Lars Ohly och vänstern är sannerligen de ungas vän. De ger ju alla unga jobb, bostad, utbildning, partner, husdjur osv osv. Allt åt alla. Vi har flera gånger under den här bloggens gång tagit upp den rödgröna löfteskarusellen och hur man effektivt fokuserar på vissa grupper, som man genom gåvor ska få röster ifrån. Just de unga är traditionellt en väljargrupp där vänstern är stark och det tackar man och bugar för genom att dela ut arbetstillfällen som SYO-konsulent eller gatuteaterartist likt en annan valstugearbetare delar ut knappar och godis.
Vänsterpartibosssen Ohly och stjärnskottet Ida Gabrielsson visade tydligt var skåpet ska stå genom att helt enkelt konstatera att man har rätt till bostad och att det är kommunens skyldighet att se till att varenda unge har en schyst lägenhet. I samma veva passade Ida på att komma ut som lat och bortskämd när hon, som en trettioårig ungdom, konstaterar att hon ännu inte lyckats få en fast bostad, utan bor runt på vänners soffor. Att hon under femton år av yrkesför ålder inte lyckats spara ihop till en handpenning eller under fem års bostadsletande inte lyckats hitta ett förstahandskontrakt i en förort låter lite märkligt. Efter en snabb koll på Stockholms Stads egna bostadskös statistik, som bara är ett av många sätt att skaffa bostad i landets huvudstad, kan vi konstatera att det förmedlas runt 1000 ettor per år i Stockholmsområdet till personer som köat mindre än 5 år. Hyrorna ligger i snitt på kanske 4000, vilket Ida borde klara av när hon drar in en månadslön på cirka 14 000. Vi förstår dock bitterheten hon lär känna i att inget fastighetsbolag tryckt upp en nyckelknippa i ansiktet på henne. Det är tufft att vara ung.
Det finns ju faktiskt de unga som ändå anstränger sig och försöker vara sunda människor genom att inte slappa på soffor och/eller spela TV-spel tills någon politiker bara ger allt man behöver, men visst har Linda Skugges utspel och de som stämningsfullt instämmer har vissa poänger. Dessa ambitiösa unga ska givetvis straffas stenhårt av den solidariska utjämnande vänsterpolitiken genom att helt sonika plocka bort vikariatet. Ohly gör klart att de unga studenter som vill dryga ut studiemedlet och skaffa sig värdefull arbetslivserfarenhet ska slås ner då han lite småmysigt paternalistiskt fastslår att det inte bara en är samhällsfara, utan också "skadligt för den enskilde". Stackars den ambitiösa studenten som vill åstadkomma något annat än att gå direkt ut i "åtgärderna". Han eller hon vet uppenbarligen inte sitt eget bästa. Tur att vi har goda, välvilliga och ansvarsfulla politiker som drar i nödbromsen (tågreferens obv.) och säger "Nu räcker det!" så att folk slipper ansträng sig för mycket. Att vissa jobbar är ju givetvis oschyst mot de som hellre slappar.
För att inte tala om vad det här innebär för företag som verkar i en konjunkturkänslig eller säsongsberoende bransch, i vilken behovet av antalet anställda varierar kraftigt. Men de rödgröna försöker ju inte ens låtsas att bry sig om mindre företag, så den sidan av förslaget känns inte lika angelägen att behandla. Man gör ju dock anspråk på att "fixa ungarnas problemz" och vi blir bara mer och mer frustrerad när de konkreta förslagen kommer upp. Vikariatet kan dessutom vara en viktig anställningsform ur ett jämställdhetsperspektiv, vilket förtjänstfullt och uttömmande behandlas här. Det kan också vara skönt för de tungt arbetande kvinnorna i vårdföretag att veta att arbetsgivaren tar in en vikarie vid sjukdom, så de som för tillfället råkar vara friska får jobba för en extra person. För hur förlorar egentligen samhället och alla vi enskilda på att fler människor är till arbetsmarknadens förfogande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar