Jämställdheten är i svensk politik en helig ko som många är villiga att göra både den ena och andra dumheten för att verka för. Att kvinnor varit en förtryckt grupp i måna kulturer och epoker förnekar nog ingen. Att den antika, grekiska demokratin var öppen för fria män är ingen hemlighet. Att det var pojkar som skickades till Paris, Bologna eller Aachen står att läsa i valfritt idéhistorisk skrift. Att det var unga män som undervisades av män i romantikens Tyskland är det ingen som hymlar med.
Vi kan tycka vad vi vill om vår historia – personligen tycker jag att kommunismens framfart de senaste 100 åren är beklaglig – men att propagera för kvinnans historiska bidrag via särskilda kvinnomuséer eller kvinnocentra känns inte riktigt som något staten bör syssla med. Är det något fel på att berätta vad som hänt och fokusera på hur det påverkat det samhälle vi idag lever i, eller finns det något egenvärde i att försöka förkvinnliga historiska händelser?
Lustigt är dessutom att Miljöpartiet kallar idén jämställdhet. Att särbehandla en grupp (kvinnor), ge denna egna fora (särskilda museer och centra) utan att nämna ett ord om att kvinnors i ärlighetens namn varit tämligen osynliga fram till 1700-talets andra hälft har ingenting med att utjämna skillnader män och kvinnor emellan att göra. Det är särartsfeminism av värsta sort.
Det bör noteras att kvinnors inflytande är odiskutabelt viktigt, men som vanligt särskiljer vi oss från vänstertroikan (vilket underbart uttryck, förresten). Auktoritära regimer har gång efter annan strävat efter att ändra historien för att passa nutiden bättre. Bäst i vår mening är Stalin, världens första photoshoppare. Feministrörelsen - intimt förknippad med och oskiljaktig från socialiströrelsen i dess nuvarande utformning - är märkbart missnöjd med historieskrivningen och claimar liberala kämpar för kvinnors rättigheter av bara farten.
Historien är vad den är. Låt oss fokusera på framtiden.
[Ovan är ett gästinlägg signerat /G.]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar