#33: Du litar på att ministrar vet mer än du pt.3 - utbildningsminister

Vi fortsätter att granska en eventuell rödgrön kabinett och siktar in oss på fru Ylva Johansson, som enligt Fokus lista tar platsen som utbildningsminister.

Utbildningsministern har ett stort ansvarsområde och bossar över all typ av utbildningsverksamhet från förskola och fritids till vuxenskolan och folkbildning. Vänsterpartierna har i Ylva Johansson en till synes okej kandidat för jobbet. Hon är utbildad lärare, vilket i och för sig tappar i betydelse då hon har suttit i riksdag eller regering sedan 1988. Jobbet som utbildningsminister har hon ju redan testat på under 90-talet. Under nästkommande decennium fick renässanskvinnan Johansson även ha ansvar för landets vård och äldreomsorg. Ylva har alltså ansvarat för skolan och äldreomsorgen, vilka möjligen eventuellt kanske kan vara de allra mest kritiserade områdena i svensk politik, bortsett från integrationen. Just saying... Hennes kvalifikationer slår trots detta de andra statsrådsaspiranterna utan tvekan. Hon är ju en typisk rutinerad (läs: trött) och god allmänpolitiker (läs: politruk med gott nätverk inom "rörelsen") som inte kan misslyckas med att sno åt sig en ministerpost i en rödgrön regering.

Vad har vi då att invända mot Ylva? Vi säger bara: Att veta AB.

Att veta AB var ett företag som till stor del ägdes av Kommunförbundet. Andra ägare var fackförbunden SKTF, Metall och Kommunal samt det statligt ägda bemanningsföretaget Lernia. Affärsidén var att satsa på att utveckla IT-läromedel (läs: datorspel) för vuxna på gymnasienivå. Men vänta lite. Kommunförbundet bildade alltså ett aktiebolag som skulle sälja spel till sig självt. Och i och med att bolaget nu orwellskt nog ägdes av facket, staten och kommunerna och skulle utveckla produkter till den offentliga sektorn vore det ju nästan en skam om man inte tog chansen och fifflade in lite sossepolare i företagsledningen. Den utbildade läraren och utbildningsministern Ylva Johansson, med uppenbar kompetens på området, blev vice vd och senare vd och det omstridda kommunalrådet Ilmar Reepalu, med uppenbart sköna kontakter (killen är väl potentiellt Sveriges mest korrupte sittande politiker), satt med i styrelsen.

Det gick givetvis åt skogen. Man förlorade mångmiljonbelopp i flera år och värdet av aktierna skrevs ned till 0. Detta hindrade inte vår allas Ylva Johansson att kvittera ut 116,000 kronor i månaden under sin tid som VD - en lön som låg över många andra IT-bolag under samma tidsperiod och en under en tid till och med var lika stor som omsättningen i bolaget, vilket nog får betraktas som extremt ovanligt. Nåväl, kompetens kostar ju som vi alla vet. Slutnotan för kalaset blev 200,000,000, som delades mellan fackmedlemmarna och skattebetalarna.

Det finns ett par frågor att fundera på.

1) Varför tappar facket medlemmar?
2) Varför gör de rödgröna anspråk på att effektivt kunna allokera riskkapital när det inte råder någon tvekan om att det endast blir dålig stämning då?
3) Kan vi lita på att svåger-Ylva inte instiftar något konstigt korporativiskt riskkapitalföretag med skattepengar som utbildningsminister, och sedan cashar in lite vid sidan av som styrelsemedlem?