För några dagar sedan bestämde sig 25 miljöpartister i Botkyrka kommun för att lämna partiet och skapar en samarbetsgrupp som de kallar för "Gröna för Alliansen". Detta har ju givetvis varit en tacksam nyhet för de borgerliga medierna och den har därför dominerat medierna de senaste dagarna tillsammans med liberalernas klädförbud och sjörövarnas barnporrsvurm. Man har också kunnat slå upp det hela som ett stort svek gentemot Maria Wetterstrand, i och med att avhopparna hör hemma i hennes hemkommun. Väldigt tacksamt helt enkelt.
MP har givetvis försökt undvika den dåliga publiciteten genom att spela ut islamofobkortet. Magnus Andersson tar förtjänstfullt upp det komiskt felaktiga i den strategin här. Vi vill dock fokusera på den egentliga anledningen till varför 25 personer väljer att lämna partiet. Man uppger sig vara trötta på att miljöfrågorna har fått stå tillbaka för traditionellt röda frågor under samarbetet med de röda. Det är väl egentligen inte så överraskande av flera orsaker. För det första kan det nog inte vara speciellt lätt att agera samarbetesparti till de maktsugna och auktoritära sossarna. För det andra var det nog en tidsfråga innan de ideologiska tvisterna skulle träda fram på allvar hos ett enfrågeparti i ett land med fullfjädrad blockpolitik.
Det skulle också kunna bero på att alliansen faktiskt har åstadkommit något i miljöfrågorna, medan man mest vill skratta när man ser vissa utspel från de rödgröna. Vänsterns Karin Svensson Smith visar ju här på ett fenomenalt resonemang som på allvar kommer få bukt på bilproblemen. Legenden Peter Pedersen har ju sin egen evighetsmaskin som är minst sagt klassiskt. Och med vänner som Ruwaida behöver andra miljöpartister ju vare sig fiender eller någon miljöpolitik. Fokus inom Miljöpartiet verkar också ha skiftat från miljöfrågor till mer relevanta frågor som normkritiska myndigheter, oproportionerlig konsumtionskritik eller otroligt märkliga skatteresonemang.
För att bjuda på ett exempel på något mer konkret förslag som kan ha fått miljövännerna i Botkyrka att ilskna till ta vi hjälp av Timbros eminenta rapport om partiet. I den kan vi läsa att den göteborgska lokalavdelningen på allvar har bestämt sig för att bli ett utpräglat vänsterparti och vill så gott som helt ta bort alla incitament för högre utbildning genom att skapa jämlikhet i utfall snarare än jämlikhet i möjligheter. Man föreslår att "ingen får tjäna mer än fyra gånger så mycket som den lägst betalda i kommunen. Eller omvänt: ingen skall ha lägre lön än en fjärdedel av den högst avlönade”. Följden av ett sådant förslag blir givetvis en mycket mer sammanpressad lönestruktur och detta är ju något som är som ljuv musik för en person med marxistisk läggning.
Men vad hade det inneburit i rena siffror? Om vi säger att vi ska höja de allra mest lågavlönades löner så att de tjänade en fjärdedel av den högst avlönade skulle det innebära en lönehöjning till cirka 25 000 för samtliga invånare som tjänar under denna summa. Det hade kostat 1,4 miljarder per år; en ansenlig summa för vilken stad som helst. Om vi istället sänker de som tjänar mest för att matcha den som tjänar minst blir lönetaket 60 000. Denna ihoppressande av löneskalan hade förvandlat Göteborg till en enda stor låglönezon. Man skulle helt enkelt få samma problem med "braindrain" som till exempel Indien har gentemot Västvärlden; de mest kvalificerade hade helt enkelt flyttat till andra, mer lukrativa, regioner. Spontant kan man undra om det är det Göteborg behöver just nu, när fesk- och varvsindustrin kollapsat och alla gôa gubbar chillar på parkbänkar istället för att jobba.
Förhoppningsvis kan avhoppen tjäna till att inspirera Miljöpartister att se på sitt eget parti, och vad det har blivit.
2010/08/06
100 anledningar - ett mission statement
Nå, vi har tagit oss lite mer än halvvägs till valet, och bloggens läsarskara och relevans är på uppgång. Det är förstås kul i sig, men det är viktigt att notera att vi inte skriver för vår egen skull; vi ser inget egenvärde i att fylla sida efter sida med våra åsikter.
Den politiska bloggosfären (och det är första och sista gången vi använder det ordet) utgörs av två-tre extremt inskränkta grupper av navelskådare. Värst är förstås NetRoots-rörelsen, som gör det till en grej att inte inbjuda till debatt utan istället vara någon sorts okritisk megafon för socialdemokraterna, som att den som skriker högst är bäst. 100 anledningar var aldrig menat att agera megafon åt borgerliga partiers politik - då blir man bara intressant för de som redan är övertygade. Istället har vi valt att inte ta ställning för något, utan att belysa galenskaperna i det som kan bli rödgrön regeringspolitik.
Vi vill finnas som ett understöd åt er som är tveksamma inför vad ni ska välja i höst, en antologi att referera till i politiska debatter (för det är roligt att prata politik även i vardagen) och ett motgift mot retoriken som alltid skyler över de verkliga meningsmotsättningarna. När man pratar politik kan man alltid inta en polemiserande hållning och rapa självklarheter ur sitt partis valmanifest, men då kommer ingen sida i debatten att lära sig något. Debatt bör handla om ett meningsutbyte med det underliggande målet att lära sig något nytt och vidga sina vyer. Därför ser vi gärna att läsare kommenterar och ifrågasätter våra argument så mycket som möjligt, ty det är i diskussionen, inte i propagerandet, som det intellektuella värdeskapandet sker.
Därför vill vi hylla Emil Broberg, som i den här kommentarsdiskussionen höll huvudet kallt och lät bli flosklerna. Erik Laakso förtjänar kudos för att han hoppade av NetRoots när han insåg att det handlade mer om propaganda än om samhällsdebatt. Kent Persson ska ha cred för att han styr debatt varje vecka och även låter meningsmotståndare komma till tals. PLC får props för att han har egna åsikter och håller ett öppet sinne till och med när det kommer till syndikalister.
Om vi får be er om något, vore det följande: debattera mera! Skriv i kommentarerna, prata politik med folk runt omkring dig, sprid evangeliet om 100 anledningar att inte rösta till vänster, och se för guds skull till att du gör ett informerat val den 19:e september - vare sig du till slut hamnar till höger eller till vänster.
Den politiska bloggosfären (och det är första och sista gången vi använder det ordet) utgörs av två-tre extremt inskränkta grupper av navelskådare. Värst är förstås NetRoots-rörelsen, som gör det till en grej att inte inbjuda till debatt utan istället vara någon sorts okritisk megafon för socialdemokraterna, som att den som skriker högst är bäst. 100 anledningar var aldrig menat att agera megafon åt borgerliga partiers politik - då blir man bara intressant för de som redan är övertygade. Istället har vi valt att inte ta ställning för något, utan att belysa galenskaperna i det som kan bli rödgrön regeringspolitik.
Vi vill finnas som ett understöd åt er som är tveksamma inför vad ni ska välja i höst, en antologi att referera till i politiska debatter (för det är roligt att prata politik även i vardagen) och ett motgift mot retoriken som alltid skyler över de verkliga meningsmotsättningarna. När man pratar politik kan man alltid inta en polemiserande hållning och rapa självklarheter ur sitt partis valmanifest, men då kommer ingen sida i debatten att lära sig något. Debatt bör handla om ett meningsutbyte med det underliggande målet att lära sig något nytt och vidga sina vyer. Därför ser vi gärna att läsare kommenterar och ifrågasätter våra argument så mycket som möjligt, ty det är i diskussionen, inte i propagerandet, som det intellektuella värdeskapandet sker.
Därför vill vi hylla Emil Broberg, som i den här kommentarsdiskussionen höll huvudet kallt och lät bli flosklerna. Erik Laakso förtjänar kudos för att han hoppade av NetRoots när han insåg att det handlade mer om propaganda än om samhällsdebatt. Kent Persson ska ha cred för att han styr debatt varje vecka och även låter meningsmotståndare komma till tals. PLC får props för att han har egna åsikter och håller ett öppet sinne till och med när det kommer till syndikalister.
Om vi får be er om något, vore det följande: debattera mera! Skriv i kommentarerna, prata politik med folk runt omkring dig, sprid evangeliet om 100 anledningar att inte rösta till vänster, och se för guds skull till att du gör ett informerat val den 19:e september - vare sig du till slut hamnar till höger eller till vänster.
2010/08/05
#56: Du medger att komplexa problem sällan har enkla lösningar
Idag är det Carin Jämtins tur igen. Hon har nämligen en fantastisk förmåga att prångla ut extremt ogenomtänkta standardlösningar på alla problem. Just nu kan man se hennes nuna pryda hela Stockholm, med skönt förenklade budskap så att man förstår att hon är en av oss; en av folket. Hon förstår våra problem och ska lösa dem genom att kasta pengar på dem - halleluja.
Vi ska gå igenom hennes affischer och se vad det egentligen är hon vill. För det första sitter det en i tunnelbanan som inte ännu finns online, där Carin förklarar att betyg och disciplin inte är det viktiga i skolan. Problemet är för stora klasser och för små resurser. Lösningen är således att minska klasserna och öka resurserna.
Skolpolitiken har aldrig varit sossarnas starka sida, och det mest deprimerande är hur den gått i fullständigt jävla stå. Antingen så väljer du alliansen, och då kommer Jan Björklund och lägger allt fokus på disciplin och betyg; eller så väljer du sossarna och då kastar de pengar på skolan tills ingenting fungerar längre.
Axess bjöd för en tid sen på ett seminarium om skolan (antagligen med någon sorts naiv förhoppning om att revitalisera debatten) där en McKinsey-brud förklarade att konsultfirman hade sammanställt en bred rapport om vilka faktorer som gör de undersökta nationernas skolväsenden bättre eller sämre. Bland slutsatserna fanns att varken klasstorlek eller resurstillgång hade någon signifikant påverkan på elevers resultat. Trots detta tillämpas denna universallösning, tillsammans med "öka lärartätheten" - vilket innebär att trycka ut fler lärare genom att sänka ambitionerna på lärarutbildningen och lärarnas löner ännu mer - så fort sossarna hamnar vid makten.
Ett mönster framträder väldigt, väldigt tydligt. När Socialdemokraterna identifierar ett problem i samhället ska det antingen lösas genom att staten kastar pengar på det (fritidsgårdar, bostäder, byråkratjobb, skolan) eller genom vacker retorik ("Stockholm måste vara bästa staden att växa upp i"; "skolan måste ge varje elev kunskaper"; "nu krävs idéer och handling!").
Carin Jämtin är drottningen av enkla lösningar som svar på komplexa problem. Bästa exemplet är från hennes blogg:
Tack, Carin. Tack för att du så klarsynt alltid vet vad som ska göras.
edit: Noterar att SvD skriver om exakt samma sak. Lustigt.
Vi ska gå igenom hennes affischer och se vad det egentligen är hon vill. För det första sitter det en i tunnelbanan som inte ännu finns online, där Carin förklarar att betyg och disciplin inte är det viktiga i skolan. Problemet är för stora klasser och för små resurser. Lösningen är således att minska klasserna och öka resurserna.
Skolpolitiken har aldrig varit sossarnas starka sida, och det mest deprimerande är hur den gått i fullständigt jävla stå. Antingen så väljer du alliansen, och då kommer Jan Björklund och lägger allt fokus på disciplin och betyg; eller så väljer du sossarna och då kastar de pengar på skolan tills ingenting fungerar längre.
Axess bjöd för en tid sen på ett seminarium om skolan (antagligen med någon sorts naiv förhoppning om att revitalisera debatten) där en McKinsey-brud förklarade att konsultfirman hade sammanställt en bred rapport om vilka faktorer som gör de undersökta nationernas skolväsenden bättre eller sämre. Bland slutsatserna fanns att varken klasstorlek eller resurstillgång hade någon signifikant påverkan på elevers resultat. Trots detta tillämpas denna universallösning, tillsammans med "öka lärartätheten" - vilket innebär att trycka ut fler lärare genom att sänka ambitionerna på lärarutbildningen och lärarnas löner ännu mer - så fort sossarna hamnar vid makten.
"Barn ska få välja skola. Men skolan ska inte välja barn.""En skola ska inte få säga nej till ett barn" - vad händer när skolorna inte har ett oändligt antal platser?
Barn och familjer ska få välja skola. Men en skola ska inte få säga nej till ett barn, något vi tyvärr sett exempel på. Skolan ska ge varje barn kunskaper och möjlighet att förverkliga sina drömmar.
"Stadens tillväxt börjar med barnens uppväxt."Ja, det tror jag, Carin. Fast jag vet inte vad det betyder. Vad fan snackar du om?
Om Stockholm ska vara en stad där människor vill utvecklas och företag etablera sig så måste vi också vara den bästa staden att leva och växa upp i.
Tror du som jag att framgång och välstånd byggs från grunden?
"Stockholms unga behöver bra betyg. Och fler ettor."Behåll den överreglerade bostadsmarknaden som skapade problemet och genomför ett nytt miljonprogram. Bravo, Carin. Inspirationen flödar.
Bra betyg ger möjlighet till utbildning och karriär. Har man inte pengar finns däremot ingen som öppnar dörren till den första egna lägenheten. Unga, duktiga människor har alltid sökt sig till Stockholm för att förverkliga sina drömmar. Nu riskerar bostadsbristen att hämma Stockholms utveckling. Tycker du som jag att vi måste bygga fler billiga lägenheter så att våra ungdomar har någonstans att bo?
"En öppen fritidsgård kostar pengar. En stängd kan kosta hur mycket som helst."Okej, skär inte ned på ungdomarna. Fritidsgårdar ska vi ha.
En enda ung människa som hamnar i missbruk och kriminalitet kan kosta samhället uppemot 2 miljoner kronor per år. Det är mer än den årliga kostnaden för att driva en fritidsgård.
Enbart fritidsgårdar kan naturligtvis inte undanröja risken för att våra unga hamnar snett, men att skära ned på Stockholms ungdomar riskerar att bli en dyr affär. Inte bara för de som drabbas utan för oss alla som föräldrar och skattebetalare. Stockholms ungdomar är värda mer.
"Fler som söker jobb eller fler jobb att söka?"Idéer och handling, ja. Hon syftar antagligen på hela den där grejen med att skapa 4000 nya byråkratjobb och att slänga ut gamlingar från statliga jobb så att kidsen kan ta över istället.
Långtidsarbetslösheten bland Stockholms unga har ökat med flera hundra procent. Nu krävs idéer och handling som ger ungdomar jobb och Stockholm framtidstro. Jobbcoacher räcker inte om det inte finns några jobb att söka.
Ett mönster framträder väldigt, väldigt tydligt. När Socialdemokraterna identifierar ett problem i samhället ska det antingen lösas genom att staten kastar pengar på det (fritidsgårdar, bostäder, byråkratjobb, skolan) eller genom vacker retorik ("Stockholm måste vara bästa staden att växa upp i"; "skolan måste ge varje elev kunskaper"; "nu krävs idéer och handling!").
Carin Jämtin är drottningen av enkla lösningar som svar på komplexa problem. Bästa exemplet är från hennes blogg:
Även denna sommar faller Israeliska bomber på Gaza och Hamas raketer i Israel. Än så länge verkar ingen fysiskt ha kommit till skada men detta är helt fel utveckling.
Häv blockaden av Gaza nu!
Tack, Carin. Tack för att du så klarsynt alltid vet vad som ska göras.
edit: Noterar att SvD skriver om exakt samma sak. Lustigt.
2010/08/04
#55: Du tycker inte att de statliga företagen blir bättre för att de blir yngre
Realistisk politik och SSU har kanske aldrig varit världens klockrenaste match, men förbundets senaste utspel i DN om ungdomsarbetslösheten slår nog ändå många rekord. Vi avhandlade det rödgrona kontraktet med "kidsen", som Mona säkert hade sagt, här. Slutsatsen var väl kort och gott att man istället för att följa forskningsrönen kör på ett helideologiskt manifest färgat av statliga låtsasjobb på klassiskt keynesianskt pyramidmanér.
Nu har landets största fabrik av skitnödiga och verklighetsfrånvända politiker tagit det hela ett steg längre och föreslår alltså ungdomskvotering i de statliga bolagen, vilka ju kommer öka i antal om man ska tro Ylva Johansson. 25% av de anställda ska alltså vara under 35 år, det vill säga den grupp SSU identifierar som ungdomar. Ska vi kalla detta steg tre i SSU:s politik mot ungdomsarbetslösheten? Först deltar man i något kommunalt hittepåprojekt medan man väntar de obligatoriska sex månaderna på att få jobb och sedan blir man inkvoterad i något statligt bolag. Vi har storsossarnas Tobleronepolitik och nu alltså även småsossarnas gatuteaterpolitik.
Om vi bara bortser från det felaktiga i att ens vilja ha statliga bolag kvarstår ändå det otroligt märkliga i att SSU lägger fram den här typen av förslag när man alltid skrämmer med att ett avskaffande av LAS skulle leda till att man "ställer grupp mot grupp" och kastar ut äldre personer som snart ska pensioneras från arbetsmarknaden. Om man har en friare arbetsrätt kan arbetstagare konkurrera på lika villkor med sin faktiska kompetens. De rödgröna verkar ha stora problem med det och vill hellre själva utpeka svaga grupper och konstruera jobb åt dem. Vi ser hellre att man inte ser antalet jobb som något statiskt utan istället skapar förutsättningar för företag att växa genom att underlätta i anställningsprocessen, men också att uppmuntra entreprenörskap och eget företagande. Ge individerna i de så kallade svaga grupperna chansen att visa vad de går för istället för att ständigt peka ut dem som hjälplösa och i absolut behov av statliga hjälpinsatser. Detta gäller såväl unga, som man vill hjälpa det i här fallet, men även kvinnor och invandrare.
Vi vill avsluta med ett råd till SSU:s Monakopia till ledare Jytte Guteland, hela 31 år gammal, att slutföra sina evighetsstudier och komma ut på arbetsmarknaden innan hon själv fyller 35. Det finns säkert uppdrag i något statligt bolag för den trogna partiföreträdaren; ordförande på Vattenfall kanske?
Nu har landets största fabrik av skitnödiga och verklighetsfrånvända politiker tagit det hela ett steg längre och föreslår alltså ungdomskvotering i de statliga bolagen, vilka ju kommer öka i antal om man ska tro Ylva Johansson. 25% av de anställda ska alltså vara under 35 år, det vill säga den grupp SSU identifierar som ungdomar. Ska vi kalla detta steg tre i SSU:s politik mot ungdomsarbetslösheten? Först deltar man i något kommunalt hittepåprojekt medan man väntar de obligatoriska sex månaderna på att få jobb och sedan blir man inkvoterad i något statligt bolag. Vi har storsossarnas Tobleronepolitik och nu alltså även småsossarnas gatuteaterpolitik.
Om vi bara bortser från det felaktiga i att ens vilja ha statliga bolag kvarstår ändå det otroligt märkliga i att SSU lägger fram den här typen av förslag när man alltid skrämmer med att ett avskaffande av LAS skulle leda till att man "ställer grupp mot grupp" och kastar ut äldre personer som snart ska pensioneras från arbetsmarknaden. Om man har en friare arbetsrätt kan arbetstagare konkurrera på lika villkor med sin faktiska kompetens. De rödgröna verkar ha stora problem med det och vill hellre själva utpeka svaga grupper och konstruera jobb åt dem. Vi ser hellre att man inte ser antalet jobb som något statiskt utan istället skapar förutsättningar för företag att växa genom att underlätta i anställningsprocessen, men också att uppmuntra entreprenörskap och eget företagande. Ge individerna i de så kallade svaga grupperna chansen att visa vad de går för istället för att ständigt peka ut dem som hjälplösa och i absolut behov av statliga hjälpinsatser. Detta gäller såväl unga, som man vill hjälpa det i här fallet, men även kvinnor och invandrare.
Vi vill avsluta med ett råd till SSU:s Monakopia till ledare Jytte Guteland, hela 31 år gammal, att slutföra sina evighetsstudier och komma ut på arbetsmarknaden innan hon själv fyller 35. Det finns säkert uppdrag i något statligt bolag för den trogna partiföreträdaren; ordförande på Vattenfall kanske?
2010/08/03
#54: Du gillar billigare läkemedel
Häromdagen presenterade Ekot goda nyheter för alla vi som någon gång i framtiden kan tänkas behöva köpa läkemedel. Beskedet togs också emot med öppna armar av den borgerliga bloggvärlden. Tillgången till läkemedel har ökat och det gör den runt hela landet. Farhågorna om att alla apotek i småorterna skulle tvingas lägga ner verkar inte stämma. Gott så. Just mot den här bakgrunden blir utspelet av den socialdemokratiska stjärnpolitruken Ylva Johansson, som vi givetvis har skrivit om tidigare, väldigt intressant och lite smått obehagligt. Hon går ut i media och utlovar att apoteken kommer att förstatligas om det blir en rödgrön valseger. Sossarna har tidigare sagt att det blir "svårt att vrida tillbaka klockan", men har nu kommit till någon märklig insikt om att det minsann går utmärkt att köpa tillbaka apoteken. Det är väldigt oklart varför de har ändrat sig, men det verkar ha något med att göra att skattebetalarna ska få ha ett stort inflytande på verksamheten.
Större delen av vänstermotståndet har kanske med läkemedelspriserna att göra. I artikeln delar Ylva med sig av sin ilska och frustration över att de nyetablerade företagen faktiskt pressar sina inköpspriser. Tidigare har man ju argumenterat att en avreglering kommer resultera i en prisökning för konsumenter i och med att den statliga kolossen har stor "bargaining power" gentemot leverantörerna, vilket är ett relativt sunt argument. Tyvärr visar empirin på annat. Vanligtvis kan det ta lång tid innan en avreglerad marknad mognar och man kan utläsa vilken effekt privatiseringen har haft, men i frågan om apotek har man redan kunnat notera vissa tendenser. I en jämförelse som Aftonbladet och dess djupt grävande journalister gjorde för någon vecka sedan kommer det tydligt fram att Apoteket AB är långt ifrån billigast.
Konsumentmakt är bra grejer. Oavsett hur Ylva har resonerat sig fram till att du och jag får större makt om vi har statliga bolag tror vi att medborgarna kan förändra och påverka mer som konsumenter än via den statliga företagsbyråkratin. Det funkar så på alla andra marknader och borde även göra så på läkemedelsmarknaden. Prisjämförelsesidor på internet underlättar för konsumenter att göra sunda val och vi på 100 anledningar tipsar om Medpricer. Bara genom att kasta ett öga på bloggen, i vilken man kan följa prisutvecklingen, ser man att det verkar vara goda nyheter för oss konsumenter. Branschundersökningar visar även de att prisförändringarna snarare är positiva för konsumeterna än negativa. Ledarbloggen på SvD lyfter fram samma tes på ett roligt sätt.
Något som effektfullt har lyfts fram av borgerliga debattörer innan avregleringen var att de enda länderna som har ett apoteksmonopol var Sverige, Nordkorea och Kuba. Om man väljer att spinna stenhårt på två aktuella nyheter så kan man väl konstatera att Nordkorea väljer att spela kvar i samma låga förtryckardivision medan Kuba öppnar upp för privat företagande på vissa områden då situationen blivit ohållbar. Vill vi svenskar verkligen ansluta oss till den här trion igen? En trio som kanske till och med blir en duo om Kuba springer om oss.
Enligt Mona är valets viktigaste fråga "jobben" och att man då bortser från de 700 arbetsplatserna som de nya apoteken utgör är ju lite mystiskt. Det ligger dock helt i linje med den kvinnofientliga rödgröna jobb- och företagspolitiken, som vi redogjort för här. Man verkar ju på allvar misstro kvinnors förmåga att driva eget. Det råkar faktiskt vara så att det finns en stark kvinnlig dominans i apotekaryrket och inom Apoteket AB är hela 89% (sic!) av apotekarna kvinnor. Det tål att upprepas: kvinnan ska inte vara fastkedjad vid vare sig spisen eller offentlig sektor.
edit: Ola Wong står för dagens feltänk och alla rage:ar.
Större delen av vänstermotståndet har kanske med läkemedelspriserna att göra. I artikeln delar Ylva med sig av sin ilska och frustration över att de nyetablerade företagen faktiskt pressar sina inköpspriser. Tidigare har man ju argumenterat att en avreglering kommer resultera i en prisökning för konsumenter i och med att den statliga kolossen har stor "bargaining power" gentemot leverantörerna, vilket är ett relativt sunt argument. Tyvärr visar empirin på annat. Vanligtvis kan det ta lång tid innan en avreglerad marknad mognar och man kan utläsa vilken effekt privatiseringen har haft, men i frågan om apotek har man redan kunnat notera vissa tendenser. I en jämförelse som Aftonbladet och dess djupt grävande journalister gjorde för någon vecka sedan kommer det tydligt fram att Apoteket AB är långt ifrån billigast.
Konsumentmakt är bra grejer. Oavsett hur Ylva har resonerat sig fram till att du och jag får större makt om vi har statliga bolag tror vi att medborgarna kan förändra och påverka mer som konsumenter än via den statliga företagsbyråkratin. Det funkar så på alla andra marknader och borde även göra så på läkemedelsmarknaden. Prisjämförelsesidor på internet underlättar för konsumenter att göra sunda val och vi på 100 anledningar tipsar om Medpricer. Bara genom att kasta ett öga på bloggen, i vilken man kan följa prisutvecklingen, ser man att det verkar vara goda nyheter för oss konsumenter. Branschundersökningar visar även de att prisförändringarna snarare är positiva för konsumeterna än negativa. Ledarbloggen på SvD lyfter fram samma tes på ett roligt sätt.
Något som effektfullt har lyfts fram av borgerliga debattörer innan avregleringen var att de enda länderna som har ett apoteksmonopol var Sverige, Nordkorea och Kuba. Om man väljer att spinna stenhårt på två aktuella nyheter så kan man väl konstatera att Nordkorea väljer att spela kvar i samma låga förtryckardivision medan Kuba öppnar upp för privat företagande på vissa områden då situationen blivit ohållbar. Vill vi svenskar verkligen ansluta oss till den här trion igen? En trio som kanske till och med blir en duo om Kuba springer om oss.
Enligt Mona är valets viktigaste fråga "jobben" och att man då bortser från de 700 arbetsplatserna som de nya apoteken utgör är ju lite mystiskt. Det ligger dock helt i linje med den kvinnofientliga rödgröna jobb- och företagspolitiken, som vi redogjort för här. Man verkar ju på allvar misstro kvinnors förmåga att driva eget. Det råkar faktiskt vara så att det finns en stark kvinnlig dominans i apotekaryrket och inom Apoteket AB är hela 89% (sic!) av apotekarna kvinnor. Det tål att upprepas: kvinnan ska inte vara fastkedjad vid vare sig spisen eller offentlig sektor.
edit: Ola Wong står för dagens feltänk och alla rage:ar.
2010/08/02
#53: Du vill ha tillbaka rättvisebegreppet
DN skriver att valets viktigaste frågor är de som rör "sjukvård och skola". Rödgröna väljare gillar "jobben". Djupare än så går aldrig svaret på den frågan, noterar vi. Man kan ju lätt föreställa sig händelseförloppet när undersökningen kommer till.
"Hej, vad tycker du är viktiga frågor i valrörelsen?"
"Öööh, aa.. typ sjukvård.. å jobb å så"
Kanske är utläggningen lite längre, men ungefär lika sofistikerad:
"Att alla har rätt till sjukvård och att alla har jobb!"
Vad är den viktigaste frågan för dig, frågar blogg-Kenta. Hör nu på go' vänner så ska vi för er berätta.
Valets viktigaste fråga, tillika debattörers viktigaste uppgift, är att problematisera, kritisera och debattera rättvise- och jämlikhetsbegreppen. För borgarna handlar det rimligen om att ta vränga tolkningsföreträdet ur Socialdemokraternas händer, och för de rödgröna handlar det sannolikt om att solidifiera synen på rättvisa, jämlikhet och godhet som något som enbart rödgrön politik kan göra anspråk på att främja. På dessa begrepp, och tolkningen av dem, baseras nämligen praktiskt taget all annan politisk diskurs, och med grund i den fattas praktiskt taget alla politiska beslut.
Om vänstern tillåts definiera rättvisa blir således lösningen på valets påstått viktigaste frågor att i fallet med sjukvården tillföra mer pengar så att den ineffektiva vårdapparaten kan ge alla rätt till undermålig vård, och i fallet med jobben tillförs kommunerna pengar så att de kan anställa ungdomar och skola dem i byråkratins konst eller det ädla hantverket att gräva gropar och sedan fylla dem. Allt annat är, med vänsterns definition av rättvisa, orättvist. Skolan "fixar vi" (som Mona garanterat hade uttryckt sig) genom att alla får samma höga betyg, så slipper någon känna sig orättvist behandlad.
En alldeles godkänd invändning mot ovan är att Socialdemokraterna aldrig skulle få för sig att anställa folk för att fylla gropar, eller ge alla samma betyg. Absolut korrekt. Men faktum är att det nog snarare handlar om att man är medveten om vilka galenskaper man kan få igenom, och vilka som är lite svårare för vanligt folk att tolerera. De politiska beslut som drivs igenom med hänvisning till rättvisa - ökad progressivitet i skattesystemet, förslappning av skolan i "alla ska med"-andan, expansionen av offantlig sektor - stannar inte där de stannar för att någon inom partiet säger "vänta, det här är inte rättvist".
...men det är det inte. Det är inte rättvist någonstans, och det är dags att någon ser över tolkningsmonopolet.
"Hej, vad tycker du är viktiga frågor i valrörelsen?"
"Öööh, aa.. typ sjukvård.. å jobb å så"
Kanske är utläggningen lite längre, men ungefär lika sofistikerad:
"Att alla har rätt till sjukvård och att alla har jobb!"
Vad är den viktigaste frågan för dig, frågar blogg-Kenta. Hör nu på go' vänner så ska vi för er berätta.
Valets viktigaste fråga, tillika debattörers viktigaste uppgift, är att problematisera, kritisera och debattera rättvise- och jämlikhetsbegreppen. För borgarna handlar det rimligen om att ta vränga tolkningsföreträdet ur Socialdemokraternas händer, och för de rödgröna handlar det sannolikt om att solidifiera synen på rättvisa, jämlikhet och godhet som något som enbart rödgrön politik kan göra anspråk på att främja. På dessa begrepp, och tolkningen av dem, baseras nämligen praktiskt taget all annan politisk diskurs, och med grund i den fattas praktiskt taget alla politiska beslut.
Om vänstern tillåts definiera rättvisa blir således lösningen på valets påstått viktigaste frågor att i fallet med sjukvården tillföra mer pengar så att den ineffektiva vårdapparaten kan ge alla rätt till undermålig vård, och i fallet med jobben tillförs kommunerna pengar så att de kan anställa ungdomar och skola dem i byråkratins konst eller det ädla hantverket att gräva gropar och sedan fylla dem. Allt annat är, med vänsterns definition av rättvisa, orättvist. Skolan "fixar vi" (som Mona garanterat hade uttryckt sig) genom att alla får samma höga betyg, så slipper någon känna sig orättvist behandlad.
En alldeles godkänd invändning mot ovan är att Socialdemokraterna aldrig skulle få för sig att anställa folk för att fylla gropar, eller ge alla samma betyg. Absolut korrekt. Men faktum är att det nog snarare handlar om att man är medveten om vilka galenskaper man kan få igenom, och vilka som är lite svårare för vanligt folk att tolerera. De politiska beslut som drivs igenom med hänvisning till rättvisa - ökad progressivitet i skattesystemet, förslappning av skolan i "alla ska med"-andan, expansionen av offantlig sektor - stannar inte där de stannar för att någon inom partiet säger "vänta, det här är inte rättvist".
...men det är det inte. Det är inte rättvist någonstans, och det är dags att någon ser över tolkningsmonopolet.
2010/08/01
#52: Du tycker inte att staten ska tjäna pengar på att bränna brunkol
Äntligen har vi som njutit av sötman som blev över efter försäljningen av Vin & Sprit fått lite mer att njuta av, nu när Maud Olofsson börjar resonera kring försäljning av delar av Vattenfall. Dessutom är hon tydlig med att man vill sälja SAS.
Thomas Östros är, helt oväntat, kritisk.
Varför får vi här på 100 anledningar en skön känsla i kroppen när det börjar snackas om privatiseringar? Svenskar tycks ha utvecklat en märklig rädsla för privata intressen och en riktigt märklig faibless för att äga stora jävla bolag som inte gör någon nytta. Man kan se varför. Socialdemokraterna frågade folk på stan (som vanligt när det kommer till frågor de rödgröna själva inte förstår) huruvida de vill "behålla eller sälja Vattenfall" och fick det föga förvånande svaret att 57% ville behålla Vattenfall. När det kommer till sådana här undersökning är det som vanligt så att som man frågar får man svarar. Här är förslag på en fråga som bör ge en bättre bild av saken:
Vill du att dina pengar ska vara investerade i ett företag som är olönsamt, relativt dåligt jämfört med andra energibolag och som dessutom bränner klart miljöfarlig brunkol för att gå runt?
För att man ska kunna ställa den frågan behöver man dock en insikt om vem pengarna tillhör. På den rödgröna sidan ylas det nu om att staten säljer ut sina naturtillgångar till förmån för kortsiktiga intressen. Då kan man inte se det som ett investeringsbeslut. Om man däremot inser att de pengar som ligger och skvalpar i Vattenfalls balansräkning tillhör det svenska folket, då blir frågan helt plötsligt vettig. Om jag fick min del av Vattenfall skulle jag sälja mina skitaktier och köpa E.ON-aktier istället, för att det är ett bättre skött energiföretag. De som inte gillar brunkol kunde få investera sin del av Vattenfall i miljövänliga alternativ eller stoppa pengarna under madrassen.
Thomas Östros är, helt oväntat, kritisk.
Thomas Östros, ekonomipolitisk talesman för Socialdemokraterna, är kritisk till Centerns utspel.
- Vattenfall är kronjuvelen i det statliga ägandet. En utförsäljning kommer att leda till högre elpriser och att vinsterna hamnar i utländska koncernernas bolag i stället för i Sverige. Det är ett riktigt dåligt förslag
Varför får vi här på 100 anledningar en skön känsla i kroppen när det börjar snackas om privatiseringar? Svenskar tycks ha utvecklat en märklig rädsla för privata intressen och en riktigt märklig faibless för att äga stora jävla bolag som inte gör någon nytta. Man kan se varför. Socialdemokraterna frågade folk på stan (som vanligt när det kommer till frågor de rödgröna själva inte förstår) huruvida de vill "behålla eller sälja Vattenfall" och fick det föga förvånande svaret att 57% ville behålla Vattenfall. När det kommer till sådana här undersökning är det som vanligt så att som man frågar får man svarar. Här är förslag på en fråga som bör ge en bättre bild av saken:
Vill du att dina pengar ska vara investerade i ett företag som är olönsamt, relativt dåligt jämfört med andra energibolag och som dessutom bränner klart miljöfarlig brunkol för att gå runt?
För att man ska kunna ställa den frågan behöver man dock en insikt om vem pengarna tillhör. På den rödgröna sidan ylas det nu om att staten säljer ut sina naturtillgångar till förmån för kortsiktiga intressen. Då kan man inte se det som ett investeringsbeslut. Om man däremot inser att de pengar som ligger och skvalpar i Vattenfalls balansräkning tillhör det svenska folket, då blir frågan helt plötsligt vettig. Om jag fick min del av Vattenfall skulle jag sälja mina skitaktier och köpa E.ON-aktier istället, för att det är ett bättre skött energiföretag. De som inte gillar brunkol kunde få investera sin del av Vattenfall i miljövänliga alternativ eller stoppa pengarna under madrassen.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)