Mona Sahlin börjar på allvar konkurrera om titeln Sveriges mest egenkära person, trots att Zlatan gjorde mål i sin senaste match för både Sverige och Barcelona. Många trodde säkert att hennes självgodhet kulminerade i och med publiceringen av opuset "Möjligheternas Land", som får ses som någon blandning mellan CV, kontaktannons och politisk självbiografi, men de misstog sig grovt. Om ni har ont om tid och inte hinner läsa denna klassiker, men ändå vill veta mer rekommenderas Peter Santesson-Wilsons recension.
Vad kan då var mer självbelåtet än att publicera en tegelsten med hyllningar till sig själv? Jo, för några dagar sedan konstaterade en stolt Mona att hon skulle bli innovationsminister. Detta innebär att Mona, vid sidan av det uppenbarligen inte så tidskrävande statsministerämbetet, skulle leda ett kansli som med gudomlig fingertoppskänsla och ett allvetande affärssinne skulle peka ut vilka uppfinningar som var bra respektive dåliga. Man hävdar att denna konst skulle höja Sveriges tillväxt, något som är sant om det skulle fungera och som MP gissningsvis då borde vara emot. Vänsterpartiet som stoltserar med åsikten att entreprenörer har "tvingats till privatföretagande för kunna försörja sig", borde väl även de vända sig emot att Mona får använda sig av sina superskills.
Som vanligt när man identifierar ett problem är lösningen ingripande av statsapparaten. Till exempel är vi ju alla väl medvetna om att lösningen när det finns för lite jobb helt bara är att skapa lite jobb. Man har helt uppenbart inget begrepp om hur en skapelseprocess går till. Men man väljer istället att den enkla linjen LO slog an i den kanske smutsigaste kampanjen någonsin i Sverige; varför göra fel när man kan göra rätt? Enkelt och bra trots att LO ersatte det korrekta frågetecknet med ett hetsigt utropstecken i sitt material. Detta tänkande finns också på den borgerliga flanken då man tror att lösningen på problemet bara är att införa entreprenörskap som skolämne, vilket troligtvis inte hade löst några problem på egen hand. Det hela handlar egentligen om incitament. I Sverige finns det egentligen inte några incitament att pilla med en uppfinning. Se till exempel den här reklamfilmen som exempel.
Varför skulle man egentligen vilja ta den risk som krävs för att lyckas med en uppfinning? Även om det finns en ekonomisk vinning att hämta om man lyckas blir det ändå en dålig "investering" i och med att sannolikheten att lyckas är låg och "kostnaderna" om man misslyckas är höga. Man kanske måste lämnat sin trygga anställning, som man "kämpat" för genom att genomlida flera år av anställning, eller satsa hela sitt pyttelilla sparkapital i projektet, eftersom resten av förmögenheten ligger i statliga bolag. Samhällets attityd till entreprenören är skeptiskt och lite smått misstänksam, även om det förmodligen blir bättre. En entreprenör i till exempel filmens eller sagans värld är ofta någon galen vetenskapsman som, av girighet eller bara för nöjets skull, vill ta över/förstöra världen. Som ett mer politiskt exempel kan Lars Ohlys utspel mot "välfärdens fienden" a.k.a. entreprenörer inom vården lyftas fram.
Istället för att sätta vår tilltro till att Mona och hennes anställda, som troligtvis är inkvoterade på SSU-manér från just SSU, ska fixa nya företag bör vi ge entreprenörer möjlighet att utan stöd från offentligheten kunna förverkliga sina idéer. Vi behandlade kort varför företag inte ska drivas, och därmed heller inte hållas under armen, av staten när vi skrev om Ibbe Bailando här. För, seriöst, vad är egentligen sannolikheten att den svenska politikerkåren, med sossarna Mona, Baylan, Jytte, Carina och Monica i spetsen, kommer knäcka nästa världsuppfinning? Mona är inte Oppfinnar-Jocke och Ibbe är inte någon vidare Medhjälpare heller. När politiker ska förutspå goda innovationer blir det ofta pannkaka, så som Peter Pedersen (v) duktigt illustrerar här.
Vårt motförslag är att satsa på att förenkla regelverket för företagare; lätta på företags skattebördor och underlätta för inflöde av "naturligt" kapital in i företagen. I praktiken hade detta kunnat innebära slopad revisionsplikt för de minsta företagen och minska arbetsgivaravgifter. För att kunna få inflöde av nyttigt kapital till bolagen gäller det att vi låter de allra rikaste vara kvar i Sverige så att de kan återinvestera sin förmögenhet i svenska bolag. Detta hade kunnat uppnås genom att till exempel inte återinföra en "skatt på förmögna" och göra donationer till forskningsinstitutioner avdragsgilla.
Vi måste helt enkelt låta talangerna kunna vidareutveckla sina idéer och även driva företag baserade på dessa i landet. Det vore synd för Sverige om näste Niklas Zennström även han/hon bosatte sig i London lade företaget på något obskyrt skatteparadis. Många sköna skattekronor som man gick miste om där.
Visar inlägg med etikett riskkapital. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett riskkapital. Visa alla inlägg
2010/07/13
#33: Du litar på att ministrar vet mer än du pt.3 - utbildningsminister
Vi fortsätter att granska en eventuell rödgrön kabinett och siktar in oss på fru Ylva Johansson, som enligt Fokus lista tar platsen som utbildningsminister.
Utbildningsministern har ett stort ansvarsområde och bossar över all typ av utbildningsverksamhet från förskola och fritids till vuxenskolan och folkbildning. Vänsterpartierna har i Ylva Johansson en till synes okej kandidat för jobbet. Hon är utbildad lärare, vilket i och för sig tappar i betydelse då hon har suttit i riksdag eller regering sedan 1988. Jobbet som utbildningsminister har hon ju redan testat på under 90-talet. Under nästkommande decennium fick renässanskvinnan Johansson även ha ansvar för landets vård och äldreomsorg. Ylva har alltså ansvarat för skolan och äldreomsorgen, vilka möjligen eventuellt kanske kan vara de allra mest kritiserade områdena i svensk politik, bortsett från integrationen. Just saying... Hennes kvalifikationer slår trots detta de andra statsrådsaspiranterna utan tvekan. Hon är ju en typisk rutinerad (läs: trött) och god allmänpolitiker (läs: politruk med gott nätverk inom "rörelsen") som inte kan misslyckas med att sno åt sig en ministerpost i en rödgrön regering.
Vad har vi då att invända mot Ylva? Vi säger bara: Att veta AB.
Att veta AB var ett företag som till stor del ägdes av Kommunförbundet. Andra ägare var fackförbunden SKTF, Metall och Kommunal samt det statligt ägda bemanningsföretaget Lernia. Affärsidén var att satsa på att utveckla IT-läromedel (läs: datorspel) för vuxna på gymnasienivå. Men vänta lite. Kommunförbundet bildade alltså ett aktiebolag som skulle sälja spel till sig självt. Och i och med att bolaget nu orwellskt nog ägdes av facket, staten och kommunerna och skulle utveckla produkter till den offentliga sektorn vore det ju nästan en skam om man inte tog chansen och fifflade in lite sossepolare i företagsledningen. Den utbildade läraren och utbildningsministern Ylva Johansson, med uppenbar kompetens på området, blev vice vd och senare vd och det omstridda kommunalrådet Ilmar Reepalu, med uppenbart sköna kontakter (killen är väl potentiellt Sveriges mest korrupte sittande politiker), satt med i styrelsen.
Det gick givetvis åt skogen. Man förlorade mångmiljonbelopp i flera år och värdet av aktierna skrevs ned till 0. Detta hindrade inte vår allas Ylva Johansson att kvittera ut 116,000 kronor i månaden under sin tid som VD - en lön som låg över många andra IT-bolag under samma tidsperiod och en under en tid till och med var lika stor som omsättningen i bolaget, vilket nog får betraktas som extremt ovanligt. Nåväl, kompetens kostar ju som vi alla vet. Slutnotan för kalaset blev 200,000,000, som delades mellan fackmedlemmarna och skattebetalarna.
Det finns ett par frågor att fundera på.
1) Varför tappar facket medlemmar?
2) Varför gör de rödgröna anspråk på att effektivt kunna allokera riskkapital när det inte råder någon tvekan om att det endast blir dålig stämning då?
3) Kan vi lita på att svåger-Ylva inte instiftar något konstigt korporativiskt riskkapitalföretag med skattepengar som utbildningsminister, och sedan cashar in lite vid sidan av som styrelsemedlem?
Utbildningsministern har ett stort ansvarsområde och bossar över all typ av utbildningsverksamhet från förskola och fritids till vuxenskolan och folkbildning. Vänsterpartierna har i Ylva Johansson en till synes okej kandidat för jobbet. Hon är utbildad lärare, vilket i och för sig tappar i betydelse då hon har suttit i riksdag eller regering sedan 1988. Jobbet som utbildningsminister har hon ju redan testat på under 90-talet. Under nästkommande decennium fick renässanskvinnan Johansson även ha ansvar för landets vård och äldreomsorg. Ylva har alltså ansvarat för skolan och äldreomsorgen, vilka möjligen eventuellt kanske kan vara de allra mest kritiserade områdena i svensk politik, bortsett från integrationen. Just saying... Hennes kvalifikationer slår trots detta de andra statsrådsaspiranterna utan tvekan. Hon är ju en typisk rutinerad (läs: trött) och god allmänpolitiker (läs: politruk med gott nätverk inom "rörelsen") som inte kan misslyckas med att sno åt sig en ministerpost i en rödgrön regering.
Vad har vi då att invända mot Ylva? Vi säger bara: Att veta AB.
Att veta AB var ett företag som till stor del ägdes av Kommunförbundet. Andra ägare var fackförbunden SKTF, Metall och Kommunal samt det statligt ägda bemanningsföretaget Lernia. Affärsidén var att satsa på att utveckla IT-läromedel (läs: datorspel) för vuxna på gymnasienivå. Men vänta lite. Kommunförbundet bildade alltså ett aktiebolag som skulle sälja spel till sig självt. Och i och med att bolaget nu orwellskt nog ägdes av facket, staten och kommunerna och skulle utveckla produkter till den offentliga sektorn vore det ju nästan en skam om man inte tog chansen och fifflade in lite sossepolare i företagsledningen. Den utbildade läraren och utbildningsministern Ylva Johansson, med uppenbar kompetens på området, blev vice vd och senare vd och det omstridda kommunalrådet Ilmar Reepalu, med uppenbart sköna kontakter (killen är väl potentiellt Sveriges mest korrupte sittande politiker), satt med i styrelsen.
Det gick givetvis åt skogen. Man förlorade mångmiljonbelopp i flera år och värdet av aktierna skrevs ned till 0. Detta hindrade inte vår allas Ylva Johansson att kvittera ut 116,000 kronor i månaden under sin tid som VD - en lön som låg över många andra IT-bolag under samma tidsperiod och en under en tid till och med var lika stor som omsättningen i bolaget, vilket nog får betraktas som extremt ovanligt. Nåväl, kompetens kostar ju som vi alla vet. Slutnotan för kalaset blev 200,000,000, som delades mellan fackmedlemmarna och skattebetalarna.
Det finns ett par frågor att fundera på.
1) Varför tappar facket medlemmar?
2) Varför gör de rödgröna anspråk på att effektivt kunna allokera riskkapital när det inte råder någon tvekan om att det endast blir dålig stämning då?
3) Kan vi lita på att svåger-Ylva inte instiftar något konstigt korporativiskt riskkapitalföretag med skattepengar som utbildningsminister, och sedan cashar in lite vid sidan av som styrelsemedlem?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)