#82: Du vill inte subventionera lata ungdomars TV-spelande / Du har Luther som husgud pt. 2

Lars Ohly och vänstern är sannerligen de ungas vän. De ger ju alla unga jobb, bostad, utbildning, partner, husdjur osv osv. Allt åt alla. Vi har flera gånger under den här bloggens gång tagit upp den rödgröna löfteskarusellen och hur man effektivt fokuserar på vissa grupper, som man genom gåvor ska få röster ifrån. Just de unga är traditionellt en väljargrupp där vänstern är stark och det tackar man och bugar för genom att dela ut arbetstillfällen som SYO-konsulent eller gatuteaterartist likt en annan valstugearbetare delar ut knappar och godis.

Vänsterpartibosssen Ohly och stjärnskottet Ida Gabrielsson visade tydligt var skåpet ska stå genom att helt enkelt konstatera att man har rätt till bostad och att det är kommunens skyldighet att se till att varenda unge har en schyst lägenhet. I samma veva passade Ida på att komma ut som lat och bortskämd när hon, som en trettioårig ungdom, konstaterar att hon ännu inte lyckats få en fast bostad, utan bor runt på vänners soffor. Att hon under femton år av yrkesför ålder inte lyckats spara ihop till en handpenning eller under fem års bostadsletande inte lyckats hitta ett förstahandskontrakt i en förort låter lite märkligt. Efter en snabb koll på Stockholms Stads egna bostadskös statistik, som bara är ett av många sätt att skaffa bostad i landets huvudstad, kan vi konstatera att det förmedlas runt 1000 ettor per år i Stockholmsområdet till personer som köat mindre än 5 år. Hyrorna ligger i snitt på kanske 4000, vilket Ida borde klara av när hon drar in en månadslön på cirka 14 000. Vi förstår dock bitterheten hon lär känna i att inget fastighetsbolag tryckt upp en nyckelknippa i ansiktet på henne. Det är tufft att vara ung.

Det finns ju faktiskt de unga som ändå anstränger sig och försöker vara sunda människor genom att inte slappa på soffor och/eller spela TV-spel tills någon politiker bara ger allt man behöver, men visst har Linda Skugges utspel och de som stämningsfullt instämmer har vissa poänger. Dessa ambitiösa unga ska givetvis straffas stenhårt av den solidariska utjämnande vänsterpolitiken genom att helt sonika plocka bort vikariatet. Ohly gör klart att de unga studenter som vill dryga ut studiemedlet och skaffa sig värdefull arbetslivserfarenhet ska slås ner då han lite småmysigt paternalistiskt fastslår att det inte bara en är samhällsfara, utan också "skadligt för den enskilde". Stackars den ambitiösa studenten som vill åstadkomma något annat än att gå direkt ut i "åtgärderna". Han eller hon vet uppenbarligen inte sitt eget bästa. Tur att vi har goda, välvilliga och ansvarsfulla politiker som drar i nödbromsen (tågreferens obv.) och säger "Nu räcker det!" så att folk slipper ansträng sig för mycket. Att vissa jobbar är ju givetvis oschyst mot de som hellre slappar.

För att inte tala om vad det här innebär för företag som verkar i en konjunkturkänslig eller säsongsberoende bransch, i vilken behovet av antalet anställda varierar kraftigt. Men de rödgröna försöker ju inte ens låtsas att bry sig om mindre företag, så den sidan av förslaget känns inte lika angelägen att behandla. Man gör ju dock anspråk på att "fixa ungarnas problemz" och vi blir bara mer och mer frustrerad när de konkreta förslagen kommer upp. Vikariatet kan dessutom vara en viktig anställningsform ur ett jämställdhetsperspektiv, vilket förtjänstfullt och uttömmande behandlas här. Det kan också vara skönt för de tungt arbetande kvinnorna i vårdföretag att veta att arbetsgivaren tar in en vikarie vid sjukdom, så de som för tillfället råkar vara friska får jobba för en extra person. För hur förlorar egentligen samhället och alla vi enskilda på att fler människor är till arbetsmarknadens förfogande?

#47: Du fyller hellre gatorna med bilar än med lik

Det är dags att vända blickarna utåt igen. Utrikespolitik brukar inte vara av något större intresse i valrörelsen, men vissa utrikespolitiska ståndpunkter ger en bra bild av vad man skulle vilja se i Sverige. På så sätt kan diskussioner om välfärdssystem ofta hamna i "vill du ha det som i USA eller?". Nu när sossarna äntligen erkänt att de är så sugna på makten att de är beredda att regera med kommunister är det kanske dags att fråga "vill du ha det som i Venezuela?" istället.

Svaret, för er som inte orkar läsa, är ett gifvet och rungande "ja" från oväntat många företrädare.

Så vad är egentligen felet med Venezuela?

Tja. Det allra lustigaste är väl att alla som läst Ayn Rands Och världen skälvde (Atlas shrugged på engelska) har kunnat följa med i Venezuelas utveckling de senaste åren med boken och bingopennan i högsta hugg.

Venezuela har alla karaktärsdrag av en fallerad stat i händerna på en förment välmenande omfördelare och/eller auktoritär maktgalning och/eller totalitär diktator.
Under socialismens banér delades stora mängder pengar ut till venezolanerna medan oljepriset steg och drev statskassan. Omfattande sociala program i kombination med exempelvis statliga matbutiker höll väljarna glada medan de kunde betalas för, men när oljepriset sedermera sjönk visade sig systemets brister snart. Nu plågas landet av svält, problem med elförsörjning och en diktator som inte förmår annat än att trampa ännu djupare i kvicksanden.

Chávez lösning har länge varit att fortsätta socialiseringen - när elen blir för dyr skyller man på giriga kapitalister och förstatligar elbolagen; när maten blir för dyr förbjuder man privat import, skyller på giriga kapitalister och förstatligar matförsörjningen. Som bekant är statlig hantering av det mesta ofta förenat med stor ineffektivitet - för några månader sedan upptäcktes till exempel att 75,000 ton mat (en femtedel av den årliga importen) stod och ruttnade i Venezuelas hamnar istället för att distribueras, medan befolkningen svälter. De statliga matkedjornas butiker slår igen men betalar arbetarna för att sitta utanför och hävda att butiken byggs om. Act as if. Chávez har deklarerat krig mot privat matförsäljning och -produktion trots att, eller kanske just för att, den privata sektorn har ett bättre utbud och lider mindre brist på basala varor.

Pengar läggs istället bland annat på att bygga järnvägar mellan Caracas favelas för att skjutsa arbetare till jobbet. Kostnaden för järnvägen var $318m - tio gånger så mycket som en liknande, men längre, järnväg som öppnades i Medellín, Colombia, 2004. Det blir lätt så när alla utsugarkommunister, fackpampar och politruker ska ha sin del. När oppositionen påpekar felen låses de in; när tv-kanalerna rapporterar om felen förstatligas de och journalister som är kritiska fängslas. Yttrandefriheten är död sedan Chávez instiftat en myndighet vars jobb det är att kontrollera att saker som sägs faller staten i smaken. Han gillade förresten inte heller hur Barbie såg ut, så hon är numera ersatt. Venezuela går åt helvete ekonomiskt.

Så, nu har vi radat upp en bråkdel av de galenskaper som sker i landet. Nu kan ni få gissa vad vänsterpartisterna tycker om saken.

Tja, vänsterpartisterna drog dit på studieresa och observerade följande:

Studiebesöken avslutades med ett besök i ett kooperativ. Där arbetade hundratals personer, till 90 % kvinnor, med att tillverka Chavez tröjor. Det var en imponerande syn att mötas av allt rött tyg, som skulle användas till tröjorna. Metervis med rött tyg låg i stora travar. Sedan var det oliks stationer, där kvinnorna arbetade. Vid en station klippte man till tröjorna, en annan station sydde kragar, en annan sydde ihop själva tröjorna. Lite vid sidan av ”systationerna” var det en mängd kvinnor och några män, som arbetade med att trycka bilder av Chavez och olika ”slogans”. Vi befann oss i ett rött hav av tröjor och det var en fantastisk upplevelse. Tänk om vi i Vänsterpartiet hade samma resurser. Jag pratade med några av kvinnorna och de arbetade nästan helt ideellt. Om de inte hade jobbat här på fabriken hade de varit arbetslösa. De fick en mycket liten dagpenning, men framförallt fick de möjlighet att handla mat oerhört billigt i den stora livsmedelsbutik, som hörde till kooperativet. Där fanns alla nödvändiga baslivsmedel till mycket låga priser.

..samt:

Mercal är de subventionerade matvaruaffärer som finns lite överallt. Eftersom varorna är subventionerade blir det billigare att konsumera dem, dessutom finns det på flera av förpackningarna utdrag ur konstitutionen så att varan även får en bildande funktion.

Ali Esbati, tidigare ordförande för Ung Vänster, håller inte igen:

Den omfattande och genomgripande demokratiseringsprocessen i Venezuela har naturligtvis mött motstånd från dag 1. Ju mer den revolutionära omdaningen av landet påverkar de långsiktiga egendomsförhållandena, desto kraftigare propagandalögnerna som bär upp motståndet.

Nej tack, Ali; nej tack, Lars; nej tack vänsterpartiet - vi klarar oss bra här utan revolution.

#5: Du tycker inte att kort och färgat hår är en mänsklig rättighet

Vänsterpartiet är inte rädda för att skylta med sin rädsla för allt som drivs i privat regi. Nu går de rödaste röda i Sjöbo till attack mot den regerande alliansen i kommunen.

Man menar att en kommunal frisörverksamhet hade ökat valfriheten hos medborgarna, medan vi andra är övertygade om att utbudet av frisörtjänster med lätthet kan tillgodose behovet hos Sjöboborna. Om nu läget är så illa att det råder milslånga köer under dropin-timmarna till de lokala frisörerna kanske konsekvenserna i form av lite längre frisyrer under en kort tid är överkomliga. Efter ett tag borde ju frisörer i hela landet upptäcka denna enorma källa till profit och etablera sig i Sjöbo. Men det kanske inte är där skon klämmer - här är två förslag på vad som kan irritera de lokala kamraterna. För det första är ju detta ett effektivt sätt att låsa fler kvinnor i lågavlönade yrken inom offentlig sektor. För det andra är det alltid viktigt att bekämpa entreprenörskap och profiter.

Visst medger man att förslaget delvis är till för att provocera, men det kan inte uteslutas att motionen är ett första steg i en karbonkopia av en mycket uppskattad nordkoreansk reform. Inkomst och klass ska inte avgöra vilka som har de mest moderiktiga frisyrerna!