#63: Du ser inte en naturkatastrof som en arbetsmarknadsåtgärd

Debatten har under de senaste dagarna handlat mycket om Mona Sahlin och Thomas Östros utspel om den rödgröna jobbpolitiken. Vi kan verkligen föreställa oss hur Östros suttit på kammaren och räknat för att till slut komma fram till att 90 000 jobb är det man kan krama fram till långtidsarbetslösa. Tyvärr så missar de att motivera varför de har kommit fram till just 90 000 och inte 80 000, 100 000 eller rentav 1 000 000 arbetstillfällen, men det är ju bara en liten detalj sammanhanget. Imorgon kan ju siffran vara 150 000 nya jobb utan att någon av Monas jasägare höjer på ögonbrynen. Frågar du Lasse är antalet nya arbetstillfällen säkert upp emot 2 000 000 vid det här laget. Det är bara att skapa.

Det mest intressanta, förutom den larviga retoriken som byggs upp kring de fåordiga meningarna, är väl egentligen hur man vill skapa de här jobben. Om man utlovar "historiska infrastruktursatsningar" och superdupergröna jobb åt alla bör man ju presentera lite mera ingående hur man ska lösa detta. Men egentligen är det inte så mycket nytt. Det är med statens hjälp vi ska skapa jobben. Det bästa med det hela verkar ju vara att det inte ens är svårt. Sossarna skiter som vanligt i vad forskningen säger och går lös i sin fantasivärld istället för att titta på problemen som finns i samhället. Det är alltid bättre att skeppa iväg pengar till kommunerna som nyanställer fler byråkrater än att sänka arbetsgivaravgifter och kapitalskatter. Man föredrar att "vidareutbilda" folk på komvux än att se till att de som redan utbildat sig kan jobba. Högtflygande retoriska utspel är tillsynes bättre att ha något vettigt på fötterna.

Man har dessutom mage att beskylla regeringen för ansvarslöshet. Har man följt bloggen här så har man verkligen fått se många utspel och förslag lika oansvarfulla som orealistiska och underhållande. På bloggen Ekonomistas kan vi se att Sverige har klarat finanskrisen med väldigt goda resultat om man tittar inom EU. Ytterligare att ta i beaktning är att Sverige har lyckats bibehålla goda statsfinanser under samma period. Borg ska faktiskt ha beröm till skillnad från den socialdemokratiska krishanteringen under 90-talet.

Den rödgröna jobbpolitiken bygger, som vi har skrivit om tidigare, på att skapa en massa låtsasjobb. Per Altenberg kallar det för luftgitarrjobb och HAX jämför åtgärderna med vuxendagis och jordbävningar. Den gamle gode Keynes tyckte man kunde bygga pyramider så länge man stimulerade ekonomin medan vi har föreslagit fler gatuteatrar. Till sist har vi bara en slutkommentar: vi vill inte sitta och vara fördomsfulla, men är det verkligen så att de långtidsarbetslösa verkligen sitter inne på kompetensen för att kunna utföra episka gröna satsningar? Såvida inte grön innebär just att man spelar luftgitarr eller gatuteater, då.

#47: Du fyller hellre gatorna med bilar än med lik

Det är dags att vända blickarna utåt igen. Utrikespolitik brukar inte vara av något större intresse i valrörelsen, men vissa utrikespolitiska ståndpunkter ger en bra bild av vad man skulle vilja se i Sverige. På så sätt kan diskussioner om välfärdssystem ofta hamna i "vill du ha det som i USA eller?". Nu när sossarna äntligen erkänt att de är så sugna på makten att de är beredda att regera med kommunister är det kanske dags att fråga "vill du ha det som i Venezuela?" istället.

Svaret, för er som inte orkar läsa, är ett gifvet och rungande "ja" från oväntat många företrädare.

Så vad är egentligen felet med Venezuela?

Tja. Det allra lustigaste är väl att alla som läst Ayn Rands Och världen skälvde (Atlas shrugged på engelska) har kunnat följa med i Venezuelas utveckling de senaste åren med boken och bingopennan i högsta hugg.

Venezuela har alla karaktärsdrag av en fallerad stat i händerna på en förment välmenande omfördelare och/eller auktoritär maktgalning och/eller totalitär diktator.
Under socialismens banér delades stora mängder pengar ut till venezolanerna medan oljepriset steg och drev statskassan. Omfattande sociala program i kombination med exempelvis statliga matbutiker höll väljarna glada medan de kunde betalas för, men när oljepriset sedermera sjönk visade sig systemets brister snart. Nu plågas landet av svält, problem med elförsörjning och en diktator som inte förmår annat än att trampa ännu djupare i kvicksanden.

Chávez lösning har länge varit att fortsätta socialiseringen - när elen blir för dyr skyller man på giriga kapitalister och förstatligar elbolagen; när maten blir för dyr förbjuder man privat import, skyller på giriga kapitalister och förstatligar matförsörjningen. Som bekant är statlig hantering av det mesta ofta förenat med stor ineffektivitet - för några månader sedan upptäcktes till exempel att 75,000 ton mat (en femtedel av den årliga importen) stod och ruttnade i Venezuelas hamnar istället för att distribueras, medan befolkningen svälter. De statliga matkedjornas butiker slår igen men betalar arbetarna för att sitta utanför och hävda att butiken byggs om. Act as if. Chávez har deklarerat krig mot privat matförsäljning och -produktion trots att, eller kanske just för att, den privata sektorn har ett bättre utbud och lider mindre brist på basala varor.

Pengar läggs istället bland annat på att bygga järnvägar mellan Caracas favelas för att skjutsa arbetare till jobbet. Kostnaden för järnvägen var $318m - tio gånger så mycket som en liknande, men längre, järnväg som öppnades i Medellín, Colombia, 2004. Det blir lätt så när alla utsugarkommunister, fackpampar och politruker ska ha sin del. När oppositionen påpekar felen låses de in; när tv-kanalerna rapporterar om felen förstatligas de och journalister som är kritiska fängslas. Yttrandefriheten är död sedan Chávez instiftat en myndighet vars jobb det är att kontrollera att saker som sägs faller staten i smaken. Han gillade förresten inte heller hur Barbie såg ut, så hon är numera ersatt. Venezuela går åt helvete ekonomiskt.

Så, nu har vi radat upp en bråkdel av de galenskaper som sker i landet. Nu kan ni få gissa vad vänsterpartisterna tycker om saken.

Tja, vänsterpartisterna drog dit på studieresa och observerade följande:

Studiebesöken avslutades med ett besök i ett kooperativ. Där arbetade hundratals personer, till 90 % kvinnor, med att tillverka Chavez tröjor. Det var en imponerande syn att mötas av allt rött tyg, som skulle användas till tröjorna. Metervis med rött tyg låg i stora travar. Sedan var det oliks stationer, där kvinnorna arbetade. Vid en station klippte man till tröjorna, en annan station sydde kragar, en annan sydde ihop själva tröjorna. Lite vid sidan av ”systationerna” var det en mängd kvinnor och några män, som arbetade med att trycka bilder av Chavez och olika ”slogans”. Vi befann oss i ett rött hav av tröjor och det var en fantastisk upplevelse. Tänk om vi i Vänsterpartiet hade samma resurser. Jag pratade med några av kvinnorna och de arbetade nästan helt ideellt. Om de inte hade jobbat här på fabriken hade de varit arbetslösa. De fick en mycket liten dagpenning, men framförallt fick de möjlighet att handla mat oerhört billigt i den stora livsmedelsbutik, som hörde till kooperativet. Där fanns alla nödvändiga baslivsmedel till mycket låga priser.

..samt:

Mercal är de subventionerade matvaruaffärer som finns lite överallt. Eftersom varorna är subventionerade blir det billigare att konsumera dem, dessutom finns det på flera av förpackningarna utdrag ur konstitutionen så att varan även får en bildande funktion.

Ali Esbati, tidigare ordförande för Ung Vänster, håller inte igen:

Den omfattande och genomgripande demokratiseringsprocessen i Venezuela har naturligtvis mött motstånd från dag 1. Ju mer den revolutionära omdaningen av landet påverkar de långsiktiga egendomsförhållandena, desto kraftigare propagandalögnerna som bär upp motståndet.

Nej tack, Ali; nej tack, Lars; nej tack vänsterpartiet - vi klarar oss bra här utan revolution.

#8: Mona Sahlin pt.1

Jo. Mona är en anledning helt i sig själv. Hur man än vänder och vrider på saken kommer statsministerns namn och kompetens spela roll i nästa mandatperiod. Man kan skriva spaltmetrar (eller göra en film) om hennes bravader; allt från Toblerone till ett hundratal obetalda p-böter och ett särdeles misslyckat försök att starta företag (seriöst, se filmen), men i slutändan är det ändå viktigare att hon är helt och hållet opassande som makthavare. Varför? Vi kör en profil först.

Mona Sahlin
Relevant utbildning: Ingen. Gymnasiet räknas inte.
(Ir-)Relevant kompetens: Diskare (på SvD, sedär); "kontorist"; sekreterare. Givetvis en massa märkliga poster i diverse styrelser i kommuner och föreningar; arbetsmarknadsminister; integrationsminister; vice statsminister; miljöminister; jämställdhetsminister... Wow. Ännu ett socialdemokratiskt universalgeni som kan allt.

Nåväl. I TV4's Efter tio förklarade Mona att "det lönar sig alltid att arbeta" och följande:
... det blir inte mer arbete för att jag som redan har hög inkomst får ännu mer i plånboken, och jag har svårt att förstå arbetstanken med att om man ger resurser till dem som redan har ett arbete, och så gör man sämre villkor för de som står utanför ... hur blir det fler jobb?

Ja, det är ju åtminstone ärligt av henne att erkänna att hon inte förstår grundläggande ekonomiska koncept. I naiv förhoppning om att Mona vill lära sig (det var ju ändå ett tag sen hon klarade gymnasiet) tänkte vi förklara hur det hela fungerar.
Välkommen, Mona, till din alldeles egna och individualiserade Economics 101.


När du som redan har hög inkomst (jotack, du taxerade över 1.5 miljoner förra året) får lite mer "resurser", då kommer du generellt sett antingen spara dem på ett bankkonto, investera dem i ett företag (genom aktier) eller en vara (typ bostad), eller konsumera dem till exempel genom att köpa lite mer Toblerone.

Om du sparar pengarna gör de inte så mycket förutom att sitta och ackumulera ränta. Räntan är så låg nu så det är det ingen riktig idé med. Kvar blir investerandet och konsumtion. När du investerar får ett företag pengar och kan således växa och ge fler människor arbete. När du konsumerar får chokladfabriken pengar som de kan - till exempel - investera i en ny chokladfabrik som ger fler människor jobb.

Att "göra det sämre för de som står utanför" ökar, mycket riktigt, klyftan mellan de som jobbar och de som inte gör det. Det här är vad vi ekonomer kallar incitament. Om det inte fanns en klyfta mellan de som jobbade och de som slackade så skulle det inte finnas incitament att arbeta. Då får man tvinga folk att arbeta istället, som i Sovjetunionen exempelvis. När incitamenten för att arbeta ökar (i och med att alternativkostnaden - det du tjänar på att inte jobba - minskar) borde också rimligen fler människor arbeta, om vi förutsätter att de är någorlunda rationella.

Så. Nu när du vet hur det funkar kanske du kan tänka dig att fördjupa dig i ämnet innan du uttalar dig nästa gång? Hör av dig, Mona!