Fattigdom är ännu ett av de orörbara begreppen som kan rabblas i varje partiprogram och personvalskampanj oavsett partitillhörighet. Ingen kan vara för fattigdom, inte ens vi. Anledningen till att ämnet tas upp i dagens blogg är den här debattartikeln skriven av Lena Sommestad (s). Hon hävdar att oppositionen är rädd för att regeringen vill dölja ökande klyftor genom att förändra definitionen av ordet; från att använda ett relativt mått till att mäta den absoluta fattigdomen. För att reda ut begreppen förklarar vi kort vad de olika måtten innebär och vi kopierar helt enkelt Wikipedias definitioner:
"Absolut fattigdom avser inkomster eller tillgångar under en viss bestämd, absolut nivå. En vanlig definition som används av bland annat FN är en dagsinkomst understigande en eller ibland två amerikanska dollar per dag. Relativ fattigdom avser fattigdom, inkomster eller tillgångar relativt en annan individ, grupp eller stat, och ser därmed till skillnaderna mellan olika grupper eller individer i ett samhälle."
Det finns alltså två olika etablerade sätt att se på fattigdom, men inte i Sommestads värld. Med det sanningspatent hon anser sig ha försöker hon förleda massorna (bästa uttrycket, månne) genom att hänvisa till en icke-existerande vetenskaplig konsensus. Det här tänket ger uttryck för en klassiskt socialdemokratisk syn på saker och ting. Du kan inte vara rik, lycklig eller bra på egna meriter, utan måste hela tiden jämföra dig med omgivningen. Det ligger också helt i linje med tänket om jämlikhet som vi tidigare redogjort för här.
Vad blir då följderna av att använda sig av detta relativa fattigdomsmått? Den mest uppenbara torde vara att det i så fall blir önskvärt att ha ett genomfattigt, men jämlikt, samhälle före ett superrikt, men där resurserna är mer ojämnt fördelade. Det blir alltså bra att slå ner de rika till de fattigas nivå, snarare än att den ekonomiska utvecklingen fortsätter, om än att den tillfaller olika grupper olika mycket.
Vidare blir det pinsamt uppenbart att måttet haltar när jämförelsen blir global. Bör till exempel de evigt refererade barnen i Afrika anses vara lika fattiga som en svensk låginkomsttagare? Det relativa fattigdomsmåttet återspeglar bara fördelningen av resurser och inte mängden av dem, vilket blir förrädiskt. Är jag lika fattig om jag inte har råd med lyxig parfym i Sverige som de människor i u-länder som inte kan tvätta sig rena?
Just Afrikaparallellen belyser ett annat problem med det relativa måttet, nämligen godtyckligheten kring i vilka områden det ska tillämpas. I ett globalt perspektiv är nog ingen svensk fattig, medan en del svenskar blir det på ett nationellt perspektiv. Tittar du regionalt så får du ett helt annat perspektiv om du till exempel väljer att titta på Danderyds kommun. Då kan kanske en person som klassas som höginkomsttagare nationellt sett bli fattig. Väldigt jobbiga frågor uppstår alltså. Vilka avgränsningsområden ska användas? Vilken fattigdom är mest angelägen att bekämpa; den globala, nationella eller regionala? Den hälsosamme ekonomisten visar på problematiken i att använda det relativa begreppet inom EU, där det finns extrema skillnader från land till land:
"I Monaco är man enligt den vedertagna EU-definitionen fattig om man inte har råd med en Porsche Cayenne. I Rumänien är man fattig om man inte har råd med en cykel med fotbroms. Ungefär lika stor proportion är därmed fattiga i Monaco och Rumänien. Är detta en rimlig beskrivning av hur fattigdomen fördelar sig i EU?"
Jämförelsen blir ju löjlig - men samtidigt finns det egentligen ingen anledning att inte göra den. Varför skulle måttet bara kunna användas inom nationalstater, eller inom EU som Sommestad vill? Jämför hela världen med en svensk medianlön istället! Då kanske vidden av idiotin i att skydda franska bönder genom att hålla afrikanska dito under en jävla promille av fransmannens inkomst framträder för EU-vurmarna.
Det kan också leda till konstiga situationer då EU:s etablerade fattigdomsdefinition säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Den hälsosamme ekonomisten fortsätter:
"Antag att ett land höjer bidragen för medelinkomsttagare så att de får mer i plånboken. Och antag att reformen finansieras genom en skatt på förmögna (för att använda miljöpartistiskt språkbruk). Hur påverkar en sådan operation fattigdomsnivån i ett land, allt annat lika? Enligt Sommestads fattigdomsbegrepp - det allmänt vedertagna - kommer medianinkomsten att öka, vilket innebär att fler hamnar under fattigdomsgränsen. Detta trots att landet i fråga har genomfört en reform som omfördelar från rika."
För att byta bana från det ekonomiska till det lite mer sociala: det relativa måttet bidrar till ett fruktansvärt pinsamt samhällsfenomen när folk som är otroligt bortskämda och i sin lathet ställer orimliga krav på samhället får vatten på sin kvarn genom det här begreppet. Expressen gick i bräschen för idiotin och vek ut fyra familjer som bedömdes som utfattiga enligt EU:s definition. Det är omöjligt att hålla tillbaka ilsketårarna när man läser om Gustav, 14, år vars fattigdom kraftigt drabbat hans möjlighet att köpa de rätta märkeskläderna. Istället för att extrajobba för att kunna köpa de efterlängtade kläderna ägnar han sig istället åt att avundsjukt slötitta på TV och kändisarna med sina fina kläder och hus. I våra ögon är det inte fattigdom, utan lathet. Att inte ha råd att köpa pizza eller kunna åka på chartersemestrar utomlands speciellt ofta är inte det heller ett tecken på fattigdom. Givetvis rycker Mona in och skyller på alliansen, men kan hon verkligen utlova Thailandsresor till de här små barnen själv?
Det märks att ni inte är bekanta med socialmedicinsk forskning som använt det relativa fattigdomsbegreppet i decennier i relation till folkhälsa. Även internationellt. Begreppet är intressant ur folkhälsoperspektiv, och så sent som idag skrev SvD om ett annat mått som hade ett starkt samband med medellivslängden. Man kan inte som politiker rationalisera bort olika mått när de används i forskningen och har gjort det hur länge som helst. Båda måtten behövs. Och säkert ännu fler som ger oss mer information om individ, samhälle och hälsofrågor.
SvaraRaderaDet märks att ni inte är bekanta med socialmedicinsk forskning som använt det relativa fattigdomsbegreppet i decennier i relation till folkhälsa. Även internationellt. Begreppet är intressant ur folkhälsoperspektiv, och så sent som idag skrev SvD om ett annat mått som hade ett starkt samband med medellivslängden. Man kan inte som politiker rationalisera bort olika mått när de används i forskningen och har gjort det hur länge som helst. Båda måtten behövs. Och säkert ännu fler som ger oss mer information om individ, samhälle och hälsofrågor.
SvaraRaderaJodå, jag är någorlunda väl insatt i hur välfärdsstaten växte fram, och hur fattigdomsbegreppet i England användes först för att utrota den absoluta fattigdomen, men sedan skiftade till nuvarande definition. Det används till stor del även inom ekonomisk forskning och ÄR tvivelsutan ett viktigt begrepp.
Det vi ämnar problematisera är den enögdhet som framkommer om man stirrar sig blind på "jämlikhet" (som definierad i tidigare inlägg).
I SvD-artikeln du refererar påstods att en högutbildad nu lever fem år längre än en med grundskoleexamen och det betvivlar jag inte. Problemet är att man lyfter fram skillnaden som kausal och hundraprocentigt så; människors fria val tycks behandlas som en errorterm. Här gror synen på politik som den omnipotenta och enda kraften som kan förgöra dessa klyftor - om vi inte tar politiska beslut för att jämna ut inkomstläget kommer klyftorna att kvarstå och förvärras.
Jag håller en gammal utgåva av Axess i min hand, vars tema är det nya klassamhället. Där finns en mycket tänkvärd artikel som sätter fingret på att klasskillnader (vilket väl egentligen är det vi diskuterar här) inte enbart handlar om inkomst utan att man gör sig en psykologisk klasstillhörighet som är svårare att förändra än ens inkomst.
Låt vara att det finns en korrelation mellan mående och inkomst/utbildning (eller klass, som väl som begrepp sammanfattar saken bättre) men att därifrån ta steget till att det enda som kan rädda oss är ekonomisk utjämningspolitik är överilat.
Det avgörande problemet med skribentens ideologi är bristen på insikt att relativ framgång innebär makt över medmänniskor. Då människan är en social gruppvarelse, jämför vi oss ständigt med varandra. När "duktiga" individer belönas allt mer frikostigt för sina insatser för samhällets ekonomiska fromma, kommer de att sätta personer som föredrar en annan livsstil under ett oacceptabelt socialt tryck att anpassa sig till en konkurrensnivå som de inte vill eller inte kan klara av.
SvaraRaderaEtt sådant samhälle kan aldrig vara fritt; de "duktigas tyranni" råder.
Därmed urholkar denna ideologi inte bara den sociala sammanhållningen i ett samhälle; demokratin undermineras också. Eftersom ideologin syftar till att hålla människor i ett hänsynslöst andligt slaveri genom att påtvinga dem en livsstil som de inte vill ha, är den faktiskt inte alls liberal.
En sådan världsåskådning är liberal endast såtillvida att den försöker krossa den enda rimliga formen av liberalism, nämligen den socialliberala inriktning som socialdemokratin står för.
För det första, får jag be er lite ödmjukt sådär att försöka särskilja er om ni är olika människor som postar. Välj gärna nåt märkligt användarnamn om det redan är någon som använt "anonym" i kommentarsfältet.
SvaraRaderaNå. Att vi jämför oss med varandra är väl inget man kommer ifrån. Bland de operativa uttrycken du använder återfinns ordet "oacceptabelt" i första paragrafen. Varför är det "oacceptabelt" att någon är så duktig att andra inte kan hålla sin avundsjuka i styr? Konsekvensen av ditt resonemang är inte de "duktigas tyranni (sic)" utan snarare "den duktigares tyranni". Alla förutom den som är allra mest jävla sämst på alla sätt och vis skall alltså skämmas för att de inte är sämst och är skyldiga den personen att hålla igen.
Den sociala sammanhållningen har inget egenvärde. Vi kan vara jättebra vänner, men om folk dör av svält (se nyaste inlägget) spelar din sociala sammanhållning ingen som helst roll. Du drar slutsatsen att någon "påtvingas" ett "hänsynslöst andligt slaveri" (wut?) men den enda som tvingar är i så fall personen själv och hans/hennes inneboende avundsjuka.
Givetvis har den sociala sammanhållningen ett egenvärde.Bara de individer som är befriade från normala mänskliga dygder som medkänsla och ödmjukhet kan misslyckas med att inse vi behöver skapa ett samhälle där alla människor accepteras, oavsett vad de presterar.
SvaraRaderaLiberalismen faller nämligen på att alla människor inte har något att bidra med på en marknad, och i framtiden kanske i allt mindre grad kommer att ha det.
Bloggens författare har säkert ett väldigt behov av att hävda sig, men befinner sig troligen i en sådan samhällsposition att de tror att de alltid kommer att ha någon att se ner på, samtidigt som de inte är kapabla till normal mänsklig ödmjukhet. Därav deras felaktiga slutsats att vi inte behöver (imperativ) främja en social sammanhållning där alla människor respekteras oavsett vad de presterar.
Åh nä, så enkelt är det tyvärr inte. Anledningen till att jag påstår att sammanhållning inte har egenvärde är för att jag tycker om att vara precis. Jag värdesätter välmående, glädje och en väldig massa andra saker - men jag sätter inte social sammanhållning över allt annat, varför jag heller inte vill påstå att det är den enda saken vi bör sträva efter, eller att "social sammanhållning" räcker som argument för någonting över huvud taget.
SvaraRaderaVad är implikationen av det du påstår? "Vi behöver skapa ett samhälle där alla accepteras, oavsett vad de presterar, för att vissa inte kan prestera något som marknaden [(ie andra människor)] vill ha."
Jaha? Jag vet inte vilket parti du anser dig hålla med, men du låter precis som Mona - tre paragrafer retorik om mig och min kollega, och en mening om vad vi "måste (imperativ) göra" och saker vi "måste fixa".
Poäng: Du säger absolut ingenting.
Okej då, jag ska vara mer precis.
SvaraRaderaVi kan säkerligen vara överens om att marknadsekonomins dynamik behöver utnyttjas för att nå ekonomisk tillväxt. Men det är lika viktigt att inse att materiell tillväxt kan gå hand i hand med känslomässig tillbakagång, vilket sker i dag.
Den starka korrelationen mellan relativ ekonomisk fattigdom och stöd för vänsterideologier, antyder att det är meningslöst att hävda att de avundsjuka får skylla sig själva. Behovet av att kunna vara på samma nivå som sina medmänniskor måste erkännas i kraft av sin starka förekomst.
Det går troligen inte att ha en marknadsekonomi på sikt om inte majoriteten anser att frukterna fördelas rättvist. För de som till äventyrs inte kan prestera något som i materiella termer är värdefullt för andra människor, kommer det inte att räcka att förklara att "frukterna fördelas efter prestation".
Och vem kan säga att de har fel, för har inte varje människa ett genuint och lika värde oavsett vad hon presterar?
Jag förstår av bloggen att du/ni är ekonomer, och då vet ni säkert varför det här problemet kommer att förvärras framöver: efterfrågan på kvalificerad arbetskraft ökar oproportionerligt mycket jämfört med efterfrågan på okvalificerad arbetskraft, samtidigt som människor inte är redo att gå över till mer kvalificerade yrken.
Människor kommer inte att acceptera (det i en bemärkelse sanna) argumentet att den förändrade efterfrågan på arbetskraft beror på deras egna ökade krav på vad de vill konsumera.
Slutligen kommer även de "prestationsdugliga" människorna i samhället att drabbas av de negativa effekterna i form av ökad brottslighet, avundsjuka, isolering, etc.
Poängen är naturligtvis INTE att vi ska införa ett fullständigt egalitärt samhälle, communist style. Men resonemanget bildar bakgrund till varför jag ser inkomstutjämning som ett nog så viktigt självändamål. Även om det kan verka som en hämmande faktor för den materiella tillväxten, mäts ett samhälles välfärd inte bara i materiella termer.
Inkomstklyftorna ska alltså optimeras, inte minimeras, men optimeringen ska ske med hänsyn till sociala faktorer såväl som materiella. Och en social faktor är att människor faktiskt upplever sig själva som fattigare om deras grannar blir rikare.