#62: Du tycker inte att den invandrade ingenjören behöver lära sig hur man tvättar händerna eller söker socialbidrag

I dagens inlägg ska vi ta upp den lite känsliga, men väldigt viktiga, integrationsfrågan. Under ett SACO-seminarium i Almedalen som behandlade akademikers politiska åsikter och preferenser togs det upp vilka politikområden som akademiker tyckte fungerar positivt respektive negativt. Enligt en rapport som presenterades i samband med seminariet var endast 2 % av de tillfrågade var nöjd med hur "integrationen mellan svenskar och de med utländsk bakgrund" fungerar. Utan att ha några siffror som egentligen visar på att det här är representativt för befolkningen i stort vågar vi ändå påstå det. Trots att väljare inte verkar bry sig så mycket om integrationspolitiken känns det ändå som ett angeläget område att diskutera.

Integrationsdebatten idag är ju minst sagt snedvriden. Den stora aktören på området är de nypolerade Sverigdemokraterna där Jimmie Åkesson diskuterar språkkrav framför en förtroendeingivande och väldigt svensk skärm. Folkpartiet försöker agera en någorlunda balanserad uppstickare för att vinna över lite småbruna väljare med sina burkaförbud. Fokus ligger helt och hållet på fel saker. För att lösa de problem som den mångåriga socialdemokratiska integrationsdogmen har ställt till med behöver vi vare sig populistiska förbud eller en fortsatt vänstervriden politik på området.

Maciej Zaremba skrev en mycket uppmärksammad och intressant artikelserie om integration på DN förra våren. I serien, som effektfullt kallas "I väntan på Sverige", sätter han fördelaktigt fingret på problem som har uppkommit med den röda centralstyrda politiken. En av huvudteserna i berättelsen är att det inte behövs mer stelbent byråkrati som slussar kunniga personer mellan handtvättningskurser och väntrum efter väntrum. Det behövs istället smidiga myndigheter som samkör sina register för att snabbt kunna hitta rätt yrke till rätt person.

I serien finns det en rad exempel på person som misshandlats av det byråkratiska svenska integrationssystemet. Vi har specialistläkaren som låses fast i treåriga utbildningsprogram för analfabeter, men vi har också duktiga hantverkare som tvingas sitta och stirra på en datorskärm på ett "jobbtorg" (utan jobb) när de är analfabeter. Vi har lastbilschauffören som lyckas ta sig in på "svenska för lastbilschaufförer", men blir då av med socialbidraget i och med att studier är inte lika bra som passivt jobbsökande enligt socialen. Vi har matteläraren som söker jobb som förskolelärarinna, men nekas, fullt förståeligt, i och med att hon inte kan svenska. SFI och socialkontoret tyckte dock att hon kunde tillräckligt för att söka enklare sysselsättningar och de ansåg sig heller inte ha råd att betala utbildningen åt henne i två månader till. Istället skickar man henne på en kurs i sex månader.

Vad har då man på vänstersidan kokat ihop för lösning på det här? En del i integrationslösningen är tydligen Competens Utbildning AB. Det är ett företag av traditionellt socialdemokratiskt mått, det vill säga i stil med Att Veta AB á la Ylva. En sossepolare startar ett företag och en annan sossepolare köper de dyra tjänsterna med offentliga medel. Competens Utbildning ABs affärsidé var att studenten skulle passivt lyssna på en lärarmonolog och en gång i timmen kort svara på en fråga som heller inte rättas. Visst kan det vara bra att lyssna på svenska, men som Zaremba påpekar så har de flesta en radio. Det blir en väldigt dyr affär till slut i och med att Stockholms kommun betalar 240 kronor per tretimmeslektion. Men vad spelar det för roll när Tomas Eneroth, ledamot av SAP:s styrelse, är ordförande och och vd:n heter Jonas Thoursie, som är en gammal SSU-polare? Vi brukar heja på fria marknader och att lägga ut verksamheter på entreprenad, men i det här fallet är kunderna oinformerade och faktiskt inte kapabla att fatta ett rationellt beslut i den här situationer. Man bör därför fundera på andra lösningar.

Standardförslaget för integration, fattigdomsbekämpning och andra bra grejer är vanligtvis utbildning. Det är ofta mindre intressant hur utbildningen utförs eller slår igenom, men det ser alltid bra ut att kunna skryta att man satsar mycket pengar. Vi kan ta SFI-utbildningen till exempel. Den SFI-utbildning som socialdemokraterna skapat var snarare ett förvaringssystem än ett integrationsprogram. Man blir dessutom bara trött och frustrerad när man läser vad de studerande får lära sig. Det allra nödvändigaste verkar vara att rabbla sitt personnummer, säga var man har ont, kolla extrapriser osv osv. Resultaten av att hjälpa de utsatta grupperna blir, så som vi nämnt innan, mest en utpekande och stigmatiserande självuppfyllande profetia. Det allra mest absurda försöket stod Botkyrka kommun för. Det fanns en hel del sysslolösa kurder i Botkyrka och man kläckte då superidén att starta ett projekt där de arbetslösa kunde föda upp getter. Kurderna är ju trots allt ett herdefolk. Man raggade sponsorer i form av EU och näringslivet, men projektet fick ändå läggas ner. Om det fanns några getskötare bland kurderna hade man heller inte utrett på förhand. Säkert välsinnat, men det slår ju helt fel.

Vi skrev också tidigare om hur man ser skolan som en utmärkt arena att försöka skapa könlösa och genusmedvetna undersåtar. Den chansen har man också sett i SFI-undervisningen. Timbro gav ut en utmärkt rapport om den politiska färgningen i material som används för den här typen av undervisning. I skriften kan man hitta exempel på socialdemokratisk historieskrivning, där den egna rollen starkt överdrivs, men man får också i dialogform lära sig hur viktiga de röda fackföreningarna och första maj-firandet är.

Det har inte varit det mest tacksamma rollen att vara lärare för de här grupperna, där människor med olika språk och språkkunnigheter. Man står där med låg lön och är inte heller alltid korrekt utbildad för att ta hand om de varierade grupperna. Regeringen har utformat en helt ny utbildning som verkar väldigt sund och förmodligen kommer höja statusen på och kunnandet hos de som jobbar med i den här viktiga sektorn. Socialdemokraterna är som vanligt extremt oklara och föreslår en "reform" där man ska individanpassa utbildningen. Det låter bra, men kommer det från vänstern betyder det troligtvis att man sitter ensam vid en dator och trycker på lite bilder med glada demonstranter med röda flaggor och förstår nada.

Lösningen torde istället vara att man underlättar för invandrade att etablera sig på arbetsmarknaden, och för detta måste man ha fått genomgå en gedigen språkutbildning först. För att göra det enklare att komma in på arbetsmarknaden måste tillåta privata arbetsförmedlingar som till exempel kan specialisera sig på invandrade läkare och kanske erbjuda lösningar där man lär sig svenska för att sedan slussas in i ett jobb. Lagen om anställningsskydd försvårar också för bemanningsföretag som enklare kan ge invandrare arbetslivserfarenhet. Politikerna måste överlag låta bli att detaljstyra allt ifrån inkompetenta myndigheter och låta mer av integrationen ske av både invandrarna och de redan bostadda själva. Det har funkat för somalierna i Minnesota och i övriga USA där invandringen ofta har visat sig vara en tillgång för samhället på många sätt. Studier har visat att invandrare är mer villiga att starta företag och gärna då inom tjänstesektorn. Lite synd för de entreprenöriellt lagda invandrarna att det finns en uppfattning inom vänstern som helt och hållet underkänner idén om ett tjänstesamhälle. Det finns alltså två felaktiga tankesätt som till viss del dominerar debatten. Antingen tar invandrarna våra jobb eller så måste vi skapa jobb åt dem.

Kontentan av det här långa inlägget är alltså att socialdemokraternas syn på invandrare är passiviserande och smått nedlåtande. Genom åratal av maktdominans har man själva skapat ett stort samhällsproblem, utnyttjat detta på ett fult sätt genom fiffelföretag och läromedel samt skapat en grogrund till främlingsfientliga krafter. Vi kan inte ge förtroende till Mona Sahlin, som själv stått som högst ansvarig för den här politiken som integrationsminister under regeringen Persson. Lösningen finns helt enkelt i ett bättre företagsklimat, mindre statlig klåfingrighet och en större tilltro till att medborgarna och invandrarna reder sig själva i större utsträckning.