#8: Mona Sahlin pt.1

Jo. Mona är en anledning helt i sig själv. Hur man än vänder och vrider på saken kommer statsministerns namn och kompetens spela roll i nästa mandatperiod. Man kan skriva spaltmetrar (eller göra en film) om hennes bravader; allt från Toblerone till ett hundratal obetalda p-böter och ett särdeles misslyckat försök att starta företag (seriöst, se filmen), men i slutändan är det ändå viktigare att hon är helt och hållet opassande som makthavare. Varför? Vi kör en profil först.

Mona Sahlin
Relevant utbildning: Ingen. Gymnasiet räknas inte.
(Ir-)Relevant kompetens: Diskare (på SvD, sedär); "kontorist"; sekreterare. Givetvis en massa märkliga poster i diverse styrelser i kommuner och föreningar; arbetsmarknadsminister; integrationsminister; vice statsminister; miljöminister; jämställdhetsminister... Wow. Ännu ett socialdemokratiskt universalgeni som kan allt.

Nåväl. I TV4's Efter tio förklarade Mona att "det lönar sig alltid att arbeta" och följande:
... det blir inte mer arbete för att jag som redan har hög inkomst får ännu mer i plånboken, och jag har svårt att förstå arbetstanken med att om man ger resurser till dem som redan har ett arbete, och så gör man sämre villkor för de som står utanför ... hur blir det fler jobb?

Ja, det är ju åtminstone ärligt av henne att erkänna att hon inte förstår grundläggande ekonomiska koncept. I naiv förhoppning om att Mona vill lära sig (det var ju ändå ett tag sen hon klarade gymnasiet) tänkte vi förklara hur det hela fungerar.
Välkommen, Mona, till din alldeles egna och individualiserade Economics 101.


När du som redan har hög inkomst (jotack, du taxerade över 1.5 miljoner förra året) får lite mer "resurser", då kommer du generellt sett antingen spara dem på ett bankkonto, investera dem i ett företag (genom aktier) eller en vara (typ bostad), eller konsumera dem till exempel genom att köpa lite mer Toblerone.

Om du sparar pengarna gör de inte så mycket förutom att sitta och ackumulera ränta. Räntan är så låg nu så det är det ingen riktig idé med. Kvar blir investerandet och konsumtion. När du investerar får ett företag pengar och kan således växa och ge fler människor arbete. När du konsumerar får chokladfabriken pengar som de kan - till exempel - investera i en ny chokladfabrik som ger fler människor jobb.

Att "göra det sämre för de som står utanför" ökar, mycket riktigt, klyftan mellan de som jobbar och de som inte gör det. Det här är vad vi ekonomer kallar incitament. Om det inte fanns en klyfta mellan de som jobbade och de som slackade så skulle det inte finnas incitament att arbeta. Då får man tvinga folk att arbeta istället, som i Sovjetunionen exempelvis. När incitamenten för att arbeta ökar (i och med att alternativkostnaden - det du tjänar på att inte jobba - minskar) borde också rimligen fler människor arbeta, om vi förutsätter att de är någorlunda rationella.

Så. Nu när du vet hur det funkar kanske du kan tänka dig att fördjupa dig i ämnet innan du uttalar dig nästa gång? Hör av dig, Mona!