Kommer ni ihåg det sovjetiska hockeylagets förstakedja under 80-talet, de östtyska friidrottsframgångarna och de otaliga medaljerna som östblocket plockade hem under de olympiska spelen? Man har sällan sett på motstycke i svensk avundsjuka när det kom till ryssarna och deras satellitländers idrottsbragder. Vi kom väldigt sällan i närhet av dessa prestationer, men ibland lyckades vi genom att låta dem smaka på sin egen medicin.
Vore det inte underbart om Sverige på allvar kunde etablera sig i toppen av medajligan i OS och vara att räkna med i VM? Det tycker i alla fall vår gode Ohly. För att Sveriges namn ska flyga ärofyllt runt jorden är det ju bra att på något sätt behålla våra talangfulla idrottare inom landets gränser och detta inser ju Lasse väldigt väl. Som han själv säger i DN:
"Jag är väldigt övertygad om att elit behövs i idrotten. Och när Andreas Johansson flyttar från Wigan i England så väljer han inte Djurgården utan han väljer Aalborg. Inte därför att han tror att han utvecklas mer som spelare där utan av det enkla skälet att han tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket utan att Aalborg behöver betala något mer än vad Djurgården var villiga att göra. Det är en konkurrenssituation"
Han tar även upp ett exempel som ligger honom nära om hjärtat då han liksom Reinfeldt är en hängiven djurgårdare. Det kan ju inte varit lätt när Adde valde pengarna istället för DIF.
DN följer upp detta mystiska påstående med frågan om detta resonemang kan tillämpas för andra yrkesgrupper, som till exempel duktiga entreprenörer, vilka brukar flytta utomlands för att slippa de grymma skatterna på företag. Men NEJ, det går inte för sig. Samhället är ju ingen fotbollsplan liksom. När han istället ska förklara vad det är som gör idrotten till en unik och isolerad bransch lyfter han fram fotbollens underhållningsvärde. V kanske kan låna den latinska sentensen Panem et circenses och använda som klatschig valslogan.
Dock finns det kanske ändå något positivt i detta utspel. Ohly visar ju ändå att han har förmågan att tänka klart i ekonomiska frågor, men i en extremt begränsad omfattning. Det är ju givetvis så att höga skatter och sociala avgifter leder till att man inte kan locka till sig eliten. Han visar dock samtidigt Bosse Ringholm-tendenser (se inlägg nummer 15) när han gärna vill gynna de sektorer han som privatperson uppskattar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar