#76: Du blir minst lika rädd när vänstern börjar prata om frihet

Alla som velar mellan blocken bör se den fantastiska Ida Gabrielssons, förbundsordförande för Ung Vänster, sommartal. Vänsterklyschorna bara yr i vädret och vi antar att det kan alienera många mittenväljare, så vi tackar att ta emot. Ett hatiskt och osakligt gnabb om klasskamp och samhällsomvälvning är ingen valvinnare.

Hon vill till exempel tvinga direktörssonen att sitta i samma väntrum som kassörskans dotter. Observera ordningen. Det är ju, som vanligt, viktigare att trycka ner de rika än att lyfta upp de fattiga. Vi vill hellre att kassörskans dotter ska ha möjligheterna att lyfta sin egen standard, utan att nödvändigtvis behöva gifta upp sig, gå med i ett politiskt ungdomsförbund eller vinna på triss. Man inser uppenbarligen inte att dottern hade fått en snabbare och förmodligen bättre vård om sonen kunde köpa ur egen ficka någon annan stans, men likriktning före allt är som bekant ledordet.

Givetvis har alla ungar också rätt till allt när de tagit sin prestigetunga gymnasieexamen. I och för sig kan man inte klandra Ida allt för mycket, då hela den här valrörelsen klär utmärkt i tomteskägg och en stor tung säck över axeln, bredvid tvättsäcken alltså. Att vissa unga faktiskt är otroligt lata och helst av allt chillar om de inte blir direkt placerade på en gatuteaterscen vågar ingen politiker ens tala om. Det är mycket bekvämare att slänga ut lite nolltolerans Jytte-style.

Det märkligaste kan vara när hon börjar tala om den förljugna borgerliga friheten. Att man i dagens Sverige faktiskt får välja skola och bostad själv uppfattas av Ida och hennes aktivistpolare som någon form av låtsasfrihet. Direkt efter antyder hon att Sverige är ett land som bombas sönder och då får vi ett kvitto på Idas egen verklighetsuppfattning. Som tur var kunde partikollegan och det uppsaliensiska landstingsrådet Sören Bergqvist ytterligare klargöra partiets frihetssyn i en radiodebatt där han levererade följande klockrena och innehållsrika citat:

"Verklig frihet är att inte behöva välja"

De som råkade snubbla förbi Ung Vänsters intetsägande demonstration vid Slussen förra veckan kunde dock observera att Ida själv gjorde ett hälsomedvetet val då hon, trött efter allt agiterande, sänkte en kapitalistisk Coca-Cola Light till sin reaktionära marlboro.

#70: Du känner att "skatteparadis för låginkomsttagare" låter mer appellerande än "välfärdsparadis för Mona"

Mona Sahlin (hur ofta börjar vi med hennes namn?) riktade idag, som vanligt när hon öppnar munnen, skarp kritik mot Fredrik Reinfeldt över användandet av ordet "skatteparadis". Hon förklarade kort och gott att hon minsann inte vill ha ett skatteparadis, utan ett "välfärdsparadis" och lade på så sätt i en enda mening ut skillnaderna mellan borgerlig och socialdemokratisk politik.

Det hon verkar ha missat, eller helt enkelt ignorerat, är att ordet "skatteparadis" användes i en mycket angenäm kontext: Sverige ska bli ett skatteparadis för låginkomsttagare. Låginkomsttagare. Inte för LO-mupparna som har tillräckligt över för att köpa sex, inte för Lars Ohly och andra överklasskommunister, inte för byggnadsarbetarna vars jobb är så mycket mer oumbärligt än alla andras att det är den enda sektorn som de rödgröna kan tänka sig att lämna skatteavdrag för, utan låginkomsttagarna. Ni vet, de som precis tagit sig in på arbetsmarknaden, invandrare eller ungdomar eller folk med knepig bakgrund eller vad som helst.

Nu börjar det låta som något av Jyttes tal här, och det finns en anledning till det. Det här är just den gruppen som sossarna på sistone sagt sig värna, och den gruppen vars löner - incidentally - påverkas mest av det massiva skattetrycket. Dessa får nu den stora lyckan att välja om de vill ha mer pluring eller ett "välfärdsparadis", för i Monas värld är det precis så svart-vitt. Sänker du skatten för dessa med den enda minsta lilla krona, så står vi helt plötsligt där med folk som dör i rännstenen och kostymnissar som sparkar på dem på lunchrasten medan de tjänar pengar på sina blackberries eftersom det inte finns mobilfria zoner.
...jaha, vi är fortfarande i Sverige? Okej, ja, då lär man ju även i fortsättningen behöva vara en sönderknarkad ex-con med våldsamma tendenser för att inte bli räddad av samhället när det börjar barka utför.

Lars Ohly gick förresten idag ut och förklarade vad vi alla redan visste: anledningen till att de rödgröna pratar om att "stänga klyftan" mellan löntagare och pensionärer (kul, förresten, att de missat att räkna med att arbetsgivaravgiften är en skatt som gör att löntagare fortfarande beskattas hårdare än pensionärer) snarare än om att rakt av sänka skatten för pensionärerna - de är inte säkra på att det ska ske genom skattesänkningar. Klyftan kan ju lika gärna stängas genom att man höjer skatterna på arbete igen - då förlorar alla lika mycket och borde vara lika nöjda. Standard. Det blir så dåligt varje gång de ska ned med fingrarna i syltburken och omfördela till elitfotbollsspelare och vilket fack det än kan vara som för stunden är mäktigast.

Nå. Vi borde vara glada att Mona låter valet koka ned till en sådan enkel sak för en så stor grupp av väljarna. Det är bara att ta ställning - välfärdsparadis där incitamenten till arbete är ungefär lika starka som incitamenten till att chilla, eller skatteparadis där du får vad du förtjänar om du jobbar för det, men sannolikt fortfarande inte hamnar i rännstenen om du misslyckas.