta förtryckarregimer under armarna. I boken berättas bland annat att Githongo bemötts med frustration från brittiska biståndspolitiker eftersom de ansett att hans belysning av korruptionen i Kenya försvårat deras jobb - att skicka tillräckligt med pengar dit för att samvetet ska lätta.

En förutsättning som krävs för att ekonomiskt bistånd skall vara effektivt är en välmenande regim, och dessa finns inte i överflöd i dagens Afrika. Rwanda har haft en fantastisk ekonomisk utveckling med Paul Kagame vid rodret, men veckans Economist belyser att Kagames regim och dess anhängare uppvisar ökad intolerans mot oppositionen ju närmre presidentvalet kommer. Det vore förstås intressant att få höra Lindes syn på den ökande insidensen av kränkningar av mänskliga rättigheter (och då menar vi yttrandefrihet och rätten att inte bli mördad, inte rätten till märkeskläder eller semesterresa) men gissningsvis har han fullt upp med att stirra på SIDAs minusposter och känna hur samvetskvalens moln skingras.

Vänsterpartiet skriver om bistånd att de vill ha "klimatbistånd" som dessutom "utgår från mottagarländernas egna behov". Man undrar vad revolutionära grupper i Colombia och Filippinerna, och regimerna i Vietnam och Venezuela - som alla får bistånd av Vänsterpartiet, och, i förlängningen, skattebetalare - gör för klimatet, och vilka behov de fyller.

Bättre bloggare: Fredrik Segerfeldt x2